Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Descamps, Édouard Eugène François - *Descendensteori
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
301
Descendensteori
302
och högt skattad författare på rättsfilosofiens och
folkrättens områden. Bland hans skrifter märkas Etudes
de philosophie du droit (1886; 2:a uppl. 1896), Essais
sur V organisation de Varbitrage inter-national
(1896), Le droit de la paix et de la guerre
(1898), La neutralité de la Belgique au point de
vue historique, diplomatique, juridique et politique
(1902) och UAfrique nouvelle (1903). Jämte L. Eenault
har D. utgett ett antal årgångar af den stora
aktsamlingen "Recueil international des trai-tés du
XX :e siécle". Vid en pristäflan om det bästa arbetet
om negerslafveriet i Afrika vann D. priset med sitt
femaktsdrama Africa (1893), som öfversatts på flera
språk. V. S-g.
*Descendensteori. De senaste årens
ärftlighetsforskning har fördjupat och delvis
äfven modifierat vår uppfattning af den organiska
utvecklingen. Men öfverdriften i det påstående,
som försökts af några representanter för den
moderna ärftlighetsforskningen, att ej blott
selektions-, utan äfven descendensteorien, sådana
dessa till sina hufvuddrag i det föregående (1906)
framställts, genom nyare upptäckter skulle ha blifvit
kullkastade, framgår redan af det sakförhållandet,
att i dessa ärftlighetsteorier ingå förutom en fond
af välgrundade faktiska resultat lika vidtgående som
omstridda samt därför ännu (1923) mycket skiftande
hypoteser. Dessutom må framhållas, att den "moderna"
ärftlighetsläran hittills ej förmått lämna någon
antaglig förklaring af organismernas historiska
utveckling.
För urvalslärans värdesättning är frågan om och
uppfattningen af anpassningen af grundläggande
betydelse (rörande anpassning ur rent fysiologisk
synpunkt se Adaptation). Ordet brukas inom biologien
i dubbel betydelse: dels för att beteckna ett
färdigt tillstånd, ett afslutadt förlopp, som höjt
lifsdugligheten hos den ifrågavarande organismen
och dess afkomma; dels betecknas med detsamma det
förlopp inom organismens (geologiska) historia,
genom hvilket en nyttig egenskap eller reaktion
förvärfvas, t. ex. förstoring af en muskel genom
ökad användning eller förvärf af tjockare päls vid
invandringen till ett kallare område. En anpassning
är sålunda en icke från början förefintlig, utan
först under den historiska utvecklingen uppkommen,
lifsbefordrande (= ändamålsenlig) egenskap (Plate). I
allmänhet räknas ej de för alla varelser gemensamma
elementära funktioner och egenskaper: assimilation,
tillväxt, irritabilitet, kontraktilitet, respiration
och fortplantning såsom anpassningar, utan dessa
antas ha uppstått i och med det första lefvande
grundämnet, ty utan dessa egenskaper är en organism
öfver hufvud ej tänkbar. Frågan om de elementära
egenskapernas uppkomst sammanfaller således med
frågan om den organiska materiens uppkomst ur
den oorganiska och är liksom detta senare problem
hittills olöst. Af särskild betydelse är skillnaden
mellan hvad som betecknats såsom direkta och indirekta
anpassningar. De förra uppkomma genom de fysikaliska
och kemiska naturkrafternas växelverkan (temperatur,
ljus, fuktighet, torka, markens beskaffenhet
o. s. v.), i den mån dessa utöfva något inflytande
på organismen. Eller ock förorsakas de direkta
anpassningarna genom organismernas växelverkan, i
det att födelseöfverskott kan vålla öfverbefolkning
och därigenom konkurrens. I dessa fall behöfver ej
nödvändigtvis urvalet
medverka för att framkalla en förbättring i
organisationen, utan de i organismen inneboende
reaktionsmöjligheterna kunna tänkas enbart ge upphof
till ändamålsenliga förändringar. I motsats till
dessa anpassningar betecknas som indirekta sådana,
hvilka komma till stånd blott med urvalets tillhjälp
tack vare den individuella variabiliteten. För resten
kan det vara vanskligt nog att afgöra, huru stor
del af den organiska naturens ändamålsenlighet bör
sättas på den direkta och huru mycket på den indirekta
anpassningens räkning; frågan debatteras fortfarande
lifligt, då i densamma motsatsen mellan lamarckismen
och darwinismen framträder med skärpa.
Vid ombildningen af en ursprungligen indifferent
egenskap till en sådan med selektionsvärde
(d. v. s. till en egenskap med en för dess innehafvare
vital betydelse) har man tillskrifvit korrelationen
(se d. o.) stor betydelse. Man skiljer på en
funktionell eller fysiologisk och en idioplasmatisk
eller determinativ korrelation. Den förra anses
föreligga, när ett organ (eller en kroppsdel)
genom sin form, sitt tillväxtsätt eller genom inre
sekretion utöfvar inflytande på ett annat. Som
belysande exempel på en intimt verkande form af
denna korrelationsart nämnes det inflytande, som
de s. k. endokrina körtlarna (d. v. s. körtlar,
som åstadkomma den "inre sekretionen") utöfva på
andra organ (jfr Inre sekretion). Allmänt anses
de sekundära könskaraktärerna (se Könsmognad)
stå i korrelation med könskörtlarna, i det att
de senare genom inre sekretion utlösa uppkomsten
och utbildningen af de för det ifrågavarande
könet karakteristiska bildningarna. Rörande den
determinativa korrelationen, där en arfsfaktor (jfr
Ärftlighet) utlöser två eller flera egenskaper,
hvilka uppträda samtidigt, saknas ännu fullt
noggranna iakttagelser. Ett länge kändt exempel
på den sistnämnda korrelationsformen är, att hvita
kattor med blå ögon nästan alltid äro döfva. Många
korrelationsföreteelser ha förklarats så, att en
och samma arfsfaktor å skilda kroppsdelar förmår
utveckla sin verksamhet. Utan vidare begriplig från
fysiologisk synpunkt är den korrelation mellan hvitt
hår och röda ögon, som regelbundet uppträder hos äkta
albinos (se Albinism); enär en albinoskropp
saknar förmågan att bilda något som helst färgämne,
yttrar sig denna färglöshet å alla kroppsdelar, så ock
i ögat och håret: bristen på färgämne i åderhinnan
vållar, att pupillen synes djupt röd, och samma brist
i håret gör, att den i detta inneslutna luften ger
det ett hvitt utseende. – En mycket diskuterad fråga
är koaptationsproblemet. Härmed menas, huru man skall
tänka sig, att vid ombildningen af ett organ (eller
en kroppsdel), som är sammansatt af flera olikartade
beståndsdelar (t. ex. ryggradsdjurens ögon), de många
omändringar, som erfordras, för att organet skall
bli funktionsdugligt, samtidigt må ega rum. Vidare
innefattar koaptationsproblemet fullkomningen af
anpassningar mellan olika arter eller mellan samma
arters båda kön. Som ett kändt exempel på det förra
slaget af koaptation erinras om anpassningarna mellan
blommornas kalkar och de insekters mundelar, som
förmedla blommornas befruktning. Denna anpassning
består däri att, när blomkalken af en eller annan
anledning förlänges, äfven insektens sugsnabel för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
