Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Österrike, kejsardöme
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ryktbara § 14 i 1867 års författning, som gaf kejsaren
rätt att i trängande nödfall, då riksrådet ej
var samladt, af egen maktfullkomlighet vidtaga
åtgärder, som egentligen kräfde riksrådets gillande;
de skulle dock senare föreläggas riksrådet och blefvo
då ogiltiga, om de ej godkändes af dess båda hus.
Oppositionen häfdade, att § 14 ej var tillämplig
vid "ausgleich" med Ungern, och efter nya fruktlösa
kompromissförsök aflöstes Thun af grefve Clary
(sept.–dec. 1899), som upphäfde de bömiska språkförordningarna,
men därigenom utsatte sig för
obstruktion från tjechisk sida, hvarför någon genom
parlamentsbeslut tillkommen "ausgleich" ej stod att
uppnå. En ren ämbetsmannaministär Wittek (dec.
1899–jan. 1900) ombesörjde med hjälp af § 14
löpande ärenden, hvarpå följde nya försök att åstadkomma
normala förhållanden genom en ministär von
Körber (jan. 1900–dec. 1904). Körber sökte på
lagstiftningsväg ordna språkförhållandena i Böhmen,
men regeringsförslaget tillfredsställde ingendera
parten, och obstruktionstaktiken återupptogs ånyo
(juni 1900). Då upplöste Körber riksrådet (sept.);
vid nyvalen (jan. 1901) stärktes bland tyskar och
tjecher de nationalistiskt radikala elementen, hvaremot
socialdemokraterna förlorade 4 af sina 14 mandat
och äfven de förmedlande kristligt sociale gingo
tillbaka i antal. Körber lyckades dock till en tid
länka in det nya riksrådets verksamhet på opolitiska
frågor af praktiskt allmännyttig art (järnvägs- och
kanalanläggningar m. m.). Däremot strandade jan.
1903 hans kompromissförslag i språkfrågan, enligt
hvilket Böhmen skulle indelas i 5 tjechiska, 3 tyska
och 2 blandspråkiga kretsar. Tjecherna fordrade
full likställighet för båda språken öfver hela Böhmen,
hvilket tyskarna förklarade oantagligt. En
svår konflikt med Ungern i arméfrågan (jfr
Ungern, sp. 1047) samt nationalitetstvister med
italienare och slovener försvårade ytterligare Körbers
ställning. Italienarna fordrade upprättandet
af ett italienskt universitet i Trieste, men regeringen
ville förlägga det till någon för agitationsändamål
obekvämare mindre stad; slovenerna kräfde
slovenska parallellklasser vid tyska gymnasiet i
Trieste och en slovensk akademi i Laibach. Då
regeringen ej tillmötesgick deras önskemål, anslöto
sig både italienare och slovener till tjechernas
obstruktionstaktik. Nödvändigheten af samförstånd
med riksrådet för upptagande af oundgängliga statslån
förmådde Körber att af gå (dec. 1904), och
efterträdaren von Gautsch (31 dec. 1904–2 maj
1906) slog in på nya vägar. Han bebådade (28
nov. 1905) framläggandet af ett genomgripande
valreformförslag på den allmänna rösträttens grund
och tillät en s. d. hållen, af socialisterna anordnad
jättedemonstration i Wien för allmän rösträtt.
