Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - *Danska litteraturen och teatern - Danska mark. Se Mark, sp. 995 - Danske Lloyd. Se Lloyd, sp. 924 - Dansk folkeforening. Se Folkeforening - Dansk geologisk förening. Se Geologiska föreningar. Suppl. - *Dansk konst - Dansk musik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Danska mark-Dansk musik
Heiberg, historikerna P. Lauridsen, N. Neergaard,
E. Henrichsen, K. Fabri-cius, Aage Friis och L. Bobé,
nationalekonomen L. V. B i re k, arkeologerna Sophus
Muller och Frederik Poulsen, konsthistorikerna
JuliusLange, Karl Madsen, E. Hannover och F. Beckett,
teaterhistorikerna Robert Neiiendam och Eiler Nyström
samt musikhistorikern A. Hammerich. Af tidskrifter äro
de mest typiska "Tilskueren", "Gads danske magasin"
och "Dansk udsyn". Upp-byggelseskrifter ha författats
af Carl K o c h, OlfertRicard, C. Skovgaard-Petersen,
M. Pontoppidan och H. Martensen-Lar-sen. Litt.: 3:e
uppl. af P. Hansens litteraturhistoria (utg. af Carl
S. Petersen och Vilh. Andersen), kortare öfversikter
af V. östergaard, Georg Christensen och Svend
Gundel; Vilh. Andersen, "Tider og typer", Skovrup,
"Hovedtrsek af nordisk digtning i nytiden", Bricka,
"Dansk biografisk leksikon", och Dahl-Engelstoft,
"Dansk biogr, haandleksikon".
Teater. Den kungliga teatern leddes 1876- 94
af Fallesen, 1909-13 af Karl Mantzius, 1914 -22
af Joh. Nielsen och sedan af en direktion. Man
tillämnar en utvidgning af teaterbyggnaden för att
bättre tillgodose skådespelet. Af nationalscenens
skådespelare må nämnas Jerndorff, Adam och Johannes
Poulsen, Nicolai Neiiendam, Poul Reumert, Betty
Nansen, Jonna och Sigrid Neiiendam, Bodil Ipsen
och Ella Ungermann. Af privatscener tillkom "Det
ny teater" 1908; bland deras konstnärer äro Peter
Fjelstrup, Sophus Neumann, Frederik Jensen och Anna
Larssen, i landsorten Aage Garde. Efter 1910 ha
friluftsteatrar blifvit allmänna. Litt.: E. Nyström,
"Den danske komedies oprin-delse" (1918), och
R. Neiiendam, "Det kgl. teaters historie 1874-1922"
(1921 ff.). P. E-t.
Danska mark. Se Mark, sp. 995.
Danske Lloyd. Se Lloyd, sp. 924.
Dansk folkeforening. Se Folkeforening.
Dansk geologisk förening. Se Geologiska
föreningar. Suppl.
’Dansk konst. Sp. 1359. I st. f. Petersen Mols, Julius
Poulsen och H o l s t ö e bör stå Pedersen Mols,
Julius Paulsen och Holsöe. Sp. 1360. I st. f. Y. Koch
bör stå V. Kock.
Dansk musik. Ett märkligt vittnesbörd om musikodling i
Norden redan under bronsåldern lämna de ypperliga
bronslurar, som parvis hittats i dansk såväl
som svensk jord (se L u r la) och ge vid handen,
att tvåstämmig harmonimusik var känd här. Detta är
dock en helt fristående företeelse, och nationella
särdrag i dansk tonkonst yppas först fr. o. m. slutet
af 1700-talet. Dessförinnan nöjde den sig mest
med att motståndslöst följa med de utländska
strömningarna. Under medeltiden medförde kristendomens
utbredning liflig omvårdnad om musiken i danska kyrkor
och kloster; den romerska gregorianska sången blef
äfven här normgifvande. I bevarade handskrifter
finnas, utom liturgisk musik, många hymner och
sekvenser, delvis tonsatta i Danmark. Kringvandrande
lekare (spelmän) och yrkessångare läto höra
sig vid hofven och hos riddarna samt bland
allmänheten. Balladsång under ringdans (se Föl k-
visor 2) var ett fint folknöje; den rika skatten af
nordvästeuropeiska ballad- och andra vismelodier
fick gifvetvis på dansk mark tillskott och delvis
omformning. Vid medeltidens slut inrättade Kristian
II ett k. "kantori"; där utfördes fler-stämmig sång
liksom ock af domskolornas lärjungar, som bildade
kör i kyrkorna.
