Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eiselsberg ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mälarstrand. Tomtarealen uppgår till omkr. 12,000
kvm. Husen å tomten äro efter tillbyggnaden 1912–13
2 större sjukhusbyggnader (1 för kvinnliga och 1 för
manliga patienter), 1 äldre, mindre hus, som till
1913 inrymde länets sjuka, men som nu inredts till
ekonomibyggnad med en del bostäder för personalen,
arbetssalar för patienterna m. m., 1 bostadshus
för underläkare, syssloman m. fl., 1 portvaktshus
m. m. Sjukhuset förvaltas af en särskild direktion,
bestående af överståthållaren (eller, vid förfall
för denne, underståthållaren) som ordf., förste
stadsläkaren i Stockholm och förste provinsialläkaren
i Stockholms län samt 6 valda led. (4 utsedda
af Stockholms stadsfullmäktige och 2 af länets
landsting). Läkarvården bestrides af 1 öfverläkare
och 1 underläkare. 1920 var antalet intagna patienter
från staden 451 och från länet 479.
R. W.
Eiselsberg [a’jṡ-], Anton von,
österrikisk kirurg, f. 31 juli
1860 i Steinhaus, blef 1890 docent i kirurgi i
Wien, kallades till professor 1893 i Utrecht, 1896
i Königsberg och 1901 i Wien. Han har offentliggjort
en stor mängd arbeten inom olika delar af kirurgien,
bland hvilka särskildt märkas de om transplantation
af sköldkörteln (1892). Han valdes 1917 till
led. af Vet. akad. och af Vet. soc. i Uppsala.
R. T–dt.
*Eisenach. – 2. E. bildar sedan 30 april 1920
jämte Sachsen-Weimar ett "område" (gebiet) i tyska republiken Thüringen.
*Eisenburg. Västra delen af komitatet kom 1921
under Österrike, medan östra delen med hufvudstaden
Steinamanger förblef ungersk.
*Eisenmenger, J. A., dog 7 dec. 1907 i Wien.
*Eisfeld tillhör nu republiken Thüringen.
Eisler [a’j-], Rudolf, österrikisk filosof,
f. 7 jan. 1873 i Wien, filos. doktor 1894, är bosatt
i Wien som sekreterare i Soziologische gesellschaft och
utgifvare af "Philosophisch-soziologische bücherei".
Hans allmänna ståndpunkt betecknas som "spiritualistisk
dynamism" och är närmast besläktad med Wundts åsikter.
E. har utvecklat mycket omfattande filosofiskt
författarskap. Wörterbuch der philosophischen
begriffe (1899; 3:e uppl., i 3 bd, 1910) utmärkes
genom rikhaltiga källcitat och opartisk, objektiv
framställning af de olika åsikterna, och Kritische
einführung in die philosophie (1905) lämnar en allsidig
öfversikt öfver filosofiens frågor. Af hans öfriga
skrifter må nämnas
Soziologie (1903),
Einführung in die erkenntnistheorie (1907),
Grundlagen der philosophie des geisteslebens,
Philosophenlexikon (1912) och
Handwörterbuch der philosophie (1913).
S–e.
Eisling [a’js-], platå. Se Luxemburg, sp. 6.
Eisner [a’js-], Kurt, tysk revolutionär
politiker och skriftställare, f. 14 maj 1867 i Berlin,
mördad 21 febr. 1919 i München, var son till en från
Öst-Galizien till Berlin inflyttad judisk skräddare
och uppges urspr. ha hetat Salomon Kusnowsky.
Efter filosofiska och filologiska studier slog han sig
på journalistik och filosofisk-politiskt författarskap.
