Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - *Elektrokemisk industri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
elektrolytisk väg enligt flera metoder, hvaribland
Möbius’ är den för silfver mest använda och Wohlwills
för guld. I Falun finns en anläggning
för elektrolytisk silfverraffinering enligt den
nämnda metoden.
Kiseljärn och andra ferrolegeringar. Kiseljärn
med 10-14 proc. kisel (silicium, Si) kan framställas
i vanlig masugn, men högprocentigare sorter af
kiseljärn äro så svårsmälta, att de ej kunna
tillverkas vid de temperaturer, som kunna nås
i kolugnar, utan måste härför elektrisk ugn
användas. Man tillverkar i elektriska ugnar
kiseljärn med från 25 till 95 proc. kisel -,
den sistnämnda produkten betecknas som tekniskt
silicium. Före Världskriget var 50-procentigt kiseljärn
den mest gängse sorten; numera är tendensen
till förmån för de högprocentigare kvaliteterna,
t. ex. 75-80 proc., antagligen på grund af de stegrade
fraktkostnaderna. Råvarorna äro järnskrot, kvarts
(kiselsyra, SiO2) och kol. Kolet utreducerar
ur kvartsen kisel, som sedan legerar sig med det
smälta järnet, hvarvid kiseljärn erhålles med
en procenthalt, som beror på proportionerna i
blandningen. De ugnar, som användas, äro likadana
som vid karbidtillverkning (se nedan), blott med den
skillnad, att ugnen infodras med vanligt eldfast
tegel i stället för magnesittegel, som angripes af
smält kvarts. Kiseljärn används som tillsatsmedel
för att göra gjutgods och stål biåsfria. Under
Världskriget var förbrukningen mycket stor, enär det
användes för framställning af gods till brisanta
granater. Vidare har man funnit, att kiselärn
med 13-15 proc. kisel är i alldeles ovanlig grad
syrefast, hvarför denna sort funnit stor användning
inom den kemiska industrien. Den är känd under många
namn, såsom: neutraleisen,thermisilicid; duriron,
tantiron, corrosiron, ironac; métillure. I form
af mer eller mindre högprocentiga legeringar med
järn utvinnes äfven på elektrotermisk väg en hel
rad andra metaller, nämligen vanadin, mangan, krom,
molybden, volfram och, i mindre utsträckning, titan
och tantal. Framställningssättet är grundadt på att
ur oxiderna af samtliga dessa metaller blandade med
kol i den elektriska ugnen utreducera metallen,
som legerar sig med i råvaran befintligt eller
afsiktligt tillsatt järn. Ferromangan används för
tillverkning af segt och hårdt stål, t. ex. till
hjälmar, och järnlegeringarna af vanadin, krom,
molybden och volfram användas till framställning
af snabbsvarfstål. Då de således skola användas
tillsammans med järn, äro ferrolegeringar af
metallerna i fråga fullt lämpliga, hvilket är
så mycket lyckligare, som järn ofta ingår i de
mineral, som utgöra råämnena. Äfven silicider af
aluminium och mangan produceras och slutligen fosforjärn.
Ferrolegeringar tillverkades inom Sverige
före Världskriget hufvudsakligen af A.-b. Héroults
elektriska stål, Kortfors, Elektrokemiska
a.-b. Gullspång, A.-b. Ferrolegeringar, Trollhättan,
Vargöns a.-b., Vargön, och Stora Kopparbergs bergslags
a.-b., Domnarfvet; under krigsåren äfven på flera
andra håll, så att under högkonjunkturen åren 1917
-18 icke mindre än 45,000 kilowatt användes för
framställning af ferrolegeringar inom Sverige. Pr
kilowattår produceras omkr. 1,2 ton 50-procentigt
kiseljärn.
Öfrig elektrokemisk industri. Väte och syre
tillverkas i stor skala på många håll genom
elektrolys af en alkalisk lösning, i de flesta
fall natronlut, med elektroder af järnplåt. Vid den
proportion, som i vårt land råder mellan prisen på
bränsle och kraft, torde denna metod representera
det billigaste sättet att framställa väte. Vid
katoden utvecklas vätgas och vid anoden syrgas,
som knappast angriper järnet. Gaserna uppsamlas och
afgå i ledningar. För att hindra dem att blandas
kan användas diafragma af asbestpapp, eller ock
förfares så, att sidorna på de plåtburkar, hvari
gaserna samlas, gå ned en bit i vätskan. Tack vare
difiusion af lösta gaser måste man dock alltid
räkna med, att något syre kommer med i vätgasen och
tvärtom. Gasen renas därför genom att ledas öfver
upphettad, fint fördelad palladiummetall (fördelad
på asbest eller koks), då den lilla syremängden i
vätet öfverföres till vatten och likaså vätet, som
följer med syret. På så sätt erhållas synnerligen rena
gaser. Den elektrolytiskt beredda vätgasen används för
blylödning, knallgassvetsning, fyllning af luftskepp
och fetthärdning. Syret används hufvudsakligen för
svetsning med knallgas- och acetylenbläster. För
transport komprimeras gaserna till 100 atmosfärers
tryck och försändas på stålflaskor. Flera apparater
finnas, bland hvilka Siemens-Schuckerts torde
vara den mest spridda i större anläggningar,
t. ex. A.-b. Henriksborgs fabriker i Stockholm
(600 kw.).
Ozon. Om luft utsattes för starka elektriska
spänningar, hvarvid dock spänningen ej behöfver
stegras till gnistbildning, så bildas några procent
ozon (03) i luften. På så sätt ozoniserad luft används
på sina ställen för sterilisering af dricksvatten.
Alkali och klor. En öfver hela världen spridd kemisk
storindustri, som de elektrolytiska metoderna till
större delen bemäktigat sig, är framställning af
kaustika alkalier och klor. De kaustika alkalierna
utgöras af kaustikt natron (natriumhydrat; NaOH)
och kaustikt kali (kaliumhydrat; KOH). Kloren
öfverföres i regel genom inverkan på kalkhydrat
(släckt kalk; en uppslamning däraf i vatten kallas
kalkmjölk) till blekmedlet klorkalk i fast form
eller i lösning. Elektrolyserar man en stark lösning
af koksalt (klornatrium; NaCl) med en anod af kol
och en katod af t. ex. järn, så utvecklas vid anoden
klorgas. Vid katoden utvecklas vätgas, men samtidigt
uppkommer till följd af ionernas förskjutning
(vandring) i lösningen under strömgenomgången
en ekvivalent mängd natriumhydrat i lösningen
kring katoden. Om man icke träffar några särskilda
anordningar för att hålla anod- och katodprodukter
åtskilda, inträffar emellertid snart bildning af nya
produkter. Klorgasen är ganska löslig i vätskan, och
den vid katoden bildade natronluten kommer tack vare
diffusion, på det kraftigaste understödd af vätskans
omröring genom de bortgående gasblåsorna, ut i den
öfriga lösningen, där den möter den lösta kloren. Då
uppkommer genom inverkan af klor på natronlut en
ny produkt, natriumhypoklorit (underklorsyrligt
natron; NaOCl), hvilken i sin tur börjar förvandlas
i natriumklorat (NaClO3). Vill man därför arbeta på
att med bästa möjliga utbyte erhålla alkali och klor,
så måste man söka så mycket som möjligt hålla anod-
och katodprodukter i sär. Härför betjänar sig tekniken
hufvudsakligen af två olika utvägar, nämligen dels
insättandet af en porös skiljevägg (diafragma) mellan
anod och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