Efter reformationen utträngde den lutherska koralen
den gregorianskt formade sången. H. Thome-sens
psalmbok af 1569 aflöstes 1699 af T. Kingos. De lärda
skolornas konstfärdiga körsång höll sig uppe under
1500-1700-talen och afspeglade för allmänheten
hvad som rörde sig i de tongifvande ländernas
vokalmusik. I hof musiken fick det instrumentala
efter hand starkt ökad betydelse. Köpenhamn förblef
framgent landets musikcentrum. Kristian IV utvecklade
kantoriet till ett ansenligt hof-kapell af sångare
och instrumentalister, och bland dess inkallade
kapellmästare märkes den berömde Heinrich Schiitz
(längre tider 1633-44). Som orgelspelare och
tonsättare glänste den danskfödde D. Buxtehude
(1637-1707), som dock hade sin verksamhet i
Lübeck. Utlandet fick allt större inflytande på dansk
musikutöfning. Det första operahuset i Köpenhamn,
1688, nedbrunnet 1689, ersattes med ett nytt
1702. Till hof konserterna drogos mästare som Corelli
och A. Scarlatti. Ham-burgske operakompositören
R. Keiser var kapellmästare i Köpenhamn på 1720-talet
och tysken J. A. Scheibe på 1740-talet, då han
stiftade Det mu-sikalske societet; öfvertag öfver den
tyska smaken fick dock den italienska operan med en
italiensk trupp 1748-74, dirigerad af den unge Gluck,
Scalabrini och Sarti. Därnäst beredde ett franskt
operasällskap insteg åt den franska opéra-comi-quen,
och fransk chanson hade länge mättat danskarnas
vishunger. Tysken J. G. Naumann reorganiserade 1786
hofkapellet i Köpenhamn, liksom han förut gjort med
det i Stockholm. Man vände sig nu med förkärlek till
tyska musiken, och de in-komne tyskarna J. Schulz
(1747-1800) och Fr. Kunzen (1761-1817) anslogo först
dansk viston och utvecklade det danska sångspelet,
hvartill J. Hartmann d. ä. (1726-93) redan hade lagt
grunden, liksom dansken Kl. S c h a 11 (1757 -1835)
först skref dansk balettmusik. Förebildliga för den
danska visan med dess veka kynne och lugna hemtrefnad
blefvo Chr. W e y-ses (1774-1842) alltjämt folkkära
"Romancer og sange", och den tyskfödde Fr. Kuhlau
(1786-1832) fick nationell dansk betydelse särskildt
genom den välfunna romantiska folktonen i sångspelet
"Elverhöi’ . Romantikens egentliga genombrott kom
dock med stormännen J. P. E. Hartmann (1805-1900)
och N. V. Ga d e (1817-90). Den förre omskapade
själfständigt folkvisans ton och anda, sökte dessutom
att i tondikt återupplifva det fornnordiska och
grundlade danska manskvartetten. Gade sammansmälte
dansk och tysk romantik, blef vidtberömd äfven i
utlandet och inlade som dirigent för Musikföreningen
(hela 40 år) synnerlig förtjänst om att förmedla
bekantskap med monumentala tonverk. Ypperste
företrädare för sångromansen blef P. H e i s e
(1830-79), som äfven åstadkom en nationalopera och
i större manskörer efterföljde Hartmann. Till dennes
riktning höra äfven 0. Mailing (1848-1915) och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
