Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Branting ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utskottet för författningsfrågan (ordf.). Han har
varit ordf. i socialdemokratiska riksdagsgruppen
alltifrån dess bildande (1913). 1918–20 var han
riksbanksfullmäktig. Han har ock varit led. af
flera kommittéer, främst att nämna den s. k.
ålderdoms- och invaliditetskommittén (1907–15),
hvartill slöt sig uppdraget att vara sakkunnig i
pensionsstyrelsen (från 1913).
Efter Andrakammarvalen 1917 inträdde B. som
finansminister 19 okt. i den då bildade
liberal-socialistiska regeringen, men lämnade af hälsoskäl
denna post redan 5 Jan. 1918. Sedan en närmast
af kommunalskattefrågan förorsakad schism
uppstått mellan regeringens liberala och
socialdemokratiska ledamöter, bildades 10 mars 1920 den första
socialdemokratiska regeringen i Sverige med B. som
statsminister. Denna regering saknade redan vid
sitt tillträde parlamentariskt underlag och hoppades
vinna sådant genom de ord. valen till Andra
kammaren s. å., men vid dem minskades i stället dess
eget parti, och den afgick 27 okt. s. å. Efter
nya val till Andra kammaren, sedan denna upplösts
för att bereda kvinnorna tillfälle att begagna sin
nyvunna politiska rösträtt, mottog B. 13 okt. 1921
åter uppdraget att bilda regering, ehuru äfven då
i saknad af fast majoritet. Denna gång åtog han
sig dessutom chefskapet för Utrikesdepartementet
och blef sålunda på en gång stats- och
utrikesminister. 11 april 1919 utsågs dåv.
bankofullmäktigen B. att, jämte grefvarna H. Wrangel och A.
Ehrensvärd samt f. d. justitierådet frih. E. T.
Marks von Würtemberg, vara Sveriges delegerad
vid fredskonferensen i Versailles med afseende pä
Ålands- och Spetsbergsfrågorna. Genom K. M:ts
beslut af 13 juni s. å. utvidgades uppdraget till att
hos fredskonferensen företräda Sveriges intressen
äfven i andra frågor. Vid Genuakonferensen 1922
var B. chef för den svenska delegationen. Vid
Nationernas förbunds delegerademöten 1920, 1921 och
1922 har han varit delegerad för Sverige och
utsågs 1921 till led. af Nationernas förbunds
kommission för minskning af rustningarna, i hvars
sammanträde 1922 han deltagit. Sedan Sverige af
Nationernas förbunds delegeradeförsamling 1922
tilldelats en af de icke ständiga platserna i
förbundsrådet, förordnades B. i dec. s. å. att utföra detta
uppdrag, hvars varaktighet kommer att bestämmas
af 1923 års förbundsförsamling.
Som politiker har B. utöfvat betydande inflytande
på Sveriges utveckling under 1900-talets första
årtionden. Vid sidan af den liberala politikens
ledande män och delvis i samarbete med dem har
han kraftigt bidragit att förbereda och slutligen
äfven att genomföra den politiska demokratien.
Därvid har hans intresse också varit starkt inriktadt
på vidgade medborgerliga fri- och rättigheter,
särskildt med hänsyn till industriarbetarna.
Bekämpande lagförslag och åtgärder, som han ansett vara
hinderliga för de organiserade arbetarnas
rörelsefrihet i fackligt och politiskt afseende, har han
positivt arbetat för sociala reformer. Inom
socialpolitiken har B:s intresse från början varit
särskildt knutet till socialförsäkringsfrågorna. Både
som kommittéledamot, riksdagsman och
tidningsman har han, trogen anhängare till A. Lindstedts
olika förslag, energiskt arbetat för den allmänna
pensionsförsäkring, som infördes genom lag 30 juni
1913, samt för den obligatoriska försäkringen mot
olycksfall i arbete, hvarom lag utfärdades 17 juni
1916. Den 1919 antagna, 1921 reviderade och till
utgången af 1923 gällande lagen om arbetstidens
begränsning ("åttatimmarsdagen") torde af B. ha
betraktats icke blott ur politisk synpunkt såsom
uppfyllelsen af ett socialdemokratiskt kraf, utan
också som en af socialpolitiska skäl motiverad
utbyggnad af det lagstadgade arbetarskyddet.
Som statsminister gaf B. själf motiveringen i
statsrådet 22 juni 1920 till det då fattade beslutet
om företagande af en officiell utredning "ang.
lämpligheten af och betingelserna för ett
öfverförande i samhällets ego eller under samhällelig
kontroll af naturtillgångar och produktionsmedel,
som äro för landets ekonomi och befolkningens
välstånd af större vikt eller eljest pröfvas böra
omhänderhafvas af samhälleliga organ". I
sammanhang med denna socialiseringsutredning beslöts
också på af statsministern anförda skäl en
utredning om den "industriella demokratiens" problem.
Dessa anföranden till statsrådsprotokollet äro hållna
i moderat ton och framhålla starkt de svårigheter,
som måste möta lösningen af dessa frågor. Den
andra socialdemokratiska regeringen under B:s
ledning har i främsta rummet haft att syssla med
frågan om arbetslösheten under den efter
Världskriget inträdda depressionen och om
samhälleliga åtgärder till mildrande af dess
verkningar. Genom offentlig förklaring 10 mars 1922
tillkännagaf B., att regeringen icke komme att
lämna sin medverkan till en arbetslöshetspolitik,
som medelst arbetsanvisningen "skulle innebära
påbjudande, vid risk af arbetslöshetsunderstödets
indragande, af klart dokumenteradt strejkbryteri".
Riksdagen, af hvilken regeringen begärt 90 mill.
kr. till arbetslöshetens bekämpande, anslöt sig till
en inom arbetslöshetskommissionen delvis redan
pröfvad praxis, enligt hvilken alla arbetare, som
under en konflikt kunde anses solidariska med de
i denna deltagande, utan anlitande af
arbetsförmedlingen direkt afstängas från understöd och
nödhjälpsarbeten. Sedan regeringen under B:s ledning
accepterat denna lösning och fått anslaget beviljadt,
har den ansett sig kunna fortfarande uppbära
regeringsansvaret, ehuru den rönt motgångar bl. a. i
två frågor, för hvilka B. som utrikesminister haft
särskild anledning att intressera sig, förslagen om
åtgärder mot utländsk "valutadumping" samt om
ett handelsaftal mellan Sverige och Ryssland.
B:s stora popularitet inom den socialdemokratiska
arbetarrörelsen och det förtroende, som han där
åtnjuter, ha gjort det möjligt för honom att bidraga
till utvecklingen af en parlamentarisk och
laglikmätig hufvudriktning inom denna rörelse. Liksom
B. 1906 trädde i bräschen vid den principiella
brytningen mellan det socialdemokratiska partiet
och den anarkistiskt färgade ungsocialistiska
rörelsen, har han sedermera bekämpat den s. k.
vänstersocialistiska riktningen, hvilken från 1917
uppträdt som själfständigt parti och sedermera med
sin hufvudfalang anslutit sig till den genom det
kommunistiska väldet i Ryssland upprättade "tredje
internationalen". Som socialist har B. icke i
främsta rummet sysslat med de rent teoretiska
problemen, men hela hans läggning har redan på ett
tidigt stadium hänvisat honom till den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