Han blef 1892 medarbetare i "Frankfurter zeitung" och
utgaf s. å. en från socialdemokratisk åskådning utgående
stridsskrift mot Nietzsche, Psychopathia spiritualis,
Friedrich Nietzsche und die apostel der zukunft;
1898–1905 var E. ledande medarbetare i "Vorwärts",
men afskedades jämte 5 kolleger ("die edelen sechs")
1905, enär de strängare marxisterna inom partiet ogillade
E:s och hans kamraters revisionistiska åsikter. E. var
därefter 1907–10 redaktör för "Fränkische tagespost"
i Nürnberg, kom äfven där konflikt med partistyrelsen och
upprättade 1910 en korrespondensbyrå i München. Bland hans
många skrifter kunna nämnas
Eine junkerrevolte (1899),
Wilhelm Liebknecht (1900),
Zukunftsstaat der junker (1904),
den mot officiell tysk utrikespolitik riktade stridsskriften
Der sultan des weltkrieges. Ein marokkanisches sittenbild deutscher diplomatenpolitik (1906) och
det historiska arbetet
Das ende des reichs. Deutschland und Preussen im zeitalter der grossen revolution (1907).
Vid Världskrigets utbrott, 1914, lär E. först ha uppträdt
för nationell samling, men slog snart om, slöt sig till
de kriget kritiserande oafhängige socialisterna och lät
öfvertyga sig om, att tyska regeringen bar den väsentliga
skulden till krigsutbrottet. Han åtalades jan. 1918 i
München för att ha sökt uppvigla ammunitionsarbetare till
strejk och satt häktad till okt., då han frigafs som
riksdagsmannakandidat vid ett fyllnadsval. E. vann 7 nov.
s. å. vid den bajerska revolutionens utbrott ledningen och
utsågs 8 nov. till ministerpresident i en republikansk
bajersk koalitionsministär. Han gynnade arbetar- och
soldatråden, afskaffade (dec.) i Bajern prästerskapets
uppsikt öfver skolundervisningen och förde en fantastisk
separat utrikespolitik, som vållade den nya riksregeringen
i Berlin stora svårigheter. E. torde ha låtit från ententehåll
intala sig, att Tyskland skulle erhålla en billig fred,
om det ur sin regering aflägsnade alla forna krigsanhängare
och aflade en officiell syndabekännelse om sin skuld
till kriget; särskildt hyste han stark tilltro till
möjligheten af att på denna väg vinna Clemenceau för
en tyskvänlig politik. I detta syfte lät han nov. 1918 i
stympadt och därigenom missledande skick publicera en del
aktstycken ur bajerska utrikesministeriets arkiv från
veckorna kring krigsutbrottet, och han afbröt (26 nov.)
demonstrativt Bajerns diplomatiska förbindelser med
tyska utrikesministeriet för att därmed söka framtvinga
några af honom och på ententehåll illa sedda ministrars
afgång. E:s impulsiva och själftillräckliga politik
vållade snart schism inom hans ministär och spänning
mellan Bajern och riksregeringen samt uppkallade mot
honom i Bajern en växande opposition. Vid valen till
bajerska nationalförsamlingen i jan. 1919 ledo särskildt
de oafhängige socialdemokraterna stort nederlag, och
nationalförsamlingen fick borgerlig majoritet. Det är
omtvistadt, om E. ämnade böja sig för detta nya läge
eller ej; på väg till nationalförsamlingens öppnande
nedsköts han af en ung reaktionär aristokrat, grefve
Arco-Valley. – E. hade genom monarkiens snabba störtande
i Bajern indirekt stor andel i revolutionens seger
öfver hela riket; hans utrikespolitiska illusioner
blefvo för Tyskland olycksbringande. Hans Gesammelte
schriften utgåfvos i 2 bd 1919; jfr om dem Fr. Böök, "Kurt E.
som författare" (i "Essayer och kritiker 1919–1920"; 1921).
V. S–g.
Eisvoll, numera officiellt namn för Eidsvold.
Eitel Fredrik (E. Friedrich), prins af Preussen,
ex-kejsar Vilhelm II:s andre son, f. 7 juli 1883
i Potsdam, studerade 1902–04 i Bonn, inträdde 1901
i preussiska armén, blef 1912 ståthål-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
