Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jugo-Slavien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jugoslaviska kommittén i Rom, hvars verksamhet
1915 flyttades till Paris och London och som,
till stor del med finansiellt stöd af förmögna
jugoslaver i Amerika, igångsatte en liflig
agitation för de sydslaviska ländernas enande
under Serbiens ledning. Å sin sida uttalade
sig serbiska skupsjtinan i dec. 1914 enhälligt
för en union af serber, kroater och slovener i
en stat. Bland krigsfångar i Ryssland uppsattes
"jugoslaviska legioner", som bl. a. deltogo med
ryska armén i striderna i Dobrudscha hösten 1916.
När österrikiska riksrådet 1917 inkallades, bildades
därinom en jugoslavisk parlamentarisk klubb,
som leddes af prästen Korošek och främst på sitt
program satte förening af alla jugoslaviska områden
inom monarkien till en demokratisk, från främmande
nationers herravälde fri statsorganism under
dynastien Habsburg-Lothringens spira; slutorden
torde endast ha varit en taktisk försiktighetsåtgärd,
afsedd att hindra regeringens ingripande mot den
nya sammanslutningen, som faktiskt i hemlighet
samarbetade med den för förening med Serbien
verkande Jugoslaviska kommittén. Dennas ledare,
Trumbić, ingick 20 juli 1917 på Korfu med serbiske
konseljpresidenten Pašić ett preliminärt aftal,
Korfudeklarationen. Under förbehåll af de
nationella representationernas samtycke enades man
där om fullständig nationell enhet under dynastien
Karageorgevitj, konstitutionell, demokratisk
och parlamentarisk monarki som den nya statens
styrelseform, jämlikhet mellan de tre nationella
namnen (serber, kroater och slovener), mellan det
cyrilliska och det latinska alfabetet samt
mellan de båda trosbekännelserna, allmän
politisk och kommunal rösträtt samt "Adriatiska
hafvets frihet för alla nationer". Enligt dessa
principer skulle efter freden en konstituerande
nationalförsamling utarbeta författningen. Försök
gjordes äfven att ernå uppgörelse med Italien om
de landområden, på hvilka detta med stöd af 1915
års Londonfördrag gjorde anspråk. Trumbić ingick
härom med en italiensk parlamentariker ett aftal
i London 7 mars 1918; det offentliggjordes i
Rom 8 april s. å. vid en där hållen "kongress
af de förtryckta nationerna i Österrike-Ungern"
och plägar därför kallas Rom-aftalet. Det gick
ut på allmän samverkan mellan dessa nationer
för hvarandras nationella enhet och Adriatiska
hafvets frihet, vänskaplig uppgörelse efter
kriget af alla omstridda territoriella frågor på
nationalitetsprincipens och själfbestämningsrättens
grund samt ömsesidig garanti för nationella
minoriteters rätt. Rom-aftalet lades sedan
till grund för de allierades af lord Northcliffe
ledda propaganda i Österrike-Ungern och bidrog
därigenom väsentligt att påskynda dubbelmonarkiens
inre upplösning; det fick äfven ett formligt
godkännande från amerikanska regeringen (maj s. å.).
Korošeć bildade nu som rörelsens centralorganisation
Jugoslaviska nationalrådet, och under dess ledning
hölls (aug.) en jugoslavisk kongress i Ljubljana
(Laibach). Österrikiska regeringens försök att genom
löften om vidgad autonomi eller rent af monarkiens
federativa omorganisation motverka rörelsens
separatistiska syftning afvisades, och fullt klar
blef fruktlösheten af dessa bemödanden, då president
Wilson i sitt svar af 18 okt. på österrikisk-ungerska
regeringens not
om vapenstillestånd återtog sin tidigare i den 10:e
af de 14 punkterna gjorda programutfästelse om
Österrike-Ungerns reorganisation på grundvalen
af nationell autonomi. I stället hänvisade
han Wienregeringen till direkt uppgörelse med
tjecho-slovakerna och jugoslaverna.
Händelserna utvecklade sig nu raskt. De
militära myndigheterna i Zagreb (Agram), dit
Jugoslaviska nationalrådet i okt. förlagt sitt
säte, ställde sig 28 okt. till dettas förfogande, 29
okt. proklamerades Kroatiens oberoende af Ungern, 31
okt. öfverlämnades österrikisk-ungerska flottan till
Jugoslaviska nationalrådet. Ett formligt erkännande
af nationalrådet från de allierades sida, liknande
det erkännande tjecho-slovakernas nationalråd fått,
uteblef emellertid, enär enighet ej kunnat uppnås
mellan Trumbićs jugoslaviska likställighetsprogram
och Pašićs "allserbiska" idéer. Flottan måste af
jugoslaverna öfverlämnas till samtliga allierade
för framtida fördelning, och efter stilleståndet
uppdrog Högsta rådet enligt italienarnas kraf
ockupationslinjerna i enlighet med 1915 års
Londonfördrag. I Dalmatien och Istrien hotade det
att komma till väpnad konflikt mellan italienska och
serbiska trupper; faran afvärjdes dock därigenom, att
amerikanska krigsfartyg och ockupationstrupper sändes
till Trieste och Fiume. Jugoslaviska nationalrådet
i Zagreb hade skyndat att erkänna Trumbićs kommitté
som sin representation utomlands, och vid ett möte i
Genève mellan Trumbić, Korošeć, Pašić m. fl. ledare
enades man 9 nov. om att proklamera den nya staten som
en "odelbar statsenhet" och att låta regeringarna
i Belgrad och Zagreb behålla sina dåvarande
myndighetsområden, till dess att en genom allmän
rösträtt utsedd konstituerande nationalförsamling
antagit den nya statens författning. Jugoslaviska
nationalrådet i Zagreb proklamerade därefter 23
nov. sitt områdes förening med konungarikena Serbien
och Montenegro och erbjöd (med alla röster mot den
kroatiske bondeledaren Radićs) regentskapet åt
Serbiens regent, prins Alexander. Från 1 dec. 1918,
då denne mottog regentskapet, kan den nya jugoslaviska
staten folkrättsligt räkna sin tillvaro. Några dagar
förut, 26 nov., hade en rätt godtyckligt tillkommen
montenegrinsk "nationalförsamling" i Podgorica,
under serbisk militär påtryckning, förklarat konung
Nikolaus afsatt och proklamerat Montenegros förening
med Serbien i det nya "treeniga" konungariket (jfr
Montenegro. Historia. Suppl.).
Den nya statens första ministär bildades af
den serbiske politikern Protić med Korošeć
som vice konseljpresident och Trumbić som
utrikesminister. Pašić blef J:s förste delegerade
vid fredskonferensen i Paris med Trumbić, den
serbiske Parisambassadören Vesnić och slovenen
Žolger som kolleger. Vid fredskonferensen hade
J. att utkämpa en hård strid med Italien, som
envist höll på uppfyllandet af löftena i 1915 års
Londonfördrag äfven i de punkter, där dessa stredo mot
nationalitetsförhållandena (t. ex. i norra Dalmatien),
och som därtill i kraft af nationalitetsprincipen
kräfde det 1915 åt jugoslaverna i utsikt ställda Fiume
(se om dessa förhandlingar Fiume. Suppl.). Något
afgörande hade ej nåtts, då G. d’Annunzio med
italienska frivilliga i sept. 1919 besatte Fiume. I
Paris aflöste det ena kompromissförslaget det andra;
de afvisades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
