Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Djur ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
343
Djur
344
uppstå, flertalet dör ut, och af anförvanter kvarstå
endast några isolerade former som relikter i en senare
uppkommen modern miljö; detta är förhållandet med
Pentacrinus, som, tillhörande den under vår jords
äldre tidsskeden mycket talrikt företrädda klassen
hårstjärnor (se d. o.), uppträdde under trias-perioden
och fortfarande kvarlefver på stora hafs-djup,
samt tapirsläktet (se T a p i r), hvilket, ehuru
ett högt organiseradt landdjur, ej sedan miocenen
undergått några typförändrande ombildningar. Såsom
andra släkten inom den högsta djurklassen (däggdjur),
hvilka utmärkas för anmärknings-värdt hög geologisk
ålder, enär de lefvat från eocen-till in i nutiden,
märkas igelkott-, ekorr- och pung-råttsläktena
(se Pungdjuren, sp. 597). - Med afseende på
djurtypers utdöende kan man skilja på sådana, som
efter ett mer eller mindre långt aftynande under de
geologiska tidsåldrarnas förlopp, efter kvalitativt
och kvantitativt af tagande, gå ur tiden utan att
efterlämna afkomlingar, och sådana, hvilka till
synes under blomstringstiden plötsligen utslockna,
hvarvid dock bör märkas, att en sådan skillnad
ofta är mer skenbar än verklig. Till det första
slaget hör den ofvan anförda klassen hårstjärnor;
vidare fiskgruppen Ganoidei (se d. o.), hvilken
ända till kritperioden varit den mest blomstrande
fisktypen, men numera ej uppgår till mera än till
några trettiotal arter, och lungfiskarna (se D i p
n o i), hvilka uppträdde redan under devon-tiden,
sedermera utvecklade sig till en formrik grupp för
att redan före vår tids början reduceras till de tre
ännu kvarlefvande släktena. Som exempel på ett mer
eller mindre plötsligt utslocknande af en till synes
kraftfull djurstam utan efterlämnande af afkoralingar
må anföras följande. Yid slutet af kritperioden dogo
de gigantiska kräldjuren ut, som under större delen af
den mesozoiska tidsåldern voro jordklotets mäktigaste
varelser med världsvid geografisk utbredning. Detta
skedde antagligen samtidigt öfver allt. Hvad som
var orsaken till denna undergång, veta vi ej. Andra
kraftigare rofdjur, som kunnat utrota dem, funnos ej
under sagda period. Som kräldjur äro mycket känsliga
för temperaturfall, skulle man kunna misstänka,
att någon köldperiod inträdt. Men detta antagande
motsäges afgjordt af växtvärldens beskaffenhet under
ifrågavarande period. I detta sammanhang förtjänar
påpekas, att däggdjuren, som under perioden för
kräldjurens herradöme voro företrädda blott af små,
lågt organiserade former och därför spelade en mycket
underordnad roll i naturens hushållning på den tiden,
svårligen skulle ha kunnat utveckla sig till den
betydelse, som de vunno redan under eocentiden, om
jättekräldjurens representanter lefvat kvar under
sistnämnda tidsskede. Något genomskinligare än de
sistnämndas historia är en annan kräldjursgrupps,
Pterosauria (se d. o.), hvilkas lefnadslopp man
känner från lias till kritperiodensslut. Såsom
i art. Pterosauria framhålles, ha vi måhända i
extremiteternas mindre lyckliga differentiering hos
dessa djur att se den förnämsta orsaken till, att de
ej med framgång kunde uppta konkurrensen med fåglarna,
hvilka uppträdde ungefär samtidigt med de yngre
Pterosauria. Kanske har ock en annan omständighet
bidragit till deras undergång, nämligen de sista
formernas enorma storlek (se nedan). Med afseende
på den omständigheten, att hela däggdjursordningar
försvunno från jorden med eocenperiodens utgång,
anmärker Osborn, att detta företrädesvis gäller de
ordningar, som voro "gammalmodigt" organiserade:
hade för liten hjärna i förhållande till kroppens
dimensioner, eller hvilkas kindtänder ej förmådde
anpassa sig efter djurets stegrade na-ringsbehof eller
som yppade sin undermålighet i fotmekanismen, då det
gällde t. ex. för växtätarna att undfly nyuppträdande
fiender eller för rofdju-ren att bemäktiga sig sitt
byte, nu rörligare än tidigare.
Att orsaken till olika djurformers undergång icke
är enhetlig, utan är att söka i mycket olikartade
moment, är fastslaget, om man ock med afseende på
ett stort antal djur ännu saknar säker kännedom
om denna orsak. I allmänhet kunna dessa orsaker
uppdelas i två kategorier. 1) Orsaker, som ligga i
djurformens eller djurgruppens egen konstitution,
resp. dess historiska utvecklingsgång och den
senares konsekvenser. Den kanske betydelsefullaste
af ifrågavarande faktorer är en för hög eller för
ensidig specialisering. Härunder måste vi förstå
en utveckling, som ej kan fortsättas, utan att
artens, släktets o. s. v. existens äfventyras,
emedan organismen förlorat anpassningsförmågan. Det
gäller således om en utbildning af vissa organ,
hvilken är ändamålsenlig, så länge den miljö, i
hvilken de utvecklats, bibehåller sig oförändrad,
men på samma gång så ensidig, att djurarten ej eger
möjlighet att genom utveckling i en annan riktning
anpassa sig ens till en minimal miljöförändring. (Jfr
Titanotheriidse.) Ett till en del uppkonstrueradt
exempel kan vara egnadt att belysa denna
företeelse. Den moderna hästen har uppkommit genom en
anpassning företrädesvis till en småningom tilltagande
torrhet och kyla å hans stamort (jfr Hästdjuren,
sp. 176). I fotbyggnaden utgjordes denna omdaning
af en progressiv utbildning af mellantån och en
regressiv af sidotårna, en fottyp, synnerligen egnad
för snabb rörelse på fast mark. Tänker man sig, att
temperaturen åter skulle stiga och marken återgå till
sumpmark, så vore nutidens häst sannolikt oförmögen
att anpassa sig till de förändrade lifsvillkoren,
enär ett nyförvärf af de under en tidigare utveckling
förlorade tårna är mycket osannolikt. Den här åsyftade
företeelsen har af Dollo benämnts irreversibi-1 i
t e t e n s lag, som innebär, att en djurstam, som
en gång utvecklats ensidigt i en bestämd riktning,
ej förmår vända om på den tillryggalagda vägen. Ett
tillbakabildadt eller förloradt organ (en tand, en
skelettdel o. s. v.) skulle således aldrig kunna åter
uppträda under den geologiska utvecklingens lopp. Som
man emellertid känner flera fall, hvilka synas motsäga
denna tydning, och dessutom skilda organ och framför
allt skilda (högre och lägre) djurtyper förhålla sig
olika i detta afseende, kan man gifvetvis här ej tala
om någon "lag". - En form af ensidig specialisering,
som ofta fört till en arts undergång, är mycket
betydlig kroppsstorlek. Visserligen tyckas, i stort
sedt, djurrikets olika stammar under sin geologiska
historia ha tilltagit i storlek, men en öfver ett
visst mått stegrad tillväxt - naturligtvis olika
för olika djurtyper - kan bli Ödesdiger för artens
bestånd. Ty en mycket vanlig paleontologisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
