Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Engelska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
591
Engelska litteraturen
592
indiska berättelser vardt han mästaren bland
novellisterna; stilen var målande, dialogen
uttrycksfullt koncentrerad, och de exotiska motiven
gåfvo en särskild krydda. Hans dikter, soldat-
och sjömansballader framför allt, gjorde likaledes
epok genom den rytmiskt och realistiskt nyskapande
språkbehandlingen, det aktuella ämnesvalet och äfven
tendensen: förhärligandet af den fysiska kraften
och den hänsynslösa engelska imperialismen. Som
"regionalist" (skildrare af en säregen nejd, i
regel hembygden) och förfäktare af tron på det
brittiska imperiets världssändning var Kipling
en betydelsefull initiativtagare, som påverkat
den engelska litteraturen i stor utsträckning. Af
samtida utländska inflytanden synes Kipling däremot
tämligen oberörd. Sådana gjorde sig emellertid
starkt gällande under 1890-talet och 1900-talets
första årtionden. Den afskildhet, i hvilken Englands
litteratur i stort sedt länge left på inhemska
traditioner, bröts genom beröringen med både nordiska,
ryska, tyska och franska strömningar. Tysk filosofi,
representerad af Schopenhauer och Nietzsche,
inträngde för första gången sedan Carlyles dagar
och påverkade romanförfattare och kritiker. Senare
har den psykologiska vetenskapen fått ett stort
inflytande genom till största delen till engelska
öfversatta arbeten. Intryck från Ibsen, som infördes
till England af W. Archer 1890-91, omgestaltade
snart i hög grad den förut menlösa och betydelselösa
engelska dramatiken. I samma riktning till fördjupning
af människostudiet och en mindre konventionell
framställning af lifvet verkade bekantskapen med den
moderna ryska romanen, representerad af Tur-genev,
Tolstoj och Dostojevski, hvartill senare kommit yngre
ryska skildrare som Tjechov och Gorkij. Äfven en del
fransk litteratur som Zola, Maupassant och Anatole
France bidrog att rifva ner de tidigare förebilderna
för de unge engelske författarna. Det motstånd,
som mötte dessa franska naturalister i form af
censurförbud o. d., visade en kompakt konventionalism
i handhafvandet af det offentliga förmynderskapet
öfver litteratur och teater. Amerikanen Henry James
har också utöfvat ett utomordentligt inflytande på
den moderna analytiska romanen.
Inflytandena från den utländska litteraturen, af
hvilka blott några nämnts härofvan, understöddes af
flerfaldiga djupgående förändringar inom nationen
och samhället. I en beaktansvärd uppsats af
Stephen McKenna ("Idéströmningar inom den engelska
litteraturen" i "Ord och bild", 1922) anges som den
egentliga gränsen mellan den gamla och den nya tiden
boerkriget. Drottning Viktorias regering hade utmärkts
af rikets utvidgning och stigande välstånd. Då hon
1897 firade sitt sextioårs-jubileum som drottning,
kunde engelsmännen jubla öfver en oafbruten
makttillväxt och en till synes oöfvervinnelig militär
position; den nationella själf-belåtenheten och
motviljan mot kritik voro grundmurade. Boerkriget,
där de två små fattiga republikerna beredde världens
största och rikaste stat en rad af förödmjukande
nederlag och först efter ett treårigt krig blefvo
bragta till underkastelse, kunde icke undgå att
väcka själf kritiken till lif, och tiden från
århundradesskiftet till Världskrigets utbrott är
också inom litteraturen en epok af samhällelig och
enskild kritik inom såväl dramat
som romanen, medan lyriken afgjordt sjönk i
betydelse. Litteraturen gjorde anspråk på att
få behandla alla ämnen och göra det utan några
hänsyn; den vann gehör för sina yrkanden, som
höjts på spridda håll redan tidigare, under
den allmänna misstänksamheten. "Romanen skall
vara samhälls-medlaren, bäraren af vårt inbördes
förstående, medlet för vår själf rannsakan, moralens
paradplats, verkstaden för sedvänjor och bruk,
kritiken af lagar och institutioner, sociala dogmer
och idéer. Romanförfattaren vill icke undervisa,
utan diskutera, demonstrera, plädera och utveckla
’, skref H. G. Wells. Den nya litteraturen vardt
analytisk och oppositionell i en för England
dittills oanad utsträckning, och den viktorianska
periodens milda och varsamma behandling af alla
problem tillhörde med ens det förflutna, utom i den
alltjämt oerhördt talrika förströelselitteraturen,
som i England till ovanligt stor del författas af
kvinnor. Den engelska samhällsordningen, den gängse
uppfostran, de äktenskapliga och utomäktenskapliga
förbindelserna mellan man och kvinna, pauperismen och
de öfre klassernas själfviskhet, sporten, reformer
på dagordningen - allt synades i sömmarna med skärpt
och ofta mycket misstrogen blick. Den skygghet vid
behandlingen af lifvets skuggsidor, den för-lägna
förtegenhet i fråga om sådana ämnen, hvilka ej
lämpade sig för högläsning i familjekretsen, som varit
tradition i England under den viktorianska epoken,
lämnade rum för en djärfhet och öppenhet, som erinrade
om föredömena Frankrikes, Rysslands och Skandinaviens
litteraturer. Om också den stora massan af bokköpare
och den konservativt traditionella kritiken ställde
sig af värj ande, funno dessa nyheter likväl publik,
och en hel del af de mest frispråkige fridstörarna
kom att bli landets mest lästa författare.
En bred publik har hälsat J. M. Barries (se
denne. Suppl.) hembygdsberättelser och sentimentala
skådespel samt sceniska fesagor med förtjusning. Men
nästan lika liflig framgång och dessutom intensiv
diskussion ha följt G. B. Shaw (se denne), en
Ibsendyrkare, som med paradoxal öf-verdrift i sina
satiriska skådespel afslöjat oäkthet och humbug i
samhället, hyckleri och fraser. Shaw resonerar och
drifver agitation med en negativt kritisk skärpa,
som varit ett mycket oroande element för de många
lätt tillfredsställde och grundt optimistiske. För
att få dialogvis utveckla sina, äfven i företal,
som växa ut till stora afhandlingar, uttryckta
åskådningar spränger Shaw ofta den litterära ramen
och lamslår den sceniska effekten af stycket,
men når lika ofta en utom ordentlig aktualitet,
som gagnar hans agitatoriska syften. Utan att ega
Shaws betydelse ha vidare A. W. P i n e r o (se
denne), W. S. Maugham (se denne), Henry Arthur
Jones (f. 1851; se denne. Suppl.) och A. S ut
ro (se denne) m. fl. bidragit att modernisera
den engelska dramatiken genom att i sina för den
kommersiella teatern beräknade stycken beröra moderna
problem. Djupare ligga John Galsworthys(f. 1867;
se denne. Suppl.) bästa sceniska verk, i
hvilka en filantropisk tendens och den minutiösa
karaktärsteckningen söka göra rättvisa åt människorna
och på samma gång urskulda deras felsteg; äfven de
ha emellertid gjort verkan som social agitation och
tendenskonst, medan där-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
