Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 34. Ö - Öyslebö; supplement: Aa - Cambon / 63-64 (1922) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - *Afrika

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

De franska besittningarna äro:

	Kvkm.	Inv.
Nord-Afrika:
Algeriet	575,289	5,564,000
Tunisien	125,130	1,953,000
Marokko	572,000	5,400,000
Franska Sahara	2,394,200	450,000
Franska Väst-Afrika:
Senegal	191,600	1,251,000
Öfre Senegal och Niger	782,700	5,599,000
Nigers militärterritorium	1,333,700
Öfre Volta
Mauretanien	893,700	603,000
Franska Guinea	239,000	1,850,000
Elfenbenskusten	325,200	1,417,000
Dahomey	97,200	911,000
Togo	45,000	540,000
Franska Ekvatorial-Afrika:
Gabon	259,600	259,100
Mellersta Kongo	310,900	901,100
Oubangui-Chari-Tsad	350,500	311,000
Tsad	1,600,000	2,634,400
Madagaskar	585,530	3,545,575
Mayotte och Comoroöarna	2,169	97,600
Réunion med underlydande	5,914	178,000
Somalikusten	120,000	273,000
Franska besittn. omkr.	11,232,000	39,648,000

De spanska besittningarna, 560,000 kvkm., med
589,000 inv., utgöras, frånräknadt de såsom
spansk provins klassificerade Kanarieöarna, af
spanska Marokko, som omfattar dels de gamla
besittningarna ("presidios"), dels en inflytelsesfär,
omkr. 29,000 kvkm., med 400,000 inv.,
grundad på fördrag mellan Frankrike och Tyskland
4 okt. 1911, Frankrike och Marokko 20 mars
1912 samt Frankrike och Spanien 27 nov. s. å.;
Rio de Oro; besittningarna i Guineaviken
(Annobon-, Corisco-, Elobey-öarna och Fernando Póo)
samt västra Guinea (distrikten Bata och Elobey).
– Efter ihärdig kamp för sina kolonier
förlorade Tyskland genom Versaillesfreden sin
ställning som kolonialmakt, och dess forna kolonier i A.,
sammanlagdt 2,662,300 kvkm., med 11,3 mill. inv.
(1913), uppdelades så, att af Togo omkr. 1/3
tillföll England och 2/3 Frankrike, af Kamerun största
delen tillföll Frankrike och en mindre del England,
Tyska Sydväst-Afrika som mandatområde under
Nationernas förbund tilldelades Sydafrikanska
unionen, Tyska Öst-Afrika som mandatområde
tilldelades till större delen England
(Tanganjika-territoriet) och till en mindre del (distrikten Ruanda
och Urundi) Belgien.

E. A-t.

Järnvägsnätet har först på de senaste
årtiondena blifvit utbyggdt i större skala. De
första järnvägarna anlades i Egypten 1856,
Algeriet 1857 och Kapkolonien 1859, där också
tidigast ett järnvägsnät började utbildas, men först
efter 1880 kom en kraftigare utveckling till stånd.
Omslaget betecknas af påbörjandet af den franska
Senegal–Nigerbanan 1881 och Nedre
Kongojärnvägen 1890–98. Efter 1900, då A:s järnvägar
hade en längd af något mer än 19,000 km., har
utvecklingen gått snabbare. Vid slutet af 1920
trafikerades omkr. 51,000 km., och vid pass 1,000
km. voro under byggnad. Häraf komma på det
brittiska väldet mer än 35,000 km. (Syd-Afrika
omkr. 22,500 km., Egypten–Sudan 7,100 km.),
på Frankrikes kolonier och protektorat mer än
10,000 km., på belgiska Kongo omkr. 2,000 km.
och på Portugals kolonier likaledes omkr. 2,000 km.

Järnvägslinjerna utgå i allmänhet från kusten
och förbinda denna med segedbara floder eller
handelsområden i det inre. Så står i
Väst-Afrika Nigerområdet i förbindelse med Senegal och
kusten genom järnvägslinjen
Kulikoro–Kayes–Dakar (1,305 km., ännu ej fullt färdig), med
franska Guineakusten genom linjen
Konakry–Kankan (661 km.), och med Slafkusten genom en
linje till Lagos, som fortsätter inåt land till Kano
i Nord-Nigeria (1,133 km.). Kongos öfre lopp är
förbundet med mynningen genom banor förbi de
fall- och forsrika delarna af flodloppet mellan
Kongolo–Kindu (571 km.), Ponthierville–Stanleyville
(201 km.) och Leopoldville–Matadi (386 km.),
under det att järnvägen Kabalo–Albertville (434
km.) åstadkommer förbindelse med Tanganjika,
och Katangabanan från Bukarna förenar
Kongobäckenet med det sydafrikanska järnvägsnätet. –
I Öst-Afrika nå järnvägar från kusten fram till
de stora sjöarna: från Sambesimynningen till
Brittiska Nyassaland, från Dar-es-salām till
Tanganjika (1,255 km.), från Mombasa till Viktoriasjön
(941 km.) och Kiogasjön. Nilens öfre lopp, som
trafikeras från Rejaf nära Lado, förenas med
Medelhafvet af järnvägen Wadi Halfa–Kartum–El
Obeid (2,603 km.) samt Shellal (vid
Assuan)–Alexandria (893 km.), äfvensom med Röda hafvet
genom den viktiga banan Atbara junction Port
Sudan (481 km.). – Det abessinska
handelsområdet öppnas för europeiska varor af en 789 km.
lång linje Djibouti–Addis Abeba, under det att
andra kortare järnvägar gå in i landet från
kusterna af Sierra Leone, Elfenbenskusten,
Guldkusten, Togo, Dahomey, Nigeria, Kamerun,
Angola, Portugisiska och f. d. Tyska Öst-Afrika,
Eritrea och Tripolis. – De största järnvägsnäten
äro dock, förutom det egyptiska (omkr. 7,100 km.),
det sydafrikanska (omkr. 23,000 km.) och det
nordvästafrikanska (omkr. 7,000 km.). I Algeriet,
Tunisien och Marokko har stommen bildats till ett
väst–östligt järnvägsnät från Marokko till Tunis,
hvilket får sin fortsättning öfver Tripolis och den
till stor del redan färdiga kustbanan Egyptens
västgräns–Alexandria–Palestina. Från
Algerlinjen gå flera tvärbanor söderut till Sahara. Af
dessa, hvilka äro viktiga som utgångslinjer för de
transsaharaiska järnvägarna (se nedan), har linjen
Oran–Colomb Bechar en längd af 748 km. samt
Philippeville–Tuggurt af 542 km. – Det
sydafrikanska bannätet omfattar en hufvudlinje
Kap–Kimberley–Buluwajo–Bukama vid Kongo (4,265
km.), från hvilken utgrena sig bl. a. följande mera
betydande bilinjer: De Aar junction–Walfish bay
i f. d. Tyska Sydväst-Afrika (Kap–Walfish bay
2,631 km.), Kimberley–Johannesburg–Lourenço
Marquez (1,131 km.), samt
Buluwajo–Salisbury–Beira (1,088 km.) äfvensom en del kortare banor
inom Kapkolonien, Natal och Transvaal. Genom
det senaste årtiondets stora järnvägsbyggnader har
man hunnit långt på väg till förverkligandet af
det af Cecil Rhodes framkastade projektet
Kap–Kairo, hvarjämte en förbindelseled tvärs öfver
Afrika från Kongomynningen till Sansibar redan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>