Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - *Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stadfästelse af landshöfding, i vissa fall af
häradsrätt.
Allmänna medborgerliga rättigheter. I syfte att
förebygga öfvergrepp från de lagstiftande organens
sida stadgar R. F., att finsk medborgare skall
vara tryggad till lif, ära, personlig frihet och
gods. Detta stadgande, som klarligen icke utgör hinder
för att i vanlig lagstiftningsordning anordna förlust
af dessa förmåner såsom påföljd af brott, och icke
heller, jämlikt uttryckligt stadgande därom, för
att genom lag stadga om expropriation af egendom,
lös eller fast, mot full ersättning, afser att
skydda s. k. förvärfvade rättigheter, som alltså
få frånhändas någon endast i den ordning, som för
grundlagsstiftning är stadgad. Med grundlags helgd är
föreskrifvet, att finländsk medborgares rättigheter
(förutom hvad angår sättet att bekläda vissa
offentliga tjänster och ämbeten) icke äro beroende af
hvilket religionssamfund han tillhör eller huruvida
han tillhör något sådant, samt att hinder ej i förväg
må läggas för friheten att yttra sig i hvad ämne som
helst eller att genom tryck utge skrift eller bildlig
framställning eller att sammankomma för öfverläggning
i allmän angelägenhet eller annat lagligt syfte eller
att bilda föreningar för fullföljande af ändamål,
som ej strida mot lag eller god sed. I R. F. stadgas
äfven, att hemundervisningen ej står under tillsyn
från myndighets sida.
R. F. innehåller en uppräkning af finländska
medborgares rättigheter, hvilken främst afser att
utgöra en garanti mot öfvergrepp från de förvaltande
myndigheternas sida. Bland dessa rättigheter må
nämnas rätten att fritt vistas och välja boningsort
samt färdas från en ort till en annan i hemlandet,
rättigheten till fri religionsutöfning, såvidt lag
och god sed ej kränkas, rätten till hemfrid, rätt
att icke kränkas med afseende på bref-, telegraf-
och telefonhemligheten.
Religionsfrihetens princip, uttalad i R. F., har
närmare utvecklats i religionsfrihetslagen af 10
nov. 1922. Enligt härom gällande lagstiftning kan
den, som fyllt 18 år, utträda ur trossamfund (äfven
den evangelisk-lutherska och den grekisk-katolska
kyrkan), vare sig han så gör för att inskrifva
sig i annat legaliseradt trossamfund eller han ej
alls vill vara medlem af något sådant. Legaliserade
trossamfund äro ofvan nämnda två kyrkor och öfriga
trossamfund, som inregistrerats i en för detta ändamål
förd förteckning. Inregistrering kan ej vägras,
om trossamfundets samfundsordning öfverensstäm-mer
med hvad lag därom föreskrifver och dess bekännelse
samt formen för dess religionsöfning ej strider mot
lag och god sed.
Tryckfrihetslagen, lagen om allmänna sammankomster och
lagen om föreningar grunda sig på de principer R. F. i
dessa ämnen uttalar: Lagen om allmänna sammankomster
är af 20 febr. 1907, de båda öfriga af 4 jan. 1919.
Statshushållningen. Själfva påläggandet af skatt
tillhör, som ofvan nämnts, lagstiftningen, och genom
lag fastställas jämväl de allmänna grunderna för
afgifter vid statsmyndigheters tjänsteförrättningar
och expeditioner, afgifter för anlitande af post,
järnväg o. a. allmänna statsinrättningar samt
grunderna för nya stater för ämbetsverk och allmänna
inrättningar. De lagar härom, som hittills utfärdats,
äro mycket allmänt hållna, hvadan på dessa
områden åt regeringen inrymmes tämligen vidsträckt
befogenhet. R. F. föreskrifver äfven, att de
allmänna grunderna för skötsel af statsverkets
inkomstbringande egendom och affärsföretag skola
i lag fastställas; sådan lag har dock ej ännu
kommit till stånd. Föryttring eller förpantning af
statens jordegendom, skatter eller inkomstbringande
rättigheter får verkställas, endast såframt sådant i
lag medgetts. I lag 27 juli 1922 har åt statsrådet
tilldelats rätt att i vissa fall föryttra särskild
statens egendom och inkomstgifvande rättigheter. Det
årliga statsförslaget fastställes af riksdagen
och erfordrar icke presidentens sanktion. Riksdagen
behandlar frågan om statsregleringen på grundvalen af
regeringens proposition i ämnet. Från statsförslaget
må ej utelämnas skatt eller annan inkomst, som
enligt för året gällande lag eller förordning skall
erläggas. Likaså böra i statsförslaget intas för
statslån utfäst ränta och amortering och öfriga på
någon statsverkets förpliktelse grundade anslag, så
ock andra utgifter, som enligt de under finansåret
gällande stadganden böra bestridas, äfvensom
ytterligare två anslag, det ena för sådana utgifter,
som grunda sig på lag eller förordning, men ej äro
i statsförslaget särskildt upptagna, och det andra
för oförutsedda utgifter, öfriga utgiftsposter ligga
under riksdagens prof ning och beslut för ett år i
sänder. Anslag, som riksdagen beslutit i anledning
af något vid riksdagen väckt initiativ, upptas
i statsförslaget som villkorligt. Med afseende
på skatte- och anslagsfrågors behandling inom
riksdagen är att märka, att beslut om ny skatt,
afsedd att utgå för obestämd tid eller viss tid,
längre än ett år, erfordrar två tredjedels majoritet,
hvaremot lag om skatt, som afses skola gäldas blott
under följande statsregleringsperiod, numera antas
med enkel pluralitet.
Som undantag från regeln, att det är regeringen,
som enligt i statsförslaget angifna grunder förfogar
öfver statens inkomster, gäller fortfarande, att
riksdagen bestämmer om användningen af F:s banks
vinstmedel. Riksdagen utöfvar dock vanligen denna
sin rätt sålunda, att den anvisar visst belopp att
af regeringen disponeras i samma ordning som öfriga
statsmedel.
Domarmakten. Vid sin lagskipande verksamhet är
domaren bunden endast af lag, som han eger tillämpa
på eget ansvar. För fel i domarämbetets utöf ning
ansvarar underdomare inför hofrätt, öfver-domare
inför Högsta domstolen samt president och ledamot i
Högsta domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen
inför riksrätten. Domare eger pröfva, huruvida
uti förordning ingående stadgande står i strid
med grundlag eller annan lag; om så är fallet,
får stadgandet icke tillämpas. Likaså bör domare
pröfva, om de politirättsliga stadganden, som kommun
och landshöfding i laga ordning fastställa, falla
inom området för vederbörandes kompetens. Däremot
eger domare icke pröfningsrätt med afseende på
frågan, huruvida lag, som tillkommit i vanlig
lagstiftningsordning, till sitt innehåll är sådan,
att den bort antas i den ordning, som är stadgad
för stiftande af grundlag, utan lag, som tillkommit
i enlighet med riksdagens beslut, bör tillämpas,
äfven om fel i förfarandet i riksdagen vid lagens
antagande kan visas ha förekommit. Lika vidsträckt
pröfningsrätt tillkommer äfven annan tjänsteman,
men rätten att pröfva förordnings laglighet har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
