Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Armenien ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
befolkningen voro 1,416,000 (66 proc.) kristna,
670,000 (31 proc.) muhammedaner och 73,000 (3
proc.) tillhörde andra skilda trosbekännelser. I
etnologiskt hänseende voro 1,293,000 (60 proc.)
armenier, 588,000 (27 proc.) tatarer, turkar,
turkmener och karakalpaker (se Turkar, sp. 375),
110,000 (5 proc.) ryssar och greker, 82,000 (4
proc.) kurder, 73,000 jezider (se Kurderna,
sp. 308; 3 proc.) och 13,000 (1 proc.) georgier.
Sedan 1917 har en del af den muhammedanska
befolkningen lämnat landet på grund af kriget,
men å andra sidan ha omkr. 310,000 armenier
återvändt dit. Förutom ofvannämnda område göra
armenierna anspråk på de turkiska vilajeten
Diarbekr, Mamuret-ul-Aziz, Mosul, Sivas, Trabezon
och Adana såsom till stor del bebodda af deras
stamförvanter, hvilket skulle ge A. ett
ytinnehåll af omkr. 440,000 kvkm.
Näringar. Omkr. 2,228,000 har äro åker
och betesmarker, 113,900 har skogar och 34,600
har vingårdar och trädgårdar. 1914 skördades i
A. omkr. 15,000 ton säd. De viktigaste
produkterna äro ris (10,000 ton årl.), bomull
(8,100 ton) och vindrufvor (69,OCO ton).
Årsproduktionen af vin är omkr. 315,000 hl. och af
brännvin 168,000 hl. 1914 funnos 106,700 hästar,
42,800 åsnor och mulåsnor, 1,243,000 nötkreatur
och 1,859,000 får. Landet är mycket rikt på
mineral. Årligen brytas omkr. 6,500 ton
kopparmalm, 20,000 ton salt, och 1917 brötos 57,000 ton
järnkis. A. är rikt på vattenfall, nästan alla
outnyttjade, hvilkas användbara styrka beräknas
till 9 mill. hkr. Utförseln består
hufvudsakligen af ris, bomull, koppar, vindrufvor, vin och
brännvin; införselns hufvudpost är mjöl.
Samfärdsmedlen äro 564 km. järnvägar
och 1,463 km. landsvägar. Sedan den ryska
revolutionen 1917 ha alla statsskolor
nationaliserats, och undervisningen sker på armeniska.
Obligatorisk folkundervisning är införd för
barn mellan 8 och 13 år. 6-årig
elementarundervisning meddelas, och för den högre
undervisningen sörja en 1874 i Etjmiadzin grundlagd
akademi samt ett i jan. 1920 upprättadt
universitet i Erivan. Finanser. Statens
inkomster, väsentligen direkta och indirekta skatter
samt monopol, utgjorde 1,95 mill. frcs pr månad
första halfåret 1919, hvarmed de ord. utgifterna
täcktes. För extraordinarie utgifter utgåfvos
samtidigt månatligen 4,65 mill. frcs, garanterade af
de tre kaukasiska republikerna A., Georgien och
Aserbeidjan. Statsutgifterna stå under uppsikt af
en statskommission med af parlamentet vald ordf.
Armén, som hvilar på allmän värnplikt utom
för muhammedanerna efter gammal rysk förebild,
omfattade 19,000 man af alla vapenslag (1919),
men anses kunna minst fördubblas, om blott
utrustning kan skaffas. Mynt, mått och vikt äro
desamma som i Ryssland. De största städerna äro:
Erivan, hufvudstad, med omkr. 110,000,
Alexandropol, med omkr. 70,000, samt Kars, Erzerum
och Nachitjevan med omkr. 60,000 inv. hvardera.
Nationalfärgerna äro rödt, blått och gult.
Författning. Sedan i Transkaukasien sept.
1917 bildats en af den ryska regeringen oberoende
stat med en transkaukasisk kommitté, som
öfvertog styrelsen, valde en till Tiflis sammankallad
representantförsamling (seim) febr. 1918 en
provisorisk regering och förklarade Transkaukasiska
förbundsrepublikens oberoende af Ryssland 22 april
s. å. Denna omfattade väsentligen de områden,
som bebos af de kaukasiske armenierna, georgierna
och aserbeidjanske tatarerna och egde bestånd till
26 maj 1918, då de tre folken förklarade sig
oberoende af hvarandra, hvarefter de faktiskt,
ehuru ej rättsligt, erkändes af de allierade och
associerade makterna jan. 1920. Landet skulle,
till dess statsområdet hunnit bli bestämdt, styras
af en efter allmän rösträtt för män och kvinnor
juni 1919 vald riksförsamling på 80 medl. genom
en af denna vald ministär på 8 medl., hvars ordf.
tillika är utrikesminister. Denna regering måste
i slutet af 1920 emigrera, och faktiskt är A. f. n.
en sovjetstyrd stat.
E. A-t.
Historia. Massakrer på armenier, om ock
i liten skala, förekommo tid efter annan, t. ex.
1904 i trakten af Musch och 1908 i trakten af
Van och de 1908 till makten komne ungturkarna
voro armenierna föga bättre bevågna än den gamla
regimens män. I hög grad förvärrades läget i A.,
sedan landet under Världskriget blifvit
krigsskådeplats. Om krigshändelserna i A. se
Världskriget, sp. 181–182, 201, 215–216, 232 och
249. Redan i mars 1915 började de turkiska
myndigheterna deportera hela armeniska
ortsbefolkningar (i trakten af Zeitun) till det inre af Mindre
Asien eller till Mesopotamien, och i april s. å.
förekom i Van den första större massakern. Den
framställdes af myndigheterna med orätt som ett
undertryckt armeniskt upprorsförsök och gaf
förevändning till en provisorisk lag af 27 maj s. å.,
som bemyndigade militärbefälet att till andra
orter deportera "stads- och bybefolkningar, hvilka
misstänkas för förräderi eller spioneri".
Deportationerna verkställdes juni–aug. 1915 och
beräknas ha drabbat 1,400,000 armenier (hela den
armeniska stads- och landtbefolkningen i
Anatolien, Cilicien och Mesopotamien). Massakrer och
våldsdåd af alla slag kännetecknade
deportationerna, hvilka måste anses ha åsyftat ett
systematiskt förintande af den armeniska nationen, hunger
och farsoter rasade i koncentrationslägren vid
kanten af den arabiska öknen, tvångsomvändelse
till islam förekom i stor skala, och den första stora
deportationen följdes senare af nya massakrer och
deportationer ända till hösten 1918, då i Baku
15–17 sept. inemot 30,000 armenier bragtes om
lifvet. De i samband med massakrer och
deportationer omkomne armeniernas antal beräknas af
tysken J. Lepsius till i rundt tal 1 million, af W.
J. Child i "Encyclopedia britanmica" till 750,000
(af en till 1,845,450 beräknad armenisk befolkning
i Turkiet). Officiellt motiverades våldsåtgärderna
med spioneri, uppror och upprorsförberedelser samt
massakrer på muhammedaner från armenisk sida,
men dessa beskyllningar voro i de allra flesta fall
ogrundade eller obevisliga. På ententehåll
beskylldes tyskarna för att ha uppmuntrat turkiska
regeringen till våldspolitiken mot armenierna eller
åtminstone tyst tolererat den; det har emellertid
uppvisats, att de tyska myndigheterna gjorde
ständiga föreställningar med anledning af de våldsdåd,
som kommo till deras kännedom, men att all tysk
inblandning bryskt afvisades af turkiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
