Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ionescu, Take - *Ionisering - Ioniseringsenergi - Ioniseringsspänning - Ionium - Ionon - *Iorga, N.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
667
lonisering-lorga
svarsalliansen mellan Tjecho-Slovakien,
Jugo-Sla-vien och Rumänien), hvilken han sedan
förgäfves sträfvade att utsträcka till Polen
och Grekland. I. utträdde s. å. ur ministären
Averescu, som några veckor senare föll (dec.),
hvarpå han blef konseljpresident, men redan i
jan. 1922 nödgades han af gå. I sitt hemlands
parlamentariska lif ådrog sig I. mycken fiendskap,
men genom smidighet, språkskicklighet och stor
personkännedom var han särskildt lämpad att
förhandla med utländska regeringar. Clemenceau
lönade hans glödande ententevänlighet med att kalla
honom "en stor europé". V. S-g. * lonisering,
fys. Forskningen rörande ioniserings-fenomenen
har gjort betydande framsteg. Bohrs atomteori
(se Atommodell. Suppl.) har medfört en preciserad
uppfattning om, hur elektronerna äro bundna i
atomerna, och tillåter i vissa fall beräkning af
den energi, ioniseringsenergi, som erfordras
för att lossa en elektron från vederbörande atom.
Fria elektroner kunna utföra detta befrielsearbete,
om de stöta emot atomer med en hastighet, som ger dem
en rörelseenergi minst lika med ioniseringsenergien.
Sådan hastighet kunna de ernå genom att genomlöpa
vederbörlig i o n i s e-ringsspänning, växlande,
alltefter ifrågava-rade molekyl eller atom, ungefär
mellan gränserna 8-21 volt. Denna spänning behöfva
elektronerna icke ha genomlupit på en fri våglängd,
som Towns-end trodde, utan det kan förekomma
(Franck), att elektroner först på en väg,
där de erfarit flera elastiska stötar, uppnå
ioniseringshastighet och ionisera under förlust
af en rörelseenergi, som är = ioniseringsenergien.
Om en fri elektron faller in i en positiv ion och
förenas med denna, frigöres ioniseringsenergien
i form af emitterad ljusstrålning, hvars
svängningstal är proportionellt mot energien i fråga.
När strålning, t. ex. röntgenstrålar, ioni-serar,
tas nödig ioniseringsenergi från denna strålning.
De här antydda kvantitativa lagarna för
ionisering ha experimentellt konstaterats med yttersta
noggrannhet. - Laddningen af en elektron har med ökad
noggrannhet bestämts till 1,591 . 10~19 coulomb. -
Den Thomson-Starkska åsikten om ka-todfallet har visat
sig vara falsk. Positiva ioner kunna nämligen ofta
ionisera efter fall genom så små spänningar, som
räcka till för elektronerna. Katodfallets ännu ej
fullt säkerställda förklaring är en vetenskaplig
enskildhet, för komplicerad för framställning
här. - Särskildt i ljusbågar har man
upptäckt ioniseringsförlopp, hvarvid en stöt
förbered t den ionisering, som slutförts af en
följande. Stundom ersattes endera stöteffekten
af energiöfverföring genom en strålning, som
föran-ledts af stötar. Dessa fenomen vålla,
att s. k. lågspända ljusbågar kunna underhållas
vid mindre än enkel ioniseringsspänning. -
Om elektronström, som utdrifves ur fast eller
flytande materia genom stark upphettning, s.
k. glödelektrisk ström, se Vakuumrör. -
Litt.: ’ ’Natur och kultur’’, n :r 3 och 26.
R-r H.
loniséringsenergi, fys. Se Ionisering. Suppl.
loniseringsspänning, fys. Se Ionisering. Suppl.
lo’nium. Item., radioaktivt grundämne, upptäckt 1907
af B. B. B öl t w o o d (se d. o. Suppl.), finns i
alla uranmineral. Det bildas ur uran 2 och
är det ämne, som ger direkt upphof till radium
(se Radioaktiva grundämnen, sp. 856). Därvid
utsändas alfastrålar med en räckvidd af 3
cm. Halfveringstiden är omkr. 100,000 år. lonium
är isotopt med torium och alltså i kemiskt
hänseende identiskt med detta ämne (se Radioaktiva
grundämnen, sp. 859, Torium och Isotoper. Suppl.).
E. R-dt.
lonön, kem. tekn. Se J ön ön. Suppl.
*lorga, N., har ej blott väckt till lif en
nationell riktning i den rumänska litteraturen,
utan ock i oräkneliga broschyrer, tidnings- och
tidskriftsartiklar samt i föredrag landet rundt varit
en entusiastisk f ram j are af nationell politik,
folkupplysning och folkuppfostran ; han har samlat
omkring sig skaror, i synnerhet bland ungdomen,
af blindt hängifna anhängare (na-tionaldemokratiska
partiet, "I:s parti") och har hälsats som "Prae-ceptor
Romanise". Genom sina lärjungar och andra tillgifna
har han utan att direkt synas satt sin prägel
(jfr hans Déve-loppement de la question rurale en
Roumanie, 1917) på 1918 års oerhördt betydelsefulla
agrarreform (storgodsens sönderstyckning). I. deltog
som professor vid krigsakademien 1913 i kriget
i Bulgarien. Han ifrade under Världskriget för
Rumäniens anslutning till ententen, följde den af
tyskarna slagna, i dec. 1916 till Moldau vikande
armén och eldade där i sin tidning "Le neamul
Romånesc" nationen till fortsatt motstånd. Invald
i det utvidgade Rumäniens första parlament, var
han 1919-20 president i deputeradekammaren. Han
har i Paris (Fontenay-aux-Roses) inrättat och
leder "1’École roumaine", där ett antal rumäner
(akademiskt bildade och konstnärer) åtnjuter
fri bostad och statsunderstöd. 1920-21 och 1923
höll I. föreläsningar i Sorbonne (som "professeur
agréé") och College de France. - I:s "Geschichte
des Osmanischen reiches" fullbordades 1913 med bd
V (omfattande tiden t. o. m. 1912); af "Studii si
do-cumente" ha utkommit 24 bd. Af hans häpnadsväckande
produktion (den af S. Metes 1921 utg. "Activitatea
istoricä a lui N. I." upptar endast hans historiska
arbeten för tiden 1899-1921 till 4 j8 n :r) må till
de i hufvudarbetet omnämnda läggas endast Philippe de
Méziéres 1327-Iå05 et la croi-sade au XIV:e siécle
(1896), Notes et extraits pour servir d Vhistoire
des croisades au XV:e siécle (6 dlr, 1899-1902,
1915-16), The Byzantine em-pire (1907), Carol al
Xll-lea, Petru cel Mare si terile noastre 1709-17la (i
"Analele Academiei Romåne", 33, 1910), Istoria armatei
romdnesti (I, 1910), Istoria statelor balcanice
m epoca moderna (1913), Histoire des roumains
de Transylvanie et de Hongrie (2 dlr, 1915-16),
Histoire des roumains et de leur civilisation (1920;
2:a uppl. 1922), Istoria literaturilor romanice (3 bd,
1920) samt uppsatser i "Karol. förb:s årsbok" (1911)
och i "Sv. tidskr." (1913). Han utger sedan 1912 och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
