Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flygvapnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
903
Flygvapnet
904
tag, och efter hand utvecklades det tyska marina
flygväsendet till ett offensivt vapen, som, sedan
nya, flygstationer upprättats på belgiska kusten,
användes till bombardering af såväl engelska kusten
som de i södra Nordsjön och Kanalen opererande
engelsk-franska sjöstridskrafterna. Äfven det engelska
marina flygvapnet utvecklades till ett anfallsvapen,
som kom till användning för bombardering af tyskarnas
dockor, hamnanläggningar och kust-försvarsanordningar
å belgiska kustlandet liksom ock för anfall mot tyska
sjöstridskrafterna (äfven undervattensbåtar). Därvid
använde engelsmännen äfven transport af sjöflygplan å
till moderfartyg för dylika apterade lätta kryssare,
såsom vid raiden mot Kuxhaven i dec. 1914. Sedermera
tilldelades vissa stridsfartyg sjöflygplan. Gifvetvis
gåfvo dessa å ömse håll utförda anfallsföretag
anledning till talrika strider såväl mellan luftfartyg
inbördes som mellan flygplan och örlogsfartygens samt
kustbefästningarnas luftvärnskanoner. Under krigets
fortgång fingo de tyska marina luftstridskrafterna
en ny stridsverksamhet, nämligen att förhindra
motståndarens flygspaning, särskildt öfver hans
egna utlagda vidsträckta minfält och mot tyska
flottans stödjepunkter. Slutligen kom äfven ett nytt
anfallsmedel, torpedflygplanet, som i st. f. bomber
medförde en torped för anfall mot fartyg, till
användning, ehuru i ganska liten skala, men därmed
var grunden lagd till det alltmera betydelsefulla
torpedflygvapnet. - De uppgifter, som enligt
erfarenheterna från Världskriget sålunda tillkomma
det marina flygvapnet, äro strategisk spaning
(f j ärrspaning), taktisk spaning (närspaning),
artillerield-ledning, bombardering, torpedering och
luftstrid. Därtill komma såsom sekundära uppgifter
bl. a. uppbringande af handelsfartyg, eskortering
af transportfartyg m. m., öfverförande af mindre
truppkontingenter för besättande af signalstationer
m. m. samt oskadliggörande af minor. - Gifvet är,
att med denna utvidgning af flygvapnets uppgifter
vid sjökrigföringen organisationen skulle i hög grad
utvecklas under kriget. Sålunda ökades redan i krigets
början tyska marinfly gaf delningens styrka, och
afdelningen uppdelades på l:a flygafdelningen, hvars
verksamhet var förlagd till Östersjön (med detachement
i de turkiska farvattnen), och 2:a flygafdelningen med
verksamheten förlagd till Nordsjön. Därtill kom en af
frivilliga marinflyg-kåren uppsatt fly gaf delning,
som förlades till Flandern. Antalet flygstationer
ökades högst betydligt. Vid krigets slut uppgick
antalet flygplan till omkr. 2,500 och personalstyrkan
till 18,000 man. Engelska marinflygväsendet
undergick flera organisationsförändringar under
kriget. Viktigast var det ofvannämnda skapandet i
dec. 1917 af ett alldeles fristående, från armén
och marinen skildt luft vapen (Royal air force),
gemensamt för lar dt- och marinflygvapnet, som
bildade ett statsdepartement. Vid tiden för marin- och
arméflygvapnens sammanslagning bestod marinflygvapnet
af 1,246 flygplan och en personal af omkr. 4,760
officerare och 45,000 underofficerare och manskap.
