Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hessen-Nassau ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
391
Hettitiska språket
Hettitiska språket är den vanligaste beteckningen
för Hattirikets (se Hettiter. Suppl.) officiella
språk, hvarpå hufvudmassan af kilskrifttexterna från
Boghaz-köi är författad. Såsom dessa texter ge vid
handen, var detta språk ingalunda det enda i riket
använda. Dess politiska och kulturella ställning
kräfde af sig själf förtrogenhet med sumeriska,
den tidens latin, och babyloniska, Främre Asiens
franska, och dessa språks vikt ökades, då kilskriften
togs i bruk för landets egna tungomål, ty liksom i
babyloniskan två skrifsätt användas om hvarandra: dels
de semitiska ordens ersättande af sumeriska ideogram
resp. ord brukade som ideogram, dels stafvelseskrift,
så återgåfvo de hettitiske skrifvarna sitt modersmål
dels med de inhemska orden i stafvelseskrift, dels
med babyloniska och sumeriska ord som ideogram
för de inhemska, t. ex. (kursiv = babyloniska
1. sumeriska): a-bu-ia ku-va-bi ilim lim -is kak-at
mAr-nu-an-da-ås-ma-za-kån ahi-ia a-na is gu-za a-bi-su
e-sa-at "då min fader blifvit Gud (= dött), Arnuvandas
då, min broder, på min faders tron satte sig". Denna
tungrodda apparat kräfde språkstudier, och som frukt
af dem få betraktas de vokabularier, som påträffats i
Boghaz-köi, innehållande sumeriska och babyloniska ord
och ideogram med inhemska ekvivalenter. Då de förras
betydelse i regel är väl bekant, låter sig en texts
allmänna innehåll oftast lätt bestämmas med ledning
af dessa talrikt inströdda ord, hvilket i sin tur
skapat utgångspunkten för tolkningen af det inhemska
ordmaterialet, men å andra sidan förblir därigenom en
stor mängd af de vanligaste inhemska orden okänd för
oss, då de genomgående skrifvas ideografiskt. Utom
dessa "lärda" språk förekom i Mindre Asien vid
sidan af det officiella en brokig mängd folkspråk,
hufvudsakligen konstaterade i sakrala texter, ty en
lokal gudomlighet fortfar att dyrkas på sitt lokala
språk, äfven sedan den upptagits i rikets pantheon. I
en f. ö. på officiellt språk affattad sakraltext kan
man t. ex. möta en föreskrift, att sångaren skall
sjunga hat-ti-li "på hattiska", och därpå följa satser
på ett alldeles främmande språk. På detta sätt ha
utom det officiella ej mindre än fem nya språk till
dato kunnat fastställas: 1) hattiska (hettitiska),
2) harriska, 3) luviska, 4) balä-iska, 5) mandiska,
öfverraskande nog visar det sig alltså, att
"hettitiska" i Hattiriket själft betydt något annat
än det officiella språket, som vi vant oss att kalla
så. Hvad detta hetat, är ännu obekant; Forrer kallar
det "kanisiska" efter staden Kanis. Det har visat
sig identiskt med språket i två bref från fursten i
Arzawa (se Arzawa-brefven. Suppl.), som återfunnos
bland Tell el-Amarna-fynden och som bearbetats af
Knudtzon, Torp och Bugge (1902). De hänförde språket
till den indoeuropeiska gruppen, en åsikt, som då
ej slog igenom. Efter de stora Boghaz-köi-fynden
(1906) upptogs dechiffreringsarbetet på allvar af den
tjechiske assyriologen Fr. Hrozny. I "Mit-teilungen
der Deutschen orientgesellschaft" för dec. 1915 kunde
han framlägga en preliminär redogörelse för sitt
tolkningsförsök, som också visat sig i filologiskt
hänseende brukbart för fortsatt arbete. Det mest
uppseendeväckande i hans framställning var, att han
återupptog och i detalj sökte bevisa
