Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Branca ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
785
Branca-Brandell
786
Branca (skriiver sig ock B r a n c o), Wilhelm,
tysk geolog, f. 9 sept. 1844 i Potsdam, blef 1899
professor i geologi och paleontologi vid universi-
tetet i Berlin. B. har utöfvat en synnerligen mång-
sidig forskarverksamhet och utgett större arbeten
rörande vulkanismen och olika fossila djurgrupper
såsom hufvudfotingar (Beiträge zur entwicklungs-
geschichte der fossilen cephalopoden, 1873-80),
ganoider, stegocefaler och däggdjur (Die men-
schenähnlichen zähne aus den bohnerzen der schwä-
bischen alb, 1898). L-e.
Branche [bran,j], fr. (eg. trädgren), affärsgren;
fack; specialitet.
Branchipus, zool. Se Bladfotingar.
*Brand. - 3. Patol. Om gasgangren se
d. o. Suppl.
Brand, idédrama af Ibsen (se denne, sp. 317),
uppf. i Stockholm 1885 (urpremiär).
Brandade de morue [brädaM do måry], fr., kokk.
Se Torskrätter.
*Brandalsund. Sedan egendomens fideikommiss-
natur upphäfts, försåldes hufvudgården 1908 till
bankir A. Burman samt andra gårdar till olika
egare. B., som nu omfattar 6*/2 mtl med en areal
af 1,500 har, hvaraf SCO har åker, är tax. till
500,000 kr. (1922) och tillhör sedan 1912 hofjäg-
mästare E. Cederlund. O. Sjn.
Brandautomobil. Se Au t omobil. Suppl., sp.
386 och fig. 7, samt Brandväsende. Suppl.,
sp. 795-798 och fig. 8-10.
Brandbu, härad och pastorat, omfattande B. och
Tingelstad socknar, vid Randsfjorden, Opland fylke
(före 1919 Kristians amt), Norge. 476,40 kvkm.
5,353 inv. (1920). Jordbruk och skogsdrift. K. G. G.
*Brandeis, tjech. Brandys, tillhör nu Tjecho-
Slovakien.
Brandell. 1. Per B., präst, en hufvudgestalt i
det norrländska religiösa lifvets historia under
1800-talet, f. l jan. 1781 i byn Portsnäs, Piteå för-
samling, d. 4 maj 1841 i Ullånger, son till bonden
och skräddaren Per B., mötte i hemmet gammal-
läsarnas allvarliga bot- och helgelse-fromhet. När
han som dräng måste förtjäna sitt uppehälle, kom
han till en tid bort från det religiösa, men upp-
lefde vid 21 års ålder en väckelse i gammalläseriets
anda. Han föreläste vid bönemöten; härvid upp-
täckte församlingens kyrkoherde hans begåfning,
och han skickades, 25 år gammal, 1806 till Piteå
trivialskola, men skolgången af bröts 1809 af kriget,
hvarunder B. vid ryssarnas framträngande till Piteå
flera gånger fick tillfälle visa ett mod, som gaf
honom plats i folkfantasien. Sedan upptog han åter
skolarbetet, lyckades under stora försakelser komma
igenom Härnösands gymnasium och prästseminariet
vid Uppsala universitet och prästvigdes 1812.
Som rums- och prästvigningskamrat i Uppsala
hade han Erik Petter Selahn, sedermera hans
främste medhjälpare i väckelsearbetet. B. för-
ordnades till adjunkt och snart till vicepastor i
Högsjö, Ångermanland. Där genomgick han en ny
religiös kris, som synes ha inneburit, att nyläseriets
herrnhutiskt påverkade evangelism tog ledningen i
hans fromhetslif, utan att undertrycka bot- och
helgelsekrafvet. När han 1817 flyttades som vice
pastor till biskop Almquists prebende Nora och
Skog, Ångermanland, utbredde han denna from-
het inom rent luthersk kyrklig ram som en väldig
väckelsepredikant långt utanför sina församlingar,
stödd af Selahn, som samtidigt var vice pastor i
biskopsprebendet Säbrå. Ända från Västerbotten
och Lappland vandrade man till Noras hvarje sön-
dag öfverfyllda kyrka. Äldre norrländska bönder
förklarade, att de aldrig förr hört försoningen i
Kristus och nya födelsen predikas i äkta luthersk
anda, förr än B. och efter honom Selahn började.
B. egde ock en sällsynt vältalighet och förmåga att
tala ex tempore. Husförhör dref han med särskild
energi. Han lyckades förmå sina församlingar att
antaga den bland Norrlands "väckta" eljest så
misstrodda Wallinska psalmboken. Hans makt of ver
människor yttrade sig ock i en underlig förmåga att
behandla sinnessjuka, som från aflägsna trakter för-
des till honom. Den ena väckelsevågen efter den
andra gick från B:s verksamhet ut öfver delar af
Norrland. Som gammalläsarna tog han dagligen
en sup till maten; men på 1830-talet slöt han sig
till nykterhetsrörelsen, om ock med måttfullhet.
För att kunna försörja sin med tiden stora familj
sökte och fick han 1836 komministraturen i Ullånger,
Ångermanland. Hans hälsa var då redan genom
en misskött tandfistel nedbruten; och 1840 nödga-
des han resa till Stockholm för operation. Han
bodde då flera månader hos metodistpastor Scott
och predikade i dennes engelska kyrka vid dess
invigning. Med Rosenius var han då mycket till-
sammans och synes ha betydt åtskilligt för lösningen
af dennes själskris i kyrklig anda. Han återvände
hem och tjänstgjorde några månader under växande
plågor, tills döden kom. På grund af sin samvaro
med Scott utsattes han efter döden för ett häftigt
angrepp af "Nordisk kyrkotidning", men försvara-
des med värme af biskop Franzén och fick efter-
mälet, att han varit ungefär detsamma för Norr-
land som Schartau och Sellergren för södra Sverige.
Ett vittnesbörd om det intryck, som B. gjorde öfver
hela Norrland, äro de folksägner om hans makt
öfver djäfvulen och andarna, hvilka ännu påträffas
från Lappland till kustlandskapen och som delvis
upptecknats af folkskolläraren Levi Johansson. Se
Th. Brandell, "P. B." (1912), och Hj. Holmquist,
"C. 0. Rosenius’ universitetsår" (i "Fästskrift för
M. Pfannenstill", 1923).
2. Simon B., den föregåendes son, en af Norr-
lands mest betydande präster under 1800-talet, f.
6 juni 1822 i Nora församling, Yästernorrlands län,
d. 19 mars 1895 i Skellefteå, studerade i Uppsala
teologi och aflade 1843 dimissionsexamen, fortsatte
studierna med filosofi och klassiska språk som huf-
vudämnen, promoverades 1848 till filos. doktor och
tjänstgjorde 1848-58 vid Härnösands läroverk, där
han blef ord. collega 1852. 1857 tog han pastoral-
examen och blef 1858 (kallad som 4:e profpredi-
kant) kyrkoherde i Vibyggerå. Liksom i fråga om
fadern gick ryktet om B:s predikogåfva vida om-
kring. 1870 förflyttades han som kyrkoherde till
Själevad, men utnämndes 1875 af K. M:t till
kyrkoherde i Skellefteå vidsträckta pastorat, ehuru
röstmajoriteten där tillfallit en annan. Missnöjet
med hans ankomst vek emellertid redan vid hans
inträdespredikan och byttes i ett förtroende, som
sedan ständigt växte till hans död. Inom Skellefteå
faller tyngdpunkten af B :s lifsgärning. Genast grep
han sig an med att reformera skolväsendet och om-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
