Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Friedberg ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1053
Friedberg-Friedrich
1054
’Friedberg. - 2. E. A. F. dog 7 sept. 1910. Han
hade på sin 70-årsdag fått mottaga en Fest-schrift
af ett flertal kyrkorättslärare. F:s Lehrbuch des
katholischen und evangelischen kirchenrechts utkom
1909 i 6:e uppl., Handelsgesetzbuch 1914 i 10:e
uppl. (utg. af Schreiber). Till sitt universitets
500-årsjubileum (1909) utgaf han Die Leipzig er
juristenfacultät 1409-1909. C. G. Bj.
*Friedberg, Robert, blef nov. 1917 vice-presi-dent
(under Hertling) i preussiska statsministeriet,
afgick vid revolutionen nov. 1918, valdes 1919 till
led. af preussiska landsförsamlingen och var där till
april 1920 det demokratiska partiets ledare. Han dog
20 juni 1920 i Berlin.
’Friedenau, officiellt Berlin-F., tillhör sedan 1920
"Storberlins" 11 :e förvaltningsområde, har gymnasium,
realgymnasiura. realskola och 3 ly-ceer samt 43,917
’inv. (1919).
Friederichsen [frid-], Max, tysk geograf, f. 21
jan. 1874 i Hamburg, företog forskningsresor 1897
-98 till Ural, Kaukasus och ryska Armenien och 1902
till centrala Tian-schan, blef 1903 privatdocent
i geografi i Göttingen, 1906 e. o. professor i
Rostock och ord. professor 1907 i Bern, 1909 i
Greifswald och 1917 i Königsberg. Under Världskriget
var han från 1916 ledare af de vetenskapliga
arbetena vid den "landeskundliche kommission",
som under ockupationen upprättades vid det tyska
generalguvernementet i Polen. Där företogos i stor
utsträckning vetenskapliga undersökningar på olika
geografiska områden, hvilka under den ryska regimen
endast i ringa grad varit föremål för uppmärksamhet.
K. A. G.
Friedjung [fridjonj, Heinrich, österrikisk
historiker, f. 18 jan. 1851 i Rostschin i Mähren,
d. 14 juli 1920 i Wien, blef efter studier i Prag,
Berlin och Wien 1873 professor i historia vid Wiens
handelsakademi, afsattes 1881 från sitt ämbete på
grund af ett politiskt oppositionstal och egnade sig
då åt journalistiken. Han uppsatte 1882 "Deutsche
wochenschrift" och blef 1886 hufvudredaktör för den
tyska riksrådsfraktionens organ "Deutsche zeitung",
men afgick 1887 på grund af de tyska partiernas
splittring. F. egnade sig därpå intensivare än
förut åt samtidshistorisk forskning och publicerade
dessutom politiska artiklar i flera rikstyska och
österrikiska tidningar. Han invecklades 1909 i en
uppseendeväckande politisk process. I Agram hade ett
stort antal i Kroatiens och Slavo-niens politiska
lif framträdande serber åtalats för högförräderi
(Agramprocessen) och 31 af dem drabbats af fällande
dom (okt. 1909). Under processens gång hade F. i en
tidningsartikel utan namns nämnande beskyllt många
medlemmar af den kroatisk-serbiska koalitionen för
högförrädiska stämplingar med Serbien i syfte att på
Habsburgs-monarkiens ruiner upprätta ett storserbiskt
rike. Penningar för agitation m. m. skulle de ha
erhållit af den storserbiska föreningen "Slovenski
jug" genom förmedling af Belgraddiplomaten
Spalajko-vitj. Med anledning af dessa påståenden
väckte den kroatiske deputeraden F. Supilo och
kroatisk-serbiska koalitionens alla 51 ledamöter
tryckfrihetsåtal (Friedjungsprocessen). F. framlade
under rättegångsförhandlingarna (dec. s. å.) som bevis
