Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - *Elektrokemisk industri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Solvays cell och i Whitings
cell. Kvicksilfverceller användas i vårt land af
Elektrokemiska a.-b i Bengtsfors (omkr. 500 kw.) och
af Uddeholms a.-b. i Skoghall (omkr. 1,000 kw.). Ett
tjugutal olika cellkonstruktioner, öfvervägande
efter diafragma-och kvicksilfverförfarandena, har
kommit till praktisk användning i öfver 50 olika
fabriker spridda öfver hela världen. Lut från
kvicksilfverceller, som är saltfri, kan direkt
användas för kokning af cellulosa. Annars får
den, för urskiljande af salt och med hänsyn till
fraktkostnaderna, indunstas till en 40-procentig
lösning eller till fast form. Allt kaustikt kali
och det mesta af kaustikt natron torde numera
tillverkas på elektrolytisk väg; framställningen af
natriumhydrat genom kausticering af soda med kalk
torde numera förekomma blott i England i samband
med Le-Blanc-sodaindustrien. Den mesta klorkalken
framställes ock ur elektrolytisk klor. Redan 1910
fabricerades 50 proc. af världens klorkalkproduktion
(300,000 ton) och 70 proc. af Tysklands produktion
(100,000 ton) på detta sätt. Klorgasen används
delvis äfven till framställning af flytande klor
och ren saltsyra (genom förening med väte). Vätet
tillvaratages äfven på sina ställen. För Sverige
ha dessa metoder ett speciellt intresse därför, att
luten kan användas för att tillverka icke blott tvål
och såpa, utan äfven cellulosa, hvarjämte klorkalken
i fast form eller i lösning kan användas för blekning
af cellulosa.
Hypoklorit. Elektrolyserar man en koksaltlösning utan
diafragma, så bildas snart natriumhypoklorit. En
lösning af detta salt är ett sedan länge
kändt blekmedel (jfr Blekning) och framställes
elektrolytiskt enligt Siemens-Schuckerts metod
af bl. a. Billingsfors a.-b., Billingsfors
(300 kw.). Vill man arbeta på hypoklorit som
hufvudprodukt, bör vätskan i elektrolysörerna
genom afkylning hållas vid tämligen låg temperatur,
helst under 30°. Små apparater användas flerstädes
inom textilindustrien.
Klorat (se d. o.) uppkommer som redan nämndt i sin
tur genom ombildning af hypoklorit, och kloratutbytet
befrämjas af hög temperatur. Det i öfvervägande
mängd framställda kloratet är kaliumklorat
(se d. o.), som är ett viktigt råmaterial för
tändsticksindustrien och dessutom används för
framställning af fyrverkeripjäser m. m. Det erhölls
tidigare genom inverkan af klorgas på varm kalkmjölk,
då kalciumklorat bildas; tillsättes sedan klorkalium
till lösningen, utfaller kaliumklorat. Denna metod
torde nu vara nästan utträngd (med undantag möjligen
för England) af den elektrolytiska, enligt hvilken
alltså en klorkaliumlösning elektrolyseras vid
hög temperatur med användning af platina (förr)
eller kol (numera) eller konstgjord magnetit som
anod. Genom den elektrolytiska metodens införande
har priset på kaliumkloren sjunkit från 800-1,000
kr. till 550-600 kr. pr ton. Som den elektrolytiska
kloratindustriens egentliga grundläggare torde
böra betraktas fransmännen Gall och Montlaur; på ett
mycket tidigt stadium upptogs den i Sverige af den
svenske pionjären på den elektrokemiska industriens
område Oscar Carlson (se denne. Suppl.), som uppfann
en viktig förbättring i metoden och grundlade
Stockholms superfosfatfabriks-a.-b:s kloratfabrik
för 3,000 kw. i Månsbo (1895). A.-b. Förenade svenska
tändsticksfabriker kontrollerar en kloratfabrik i Alby
(1,500 kw.) och en i Trollhättan (1,000 kw.).
Perklorat (se d. o.). Vid elektrolys af en nära
ren natriumkloratlösning med olöslig anod erhålles
till en början ingen, sedermera en relativt
svag, syrgasutveckling vid anoden, beroende på,
att syret upptages af kloratet under bildning
af natriumperklorat (NaClO4). Då en lösning
af detta salt försättes med klorkalium eller
klorammonium, utfällas kristallerade de svårlösliga
salterna kaliumperklorat och ammoniumperklorat,
hvilka användas till framställning af vissa
sprängämnen. Sådan tillverkning bedrifves af
Stockholms superfosfatfabriks-a.-b. i Trollhättan
(2,000 kw.).
Fosfor (se d. o.). Detta för tändsticksindustrien
viktiga ämne erhåller man numera, så vidt kändt är,
uteslutande genom att i elektrisk ugn upphetta
en blandning af råfosfat (kalkfosfat, Ca3P2O8),
kvarts (kiselsyra, SiO2) och kol. Därvid ernås
tillräckligt hög temperatur, för att kiselsyran skall
utdrifva fosforsyran i form af anhydrid (P2O5),
som reduceras af kolet under bildning af koloxid och
fosfor, hvilken bortgår i gasform och uppsamlas under
vatten. En slagg erhålles, hvars hufvudbeståndsdel är
kalciumsilikat. Upphettningen sker i ljusbågsugn (jfr
nedan ang. kalciumkarbid), hvilken i detta fall måste
vara täckt för fosforångans tillvaratagande. I första
hand erhålles fosforn i den giftiga, gula formen;
genom upphettning i slutna kärl förvandlas denna i den
numera inom tändsticksindustrien i öfvervägande grad
använda, icke giftiga röda fosforn. A.-b. Förenade
svenska tändsticksfabriker drifver i Trollhättan en
fosforfabrik enligt ofvan angifna metod.
Fosforsyregödselämnen. Angående möjligheten att
framställa dylika se Palmærfosfat. Om framställning
af kalciumkarbid se Karbid. Suppl. Om
karbidkväfve se Gödselämnen. Suppl.
Kalksalpeter och salpetersyra. Ungefär samtidigt med
att Frank och Caro grundade kalkkväfveindustrien
(se Karbid. Suppl.), framträdde en annan metod,
som möjliggjorde luftkväfvets öfverförande i nitrat
genom oxidation. En ekonomisk lösning af detta
problem lämnades först af professorn i fysik vid
Kristiania universitet K. Birkeland och ingenjören
S. Eyde, och fabrikation enligt denna metod började
omkr. 1896. Angående deras metod se Kväfve. Till
komplettering må följande anföras. Den kväfoxid, som
ej absorberas i vatten (omkr. 10 proc.), absorberas
till största delen i ett följande torn antingen af
kalkmjölk, då man erhåller en lösning af kalciumnitrit
och kalciumnitrat, som indunstas tillsammans med
den nedan omtalade hufvudlösningen af kalciumnitrat,
eller ock af natronlut, då man erhåller en lösning
af natriumnitrat och natriumnitrit. Genom lösningens
indunstning kunna dessa salter tillvaratagas, och
då natriumnitrit har högt pris, så representerar
det en afsevärd biförtjänst, så långt den relativt
begränsade marknaden därför räcker (det används inom
den organiska färgämnesindustrien). Den ur det första
absorptionstornet utrinnande, omkr. 30-procentiga
syran, som representerar hufvudmängden af den
utvunna produkten, har som sådan ett lågt pris och
mycket obetydlig användning. Med hjälp af kalksten
framställes af den utspädda syran kväfvegödselsämnet
kalksalpeter (kalciumnitrat) med omkr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