Vid Världskrigets början var den marina
flygma-terielen föga utvecklad. Den ledarställning,
som Frankrike vid denna tid intog, hvad
arméflygväsen-det beträffar, sträckte sig ej till
det marina flygväsendet, som i England och Tyskland
till om-
fattningen öfverträffade Frankrikes. Det
öfvervägande antalet af befintliga sjöflygplan var af
flottörtyp. I Frankrike voro vid krigsutbrottet 1914
sjöflygplan af typerna Nieuport och Voisin de mest
företrädda. Dessutom förekommo typerna Bréguet och
Caudron - äfven de med flottörer (små ponto-ner). De
franske konstruktörerna, som i motsats till de tyske
ansågo flottörtypen mindre sjövärdig, öfvergaf vo
emellertid snart nog denna och började i stället
nästan uteslutande konstruera egentliga flygbåtar (se
Flygplan. Suppl., sp. 893). Så tillkommo, allt under
det att franska marinflygväsendet hastigt svällde
ut, typerna F. B. A. (Franco-British-Aviation),
Donnet, Denhaut m. fl. med alltjämt växande
motorstyrka. 1917 framkom typen Tellier-canon, en med
en 47 mm. snabbskjutande kanon utrustad flygbåt,
afsedd för undervattensbåtsjakt. Motorstyrkan
ökades småningom upp till omkr. 350 hästkrafter på
en-motoriga flygbåtar. Vid stilleståndet voro under
byggnad Tellier-flygbåtar med till 250 hkr motorer
och 75 mm. kanoner. Projekt voro uppgjorda för mera
sjövärdiga typer med 1,000-1,200 hkr. Förenämnda
typer voro hufvudsakligen afsedda för spaning. För
jaktflygning funnos .äfven lätta ensitsiga flygbåtar
(Sopwith, Hanriot, Spad).
England egde aug. 1914 sjöflygplan hufvudsak-ligast af
typerna Avro och Sopwith (flottörer) med motorstyrka
100-150 hkr. De typer, som under krigets första år
mest kommo till användning, voro flottörflygbåtar
af Shorts konstruktion med en motorstyrka af
omkr. 260 hkr. Shortplanen voro de första flygplan,
som konstruerades med bakåt fällbara vingar,
hvarigenom de blefvo lättare att hysas ombord i
aeroplan-moderfartyg. Äfven engelsmännen öfvergingo
snart nog till byggandet af egentliga flygbåtar. Den
mest använda flygbåtstypen var den s. k. F. 5-typen,
urspr, konstruerad af en engelsk marinflygare,
commander Porte. F. 5 hade 2 motorer om hvardera 260
hkr, en besättning af 5 man, hvaraf 2 kulspruteskyttar
(bombkastare), radio o. s. v. och tog verksam del
i striden mot u-båtarna. Ang. organisationen af det
engelska marinflygväsendet se sp. 901-902.
De tyska sjöflygplanen voro under hela kriget till
öfvervägande del, för att ej säga uteslutande,
konstruerade som flottörflygplan. Tyskarna ansågo,
att med denna typ vanns större sjövärdighet, hvilket
var nödvändigt för dem, då deras operationer måste
företagas på långt afstånd från egna baser och de ofta
tvingades gå ned i öppna sjön. Det mest förekommande
tyska sjöflygplanet var typen Friedrichs-hafen med
en motorstyrka af 150-220 hkr. Under krigets senare
skede utgjorde sjöflygplanet Hansa-Brandenburg genom
sina öfverlägsna flygegenskaper (bl. a. uppgick
farten till 170 km., i timmen) en farlig motståndare
för de i Kanalen uppträdande engelska och franska
sjöflygplanen. - De ledande europeiska ländernas
flygplanskonstruktioner ha mer eller mindre troget
följts af öfriga länder, med undantag af Amerika,
hvars resurser tillåtit detsamma mera själfständiga
idéers utförande. Bland amerikanska sjöflygplan märkas
speciellt Curtissflygplanen, som till att börja med
konstruerades ensitsiga, men under kriget ökades i
storlek. Så hade Navy Curtiss-typen, med hvilken den
första Atlantflygningen utfördes, 3 Libertymotorer
(amerikanska) om tillsammans 1,000 hkr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
