Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gato ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1233
Gato-Gatunamn
1234
ligtvis beroende af den trafik, för hvilken
den utsattes, såväl beträffande intensitet som
art. Trafikens art har på senare åren betydligt
ändrats därigenom, att häståkdonen till allt större
omfattning utbytts mot automobiler. För tuktad sten
och asfalt samt i viss mån äfven för tjärmakadam torde
automobilerna med sina gummibelagda hjulringar slita
gatläggningen i vida mindre grad än de järnringade
hjulen och dragarnas järnskodda hofvar, som hamra
mot farbanan. På en med grus eller vanlig makadam
belagd körbana verka däremot automobilerna med sin
stora tyngd och starka fart, som alstrar uppsugning
af bindemedlet eller de finare stoftkornen, mycket
mera uppslitande, än då häståkdon användes. Härvid
är att å ena sidan beakta, att lastautomobilerna ta
betydligt större last än häståkdonen, hvadan, för
framforsling af samma kvantitet, de förras antal
blir mindre än de senares, men att å andra sidan
automobilerna ha större tyngd och hastigare framfart.
O- ^ .
Gato [ga’tå], Juan Al var e z. Se Spanska
litteraturen, sp. 537.
Gatspåne (af ty. gespan, kamrat, eg. dibroder),
boktr., sättare, som har sin arbetsplats vid regal
bredvid en annan vid "gatan".
Gatubelysning. Belysning af gator och allmänna
platser är af relativt sent datum. Ännu för
omkr. 250 år sedan fanns ingen sådan i Europa. Efter
solnedgången lågo gatorna i mörker, så framt det
ej var månsken, alla butiker stängdes, och den
personliga säkerheten var ringa. Den, som måste
ut, följdes af tjänare med facklor. I Köpenhamn
infördes gatubelysning genom k. förordn. 1681. I
Stockholm tog den sin början 1697, då i samband
med slottsbranden egare af hus på Eiddar-holmen
ålades att där uppsätta och hålla lysande ett visst
antal lanternor. 1719 befalldes, att lyktor skulle
uppsättas på Norrbro, och 1725 förbjöds på grund
af eldfarligheten användning af facklor på stadens
gator. Först 1749 påbjöds dock allmän gatubelysning i
Stockholm genom k. förordn. Skyldigheten hvilade
å husegarna, men öfverflyttades af dem till
särskilda lyshållningsentreprenörer, som i sin
tur öfverläto arbetet på lykttändarna. De första
gatlyktorna voro hamp- eller rofoljelampor af
enklaste slag, s. k. vargögon, försedda med en
i en hylsa fastsittande veke af sammanknippadt
t^arn och uppsatta i lyktor. Vargögonen hade en
obetydlig ljusstyrka, enligt senare mätningar
omkr. :i/4 hefnerljus (hlj.). 1824 funnos 3,500
sådana lyktor i staden och på malmarna. 1827-28
började de enkla lamporna utbytas mot sådana med
Ar-gandska rundbrännare med lampglas. De försågos
äfven med metallspeglar, s. k. reverberer, som
återkastade ljuset i en eller flera riktningar. De
hade en ljusstyrka utan reverber af 6,4 hlj. och
med reverber 35 hlj. i den fördelaktigaste
riktningen. 1866 började hampoljelamporna utbytas
mot (fasoljelampor af Wilanders konstruktion (se W
i-landerlampan). De sista vargögonen bort-togos 1874,
och 1895 ändrades Wilanderlamporna till fotogenlampor
med "14 linjers brännare". Af de fotogenlampor,
som f. n. (1923) användas, äro <le flesta utrustade
med glödljusbrännare. Två storlekar användas, en ä
200 hlj. och en ä 700 hlj. Den förra erfordrar 1/io
