Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fra Giovanni ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
995
Fra Giovanni-Franchet cTEsperey
996
ehuru åtminstone de båda sista arternas former
äfven benämndes jordgubbar. Under 1700-talet
infördes till Europa de storfruktiga amerikanska
arter, från hvilka våra nu vanliga jordgubbssorter
eller trädgårdssmultron härstamma. De första mera
anmärkningsvärda framstegen med uppdragning af
värdefulla jordgubbssorter genom hybridisering
af olika arter gjordes på 1820-talet i England,
och senare har en mängd olika sorter framkommit
i olika länder. Dessa ha efter hand undanträngt
de småfruk-tiga sorterna, af hvilka endast
månadssmultronen behållits som trädgårdsväxter
för sin egenskap att remontera, d. v. s. utbilda
nya blommor och frukter under större delen af
sommaren. På senare år har man genom att korsa
jordgubbar med månads-smultron framställt äfven
remonterande jordgubbssorter. Bland vanliga
jordgubbssorter må nämnas: Abundance (mest lämplig
för kokning), Deutsch Evern, Königin Luise,
Sieger, Vicomtesse Hericart de Thury (samtliga
välsmakande dessertbär). Jordgubbar fordra för sin
trefnad jämförelsevis lätt, men fet jord och riklig
vattentillgång under tiden för bärens utväxande
och mognad. De förökas med plantor, som framkomma
på långa utlöpare, och kunna utsättas antingen på
våren eller sensommaren. Plantorna öfvervintra i
regel utan täckning, om också en sådan kan vara
till gagn under kalla barvintrar. Första sommaren
böra plantorna hindras från att bilda frukter och
utlöpare för att bli så mycket kraftigare till närmast
kommande år, under hvilket de i regel ge de största
och värdefullaste bären. Skördarna af taga i storlek,
ju äldre plantorna bli. Jordgubbar kunna drifvas
äfven i växthus eller bänkar, för hvilket ändamål man
under sensommaren förkultiverar de kraftigaste unga
plantor man kan skaffa. Dessa inplanteras vanligen i
krukor. Tidigt på våren inflyttas dessa i de växthus
eller bänkar, där de skola drifvas. Mogna bär kunna
med denna metod fås redan i april. Jordgubbar ha
tidigare varit odlade mest i privatträdgårdar eller
i sådana handelsträdgårdar, som på platsen eller
i närmaste trakten sålt bären. De förbättrade
kommunikationerna ha på senare tid medfört, att
jordgubbar kunna försändas jämförelsevis långa
vägsträckor, hvilket föranledt påbörjandet af stora
jordgubbsodlingar på lämpliga trakter i södra Sverige
(bl. a. vid Påarp nära Hälsingborg) för afsättning
på mellersta och norra Sverige. Efter amerikansk
förebild packar man bären i spånaskar, rymmande
omkr. l liter, och dessa nedsättas i större lådor
för att försändas i stora partier, ofta vagnslastvis
till bestämmelseorten. Anledningen till den i hög
grad ökade odlingen af jordgubbar inom Sverige torde
vara det allt vanligare bruket af konservering på
hermetiskt slutna glasburkar, hvartill jordgubbar
lämpa sig synnerligen väl. Äfven till syltning
och saftning samt marmeladberedning lämpa sig
jordgubbar, sämre till vinberedning. Sin förnämsta
användning finna de dock i färsk form som dessert.
C. G. D.
Fra Giovanni [d j å-]. Se F i e s o l e (målaren).
Fraktgods, järnv. Se Järnvägstaxa.
*Framfall, med. Se vidare Kvinnosjukdomar, sp. 420.
Framkallningsfärger. Se F ä r g n i n g, sp. 296.
Framkallningspapper, fotogr. Se Fö t o gr a f i,
sp. 999.
*Frampton, sir George, erhöll 1908 knight-värdighet
och har ytterligare utfört bl. a. statyer af drottning
Mary i Calcutta och Delhi.
Framskälby. Se Adamsberg. Suppl.
Framtarm, anat. Se Tarmen, sp. 475.
’Framtid, tidskrift, upphörde 1910. Den var utprägladt
radikal, i opposition mot det s. k. passiva
motståndets män, hvilka 1905 bildat regeringen,
samt förfäktade det åskådningssätt, som uppbars af
"aktivisterna". Dess föregångare var Fria ord, en
"underjordisk" publikation, som trycktes i Stockholm
under ofärdstiden. Ansvarig redaktör var 1906 -07
Herman Gummerus och 1908-10 vice häradshöfding
JohannesGummerus. De förnämste medarbetarna voro
K. Zilliacus, A. Mörne, G. Castrén, G. Schauman och
Hj. Procopé. T. C.
Framtänder, anat. Se T ä n d e r n a, sp. 742.
*France, An a to l e, heter eg. France, hans faders
namn. 1921 fick han Nobelpriset i litteratur,
mottog själf priset i Stockholm, där han då
höll ett uppmärksammadt tal i försonlighetens
och fredens anda. Hans senaste arbeten äro Vie de
Jeanne-d’Arc (2 bd, 1908), Uile de pingouins (1908;
"Pingvinön", 1910), Les sept femmes de Barbe-Bleu
(1909; "Kiddar Blåskäggs sju hustrur", 1910),
Les dieux ont soif (1912; "Gudarna törsta", 2
uppl. s. å.), La révolte des anges (1914) samt Pour
le proletariat (3 bd, 1906), Le génie latin (1913),
de båda krigsböckerna Sur la voie glorieuse (1914)
och Ge que disent nos mörts (1916). Mön ami Pierre
(1919; "Lille Pierre", 1920) skildrar F:s barndom,
likaså La vie en fleur (1922; "I livets blomningstid",
s. å.). Ett litet skådespel, La comédie de celui
qui épousa une femme muette, utgafs 1912. Till
sv. ha vidare öfversatts "Min väns bok" (1920),
"Pärlemorasken" (1922), "Sankta Klaras brunn"
(s. å.) och "Pierre Noziére" (s. å.). En bok af
P. Gsell, "Les matinées de la Villa Said" (1921),
redogör för uttalanden af F. bland kretsen af vänner.
R-n B.
Franchet d’Esperey [fräjä desperä], Louis Felix Marie
F r a n c o i s, fransk marskalk, f. 25 maj 1856 i
Mostaganem (Algeriet), blef underlöjtnant vid 2:a
algeriska tiraljörrege-mentet 1876, deltog i kriget
i Tonkin 1884 och blef 1885 kapten med användning
i generalstabstjänst. 1903 blef han öfverste och
chef för 66:e inf.-reg. och 1912 divisionsgeneral
och befälhafvare för ockupationstrupperna i västra
Marokko; 1913 blef han chef för l:a armékåren, med
hvilken han ryckte ut i kriget 1914. Efter slaget
vid Charleroi 23-24 aug. fick F. (3 sept.) efter
Lanrezac befälet öfver 5:e armén och kämpade med denna
i Marneslaget och sedermera vid Aisne i trakten af
Soissons. Dec. 1916 chef för norra armégruppen, förde
F. detta befäl, till dess han i maj 1918 förflyttades
till befälet öfver orientarmén i Mace-donien. Han
fortsatte utarbetandet af den anfalls-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