Regeringsförslaget framlades 23 febr. 1906
och gick ut på allmän rösträtt för män öfver 24
år, riksrådsmandatens ökning från 425 till 455 och
fördelning bland de olika nationaliteterna enligt ett
efter folknumerär och skattebetalning i förening
uppgjordt schema. Då Gautsch för att underlätta
förslagets framgång sökte rekonstruera sin ministär
genom att däri upptaga ledande parlamentariker,
ställde polackerna för sin medverkan härtill så vidtgående
kraf på ändring i valreformförslaget, att
Gautsch uppgaf försöket och afgick. En kortvarig
ministär under prins Konrad Hohenlohe-Schillingsfürst
(maj) föll på en konflikt med Ungern om tulltariffen,
och rösträttsreformen genomfördes därefter
af ministären von Beck (juni 1906–nov. 1908),
hvilken så till vida var "parlamentarisk", att däri
upptagits en tysk, en tjechisk och en polsk nationalitetsminister
(landsmannsminister). Beck fick verksamt
stöd af den gamle kejsaren, som till sig uppkallade
motsträfviga partigängare och personligen
för dem inskärpte nödvändigheten af reformens
genomförande. Efter långvariga förhandlingar kunde
den nya vallagen utfärdas 26 jan. 1907. Riksrådets
deputeradekammare skulle för framtiden
räkna 516 genom allmän, lika och hemlig rösträtt
valda medlemmar; valrätt inträdde vid 24 och valbarhet
vid 30 års ålder. Valkretsarna fördelades
efter provinser och inom dessa efter nationaliteter
med det resultat, att de tyska valkretsarna kommo
i minoritet mot öfriga nationaliteters (233 tyska
valkretsar af 516; 108 tjechiska, 80 polska, 37 sydslaviska,
34 rutenska, 19 italienska och 5 rumänska).
Valen i maj kännetecknades främst af socialdemokraternas
stora mandattillväxt (från 11 till 87)
och af betydande framgång för Luegers kristligt
sociala parti, som efter sammanslagning med den
katolskt konservativa gruppen blef husets talrikaste
(96 medlemmar). Beck lyckades dec. 1907 i det
nya riksrådet genomföra en "ausgleich" med
Ungern, och kejsarens 60-års jubileum som monark
gaf anledning till allmänna lojalitetsbetygelser. Men
snart voro åter nationalitetsstriderna i full gång,
och Beck föll, liksom så många företrädare, på ett
misslyckadt försök till uppgörelse mellan tyskar och
tjecher i Böhmen. Hans efterträdare baron R.
Bienerth (nov. 1908–juni 1911) lyckades få till
stånd en obstruktionsförsvårande revision af kammarens
arbetsordning, men hans förslag till ny
kretsindelning i Böhmen föll på tjechernas motstånd
(1909), och nationalitetsstriderna började hota förlama
äfven landtdagarnas verksamhet. Två gånger
rekonstruerade Bienerth sin ministär under de ständiga
kompromisserna för nående af majoritet för
riksviktiga regeringsförslag, men då han (mars
1911) upplöst deputeradekammaren och nyvalen i
juni medfört stark nedgång för de kristligt sociale
(till 76 mandat), medan de förenade tyska partierna
(Deutscher nationalverband) växte till husets starkaste
grupp (104 mandat), vållades däraf en partiell
ministerkris, som snart föranledde hela ministärens
afgång. Baron Gautsch fick nu åter ledningen
(juni–okt. 1911). Hans värf försvårades af stor
köttbrist i Wien, beroende på, att ungerska regeringen
af politiska skäl vägrade sin författningsenligt
nödvändiga medverkan till åtgärder för främjande
af köttimport från Argentina. Det kom i Wien till
blodiga kravaller på grund af lifsmedelsfördyringen
(17 sept.) och ett revolverattentat mot justitieministern
Hochburger under pågående kammarsammanträde
(5 okt.), och då Gautsch sökte komma ut ur
regeringens maktlöshet genom nya eftergifter åt
tjecher och polacker för åvägabringande af regeringsduglig
majoritet, vållade denna svängning hans
fall (3 nov.). Efterträdare blef dittillsvarande
undervisningsministern grefve Stürgkh, som lofvade
polackerna omfattande kanalbyggnader i Galizien
och efter smärre eftergifter åt tjecherna lyckades
få ett budgetprovisorium antaget samt 1912 genomdref
betydande nya anslag till armén. – Jämsides
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