hypotesen om "hettitiskan" såsom ett indoeuropeiskt
språk, hvilket han hänförde till centum-gruppen
och närmast sammanställde med italiska och
keltiska. Utförligt motiverad är hans åsikt i det
grundläggande verket "Die sprache der he-thiter"
(1916-17). Hroznys indoeuropeiska teori har blifvit
häftigt bestridd, och onekligen har han på det
etymologiska området gått rätt dilettantiskt till
väga, men hans åsikt om språkets väsentligen
indoeuropeiska byggnad låter sig näppeligen
kullslås och accepteras i princip af allt flera
forskare. Afgörande därvid är framför allt den
grammatiska strukturen; ordförrådet gör för visso ett
ganska främmande intryck, men det har säkert starkt
påverkats af urbefolkningens icke-indoeuropeiska
språk. - "Hettitiskan" har vokalerna a, e, i, u och
kanske o, och följande konsonanter: en labial, ovisst
om b eller p; d, t (i skrift ej isärhållna); g, k
(samma anm.); h (möjligen två ljud, h och ach-ljud);
m, n; l, r; s (alltid skrifvet med de babyloniska
tecknen för s), z (en affrikata, troligen ts,
vanligen uppkommen ur t-ljud); j, v, (u). I no-mina
ha maskulinum och femininum formellt sammanfallit,
men neutrum bevarats; 6 kasus särskiljas:
1) nominativ, i sing. med ändelsen -s, plur. -es;
2) genitiv: sing. -as, pl. -as; 3) dativ:
sing. -i, pl. -as; 4) ackusativ: sing. -n,
pl. -us; 5) ablativ: sing. -az, pl. troligen -äz;
6) instrumentalis: -it. Med undantag af n:r 5
och 6 öfverensstämmer alltså kasussystemet
med det klassiska indoeuropeiska, om ock
med nybildningar. Det finns stammar på -a (
= de gamla -o- och -ä-stammarna), -i, -u och
konsonant; neutra ha i nom. ack. sing. ingen
ändelse, i nom. ack. pl. ändeisen -a vid
vokalstammar och vid konsonantstammar ingen
ändelse, men förlängning af sista stamvokalen.
Påfallande och för indoeuropeiskt ursprung
starkt bevisande är förekomsten af afljud och
heteroklisi inom deklinationen: idalus ’ond’,
neutr. idälu, dat. sing. idälavi, nom. pl.
idälavés, neutr. idä-lava; ’vatten’ neutr. vadar,
gen. vedenas, pl. nom. ack. vidär, med den typiska
heteroklisien i grek. vdcop gen. vöarog (< *udn-t-os
med t-utvidgning), sv. vatten, men Vätter-n, ty.
Wasser, med hvilka ord det "hettitiska" är identiskt.
Pronomina: ug ’jag’, ammug ’mig’, zig ’du’, tug
’dig’, ués ’vi’, anzäs ’oss’, sumes ’!’;
enklitiska former: -mu ’mig’, -annas ’oss’,
-ta, -tu ’dig’, -smas ’eder’; sas ’han’, -si
’honom’; -mis, -mit ’min, mitt’, -tis, -tit
’din, ditt’, -sis, -sit ’hans, sin’; kuis
’hvem’, kuit ’hvad’, kuiskuis ’hvem än, quisquis’;
kuvabi ’hvarest, då’ (jfr lat. si-cubi).
- Verb: és- ’vara’: presens 1. esmi (2.* es-si)
3. es-zi, pl. 1. ésueni 2. ésteni 3. asanzi;
preteritum 1. eson
2. ésti, -a 3. esta (sannolikt uttal
est), pl. 1. ésuen-2. esten 3. ésir (för denna
ändelse jfr lat. fué-re); imperativ 2. es 3.
éstu, pl. 2. esten
3. asantu. Med presentiska formantier
t. ex. vah-nu-mi ’jag omgifver’ (jfr
grek. öefa-vv-[u); synnerligen vanligt är -sk-, som
också fogas till andra formantier, t. ex. vahnuzi:
vahnuskizi ’han omger’ (jfr grek. homer. qpKvye:
cpEvyeoxs}. En annan ännu icke nöjaktigt
förklarad konjugation företer många afvikande
ändelser: presens 1. -hi, 2. -ti 3. -t o. s. v.
Mediopassiver med bl. a. följande ändelser i 3:e
pers.: presens sing. -(t)ari, pl. -antari, imperativ
sing. -(t)aru, pl. -antaru, alltså med de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
