Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - *Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lugnande utjämningspolitik ("politique
d’apaisement"), och med yttersta vänstern kom
det till häftig brytning, då han (okt. 1910)
undertryckte ett hotfullt försök till storstrejk vid
järnvägarna genom att mobilisera de värnpliktige bland
järnvägsmännen och ställa dem under krigslagarna. Om
de upprörda debatterna härom se Briand i
Suppl. En rekonstruktion af ministären befanns nödig
(3 nov.), men Briands nya, öfvervägande af föga
kända radikaler sammansatta ministär föll redan 27
febr. 1911 för ett angrepp från radikalt håll rörande
skilsmässelagens tillämpning. Nu följde en utprägladt
radikal ministär Monis (med krigsministern Berteaux
och finansministern Caillaux som de verkligt
ledande). Svåra oroligheter bland vinodlarna
i Aube satte snart dess auktoritet på prof, och
Marokkofrågan började samtidigt mogna till en farlig
utrikespolitisk kris. Genom en olyckshändelse vid
en flygmaskinsuppvisning (21 maj) dödades Berteaux
och sårades Monis, och medan konseljpresidenten ännu
var fängslad vid sjukbädden, störtades ministären
(23 juni). Den följdes af en ny, mindre utprägladt
radikal ministär under Caillaux (med de Selves som
utrikes- och Delcassé som marinminister).
Genom den franska ockupationen af Fes (maj) hade
Marokkofrågan (se Marokko, sp. 1034 ff.) åter blifvit
brännande, och från tyskt håll hade trefvande anspråk
framställts på kompensation. Nu följde helt plötsligt
det tyska "Panther-språnget" till Agadir (1 juli)
med åtföljande fara för ett europeiskt krig (se därom
Marokko, sp. 1038) och långvariga underhandlingar med
Tyskland om krisens afveckling (jfr Caillaux. Suppl,
sp. 953). De tyska krafven dämpades efter brittiska
regeringens kraftiga uppträdande till Frankrikes stöd,
och omsider ingicks (4 nov. s. å.) en fransk-tysk
konvention, enligt hvilken Frankrike äfven från
Tyskland (liksom tidigare från England och Spanien)
fick fullständig politisk handlingsfrihet i Marokko;
Caillaux nödgades köpa den genom att, i form af en
"gränsreglering" mellan den tyska kolonien Kamerun och
Franska Kongo, af sistnämnda koloni till Tyskland
afträda några rätt vidsträckta, men ekonomiskt
föga värdefulla områden mot tysk afträdelse af en
obetydlig landremsa ("Anknäbben") af Kamerun. Denna
kris bidrog väsentligt att närma fransk och engelsk
utrikespolitik till hvarandra, liksom den äfven
skärpte motsatsen mellan trippelententen och Tyskland,
därmed förebådande Världskriget. Franska parlamentet
ratificerade konventionerna med Tyskland, men senaten
lät före sitt ratifikationsbeslut genom en kommission
undersöka dithörande diplomatiska förhandlingar
med Tyskland, och den därvid afslöjade schismen
mellan Caillaux och hans utrikesminister ledde till
hela ministärens afgång (10 jan. 1912). Marokkos
styrelse ordnades senare genom en med sultanen
afslutad protektoratstraktat (20 mars s. å.), och den
energiske general Lyautey stadgade som den förste
generalresidenten i Fes snart det franska väldet i
Marokkosultanens rike (se vidare Marokko. Suppl.).
Allmänna opinionens kraf på en stark regering
tillgodosågs genom bildandet (14 jan. 1912) af en
republikansk koncentrationsministär af moderata och
radikaler under Raymond Poincaré (Poincaré
utrikes-, Briand justitie-, hans vän Klotz finans-,
Millerand krigs-, Delcassé marin- och Bourgeois
arbetsminister). Som dess främsta programpunkt
angafs att "ge landet känslan af trygghet", och
valreformens påskyndande bebådades. Efter långvariga
förhandlingar voterades (juli) i deputeradekammaren
ett inveckladt valsystem, som utgjorde en mellanform
mellan proportionella och majoritetsval med hvarje
departement som en valkrets. I senaten mötte det
emellertid starkt motstånd af majoritetsvalens
anhängare under Clemenceaus ledning, och
senatens valrättsutskott uttalade sig afgjordt
emot kammarbeslutet. Utrikespolitiken inriktades
på trippelententens inre stärkande: en fransk-rysk
marinkonvention afslöts, och i samband med Poincarés
besök i Ryssland (juli) ställdes som villkor för
nya franska lån en rask förbättring af Rysslands
strategiska järnvägsnät i dess uppmarschområde mot
Tyskland och Österrike. Med England aftalades en ny
förläggning af franska och engelska sjöstridskrafter,
som möjliggjorde brittiska flottans koncentrering till
Nordsjön, medan den franska hufvudsakligen förlades
till Medelhafvet. Under den hösten 1912 inträdda
Balkankrisen (jfr Balkankrigen. Suppl.) arbetade
den franska diplomatien i intimt samförstånd med
den ryska och den engelska. – Vid presidentvalet
17 jan. 1913 segrade Poincaré öfver den radikale,
af Clemenceau framskjutne motkandidaten Pams. En
ny ministär bildades 18 jan. med Briand som
konseljpresident, Étienne krigs- och Barthou
justitieminister; den kvarstod, när Poincaré 18
febr. tillträdde presidentämbetet efter Fallières,
men afgick 18 mars, enär senaten i valreformsfrågan
uttalat sig för majoritetsval. Briands efterträdare
blef Barthou (med Pichon som utrikes- och Étienne som
krigsminister). Redan i Briands ministär hade Étienne
framlagt förslag om återgång till systemet med tre
års tjänstetid för de värnpliktige. Därom fördes
nu häftiga debatter, i det att flertalet radikaler
höll på den 1905 införda tvååriga tjänstetiden och
socialistledaren Jaurès ville bygga försvaret på
milissystemet. I aug. var arméreformen emellertid
antagen i båda kamrarna. Radikalerna beslöto
(okt.) på sin partikongress i Pau att fortsätta
kampen mot den treåriga tjänstetiden och lyckades (2
dec.) störta ministären på en skattefråga. Nu följde
en radikal ministär Doumergue (Doumergue utrikes-,
Caillaux finans-, Viviani undervisnings- och Malvy
handelsminister). I ministärens program ingingo lojal
tillämpning af den nya arméreformen, införande af
progressiv inkomstskatt och kompromiss med senaten
i valrättsfrågan. Under striden om inkomstskatten
igångsattes i pressen mot Caillaux, ministärens
ledande man, en synnerligen hätsk och personlig
kampanj; då hans hysteriska hustru (16 mars 1914)
nedsköt "Figaros" redaktör G. Calmette, kampanjens
ledare, nödgades Caillaux afgå, och ministären
rekonstruerades (Renoult blef finans- och Malvy
inrikesminister). Senaten vägrade kompromissa
i valrättsfrågan, och nyvalen höllos april–maj
enligt de gamla bestämmelserna. Radikaler och
socialister samverkade vid valen emot en moderat
"vänsterfederation", ledd af Briand, Millerand,
Barthou och Ribot; förnämsta stridsämnet var den
treåriga militärtjänsten. Valen gåfvo socialisterna
35 nya
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