liter fotogen i timmen och den senare 1/s liter. 1853
öfvertogs gatubelysnin-
gen af det nybildade Gaslysnings-a.-b., och
s. å. tändes gasen första gången på Norrbro. 1860,
då gasbelysningen utsträcktes till malmarna, voro
1,850 gaslyktor uppsatta i Stockholm. De första
voro försedda med hålbrännare af järn, hvilka snart
ersattes med snittbrännare af specksten, som hade en
ljusstyrka af 14 normalljus. På 1880-talet började
s. k. regenerativlampor af Siemens’ konstruktion
att uppsättas. De hade en ljusstyrka af 350 -500
normalljus. Auerljus i lyktorna infördes 1893, och
i maj 1898 voro alla Stockholms gaslyktor försedda
med auerbrännare. De voro uppåt brinnande. De ha
en genomsnittsljusstyrka af 75 hlj. och förbruka
100 ä 120 1. gas i timmen. Sedermera uppsattes
lyktor med brännare med nedåt brinnande låga,
s. k. invertbrännare. De sitta i samma lykta ända till
10 stycken och ha hvar och en en ljusstyrka af 100
hlj. med gasförbrukning af 100 liter pr timme. 1909
uppsattes s. k. press-gasbrännare på Vasagatan,
Centralplan och Tegelbacken. De voro i ljusstyrka
ända till 2,000 hlj. och förbrukade l/2 liter gas
pr timme och hlj. De äro nu borttagna. Elektrisk
gatubelysning med båglampor anordnades försöksvis
1881 på Gustaf Adolfs torg, Norrbro och Mynttorget
samt 1883 vid Skeppsbron, Slussen och Karlavägen. På
de sistnämnda platserna upprätthölls densamma
af gasverket till 1898, då den nedlades. Senare
har elektricitetsverket anordnat belysning med
båglampor å ett flertal platser, bl. a. Norrbro,
Gustaf Adolfs torg och Vasabron. 1914 voro uppsatta
110 st. ä 10 ampere med en ljusstyrka af 1,200 ä
1,500 hlj. hvardera. Båglamporna äro numera åter
borta, och all elektrisk gatubelysning eger i
Stockholm rum medelst metalltrådslampor. De ha i
regel en ljusstyrka af 200 hlj. och erfordra 150 å
200 watt. De största ha 1,000 hlj. och erfordra 500
watt. 1922 ombesörjdes gatubelysningen i Stockholm
med 91 st. oljelyktor, 7,924 st. gaslyktor med 8,450
brännare och 3,779 st. elektriska lampor. Kostnaderna
utgjorde 1914 730,000 kr. och 1922 omkr. 2 mill. kr.
G. H. H.
Gatun, stad och flod vid Panamakanalen (se d. o.). Jfr
fig. till Elektrisk bogsering. Suppl.
Gatunamn äro kända för en del trafikleder i
svenska och danska städer ända från 1300-talet
och hade då i regel en mycket enkel upprinnelse,
oftast syftande på gatans riktning eller på de
vid gatan boende. Gator, som från staden ledde
ut åt landsbygden, fingo vanligen namn efter
väderstrecken eller efter de stadsportar, där de
öfvergingo i landsväg (t. ex. da. "östergade" och
"Vesterga-de", sv. "Södergatan", "Norreportsgatan"
o. s. v.). Hufvudgatan hette i Sverige oftast
"Storgata" eller "Långgata", i Danmark (äfven i
de numera med Sverige införlifvade landskapen)
"Adelgade" ("Al-gade"), stundom "Bredgade" eller
"Langgade". På liknande sätt ha uppkommit gatunamn
sådana som "Hamngatan", "Kyrkogatan" (ofta med kyrkans
namn tillagdt), "Vallgatan" (närmast stadsmuren)
o. s. v. Namn sådana som "Smedjegatan", "Köpmangatan",
"Skomakaregatan", "Svartman-gatan" (i Stockholm,
1430 kallad "Svartbrödraga-tan") häntyda på de vid
gatan boendes yrken eller lefnadsställning. Personnamn
fogades i äldre tider relativt sällan till en gata
och i så fall betecknande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