för sina påståenden fotografiska kopior af aktstycken,
som förklarades vara protokoll från "Slovenski
jugs" sammanträden och serbiska ministerialakter. Det
uppvisades emellertid från motparten, att flera
af dessa aktstycken, som tillställts F. af
österrikisk-ungerska utrikesministeriet, voro
förfalskningar, utförda af lägre tjänstemän vid
österrikisk-ungerska legationen i Belgrad, efter allt
att döma med ministern grefve Forgåchs vetskap. F.,
som själf ej förut vetat af förfalskningarna} återtog
då sitt åberopande af samtliga dokument, och motparten
fullföljde ej åtalet. - Bland F:s många genom liflig
och fängslande framställningskonst utmärkta historiska
arbeten märkas Der ausgleich mit Vngarn (1877-78), Der
kampf um die vorherrschaft in Deutschland 1859-1866
(2 bd, 1897-98; 11 :e uppl. 1919), Der Krimkrieg und
die österreichische politik (1907), Österreich von
1848 bis 1860 (2 bd, 1907-12; d. l i 4:e uppl. 1918),
Wie wir zu Bosnien kamen (1908), Custoza und Lissa
(1915), Das zeitalter des imperialismus 1884-1914 (2
bd, 1919-22) och Historische aufsätze (1919). Dessutom
utgaf han "Benedeks nachgelassene papiere" (1901)
och skildrade tiden 1859-66 i d. 8 af Hel-molts
"Weltgeschichte" (2:a uppl. 1921). V. S-g.
Friedjungsprocessen [fridjoijs-]. Se Friedjung,
H. Suppl.
*Friedlander/A. E., tog 1915 afsked från
lektoratet. Led. af Vet. o. vitt. samh. i Göteborg
(1907).
’Friedländer, L., dog 16 dec. 1909 i Strassburg.
Friedman [frid-], Ignaz, österrikisk pianist, f. 1882
nära Krakau, elev af Leschetitzki, har sedan 1905
som firad virtuos företagit konsertresor i hela
Europa (i Sverige f. g. 1909) samt i Amerika och
Asien. Särskildt som Chopin- och Liszt-spelare
står han högt i rop. F. har dessutom fram-trädt
som kompositör, med pianostycken och sånger.
E. F-t.
Triedmann, S., dog 22 april 1916 i Dresden.
Friedreichs ataxi [frldrajchs], med. Se
Ryggmärgssjukdomar, sp. 1336.
Friedrich [frid-], Johan n, gammalkatolik, f. 5 juni
1836 i Oberfranken, d. 19 aug. 1917 i Miin-chen,
var Döllingers lärjunge, blef präst i Mark Steinfeld
1859 och e. o. professor i München 1865. Han vann
anseende som forskare genom Kirchen-geschichte
Deutschlands (2 bd, 1867-69). Som motståndare till
den planerade dogmen om påfvens ofelbarhet sändes
han till Vatikankonsiliet som kardinal Hohenlohes
teologiske rådgifvare. Han bekämpade liksom Döllinger
(åt hvilken han levererade material till dennes
"Römische briefe") dogmen med lärda vetenskapliga
argument. Då F. definitivt vägrade att böja sig
för konsiliebeslutet, exkommunicerades han jämte
Döllinger 1871 och deltog då ifrigt i utformandet
af den gammalkatolska rörelsen. Ultramontanerna
undanträngde honom 1882 från hans 1872 erhållna
teologiska lärostol i München, men han fick då
en professur i filosofiska fakulteten, som han
lämnade 1905. - Vid Vatikankonsiliet hade F. kunnat
göra direkta studier, hvilka offentliggjordes i
Docu-menta ad illustrandum concilium Vaticanum (2
bd, 1871) och i hans Tagebuch från konsiliet (2:a
uppl. 1873) samt lades till grund för hans stora
hufvudarbete: Geschichte des vatikanischen konzils
(3 bd, 1877-87). Åt sin lärare egnade han en stor
biografi, Ignaz von Döllinger (3 bd, 1899 -1901),
och han utgaf 1892 Das papsttum, en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
