Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Österrike, kejsardöme
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rättsstadganden. Nu utfärdades 1767 en allmän civillag, som
dock befanns tarfva omarbetning och i sitt nya
skick blef gällande 1787. 1768 utfärdades en
allmän strafflag, Institutio criminalis Theresiana,
som dock med hänsyn till straffbestämmelsernas
grymhet stod kvar på äldre tiders ståndpunkt.
Helgdagarnas och klostrens antal inskränktes,
bannlysning fick utfärdas endast med regentens
samtycke. Universiteten och gymnasierna ombildades,
hvarjämte 4,000 folkskolor upprättades.
Ö. under huset Habsburg-Lothringen
(1780–1918). Josef II (1780–90), son till Maria Teresia
och hennes gemål, Frans Stefan af Lothringen, hade
sedan sin faders död, 1765, varit romersk kejsare.
Eldad af upplysningstidens idéer, fortsatte han det
började reformarbetet, men visade sig därvid sakna
sin moders praktiska blick och gick alltför
brådstörtadt och egenmäktigt till väga, hvarför också
många af hans reformer misslyckades.
Förvaltningens centralisation genomfördes med hänsynslös
konsekvens: hela riket skulle regeras från kejsarens
palats. Alla spår af provinsernas gamla autonomi
bortskaffades. Äfven kyrkan ställdes under
kejsarens högsta ledning; han förbjöd bl. a. biskoparna
att direkt förhandla med Rom. 1781 stadgades,
att alla påfliga bref och bullor skulle, innan de
offentliggjordes, underställas kejsarens
godkännande, och s. å. började en omfattande reducering
af klostrens antal, hvarvid de andliga ordnar, som
ej ansågos göra folket eller staten någon synlig
nytta, förklarades upphäfda i Ö. Af de indragna
klostrens förmögenhet bildades en religionsfond för
utgifter till kyrkor och skolor. 1781 utfärdades
ett toleranspatent, hvarigenom protestanter och
icke unerade greker fingo religionsfrihet. Dylika
åtgärder väckte en sådan oro i kyrkliga kretsar,
att påfven Pius VI själf 1782 reste till Wien för
att förmå kejsaren att öfverge den nya
reformvägen. I stället lät Josef 1783 förklara äktenskapet
vara ett rent borgerligt fördrag. 1781 infördes
tryckfrihet. Genom patent af 1781 och 1782
upphäfdes lifegenskapen. 1787 utkommo ny civillag
och ny strafflag, med mildare straffbestämmelser.
Slutligen utfärdades ny rättegångsordning, genom
hvilken ett humant och snabbt rättegångssätt
infördes. – Många af dessa reformer voro af den
natur, att både enskilda och hela stånd,
synnerligen adel och präster, ansågo sig genom dem
förorättade. Dessutom voro de österrikiska länderna
så olika till nationalitet och historisk utveckling,
att det ej var möjligt införa full likhet i
förvaltning i dem. Josefs reformer framkallade också
flerstädes lifligt missnöje och i Belgien fullt
uppror, så att kejsaren mot slutet af sin regering måste
återkalla en del af dem. Detta jämte olyckorna
i kriget med turkarna bröt hans kraft och bidrog
till hans död. Hans broder Leopold II
(1790–92) återställde lugnet genom att upphäfva en
stor del af Josefs reformer; i Belgien måste dock
vapenmakt användas. Leopolds son Frans II
(som kejsare af Österrike Frans I; 1792–1835)
genomleide franska revolutionens och de
napoleonska krigens stormar, hvilka i hög grad skakade
Ö. (se Tyskland, sp. 658). Som ett svar på
franska kejsardömets upprättande förklarades de
österrikiska arfländerna utgöra ett ärftligt
kejsardöme Österrike, 1804. När Napoleon fallit, afstod
Ö. på Wienkongressen 1815 från Belgien, men
erhöll i stället Venetien, hvarjämte det återfick
sina gamla besittningar i Tyskland och i Italien
och erhöll presidiet i det 1815 upprättade Tyska
förbundet. Ö:s ledande statsman från denna tid
ända till 1848 var den strängt reaktionäre furst
Metternich. I den utländska politiken kom Ö. till
en början att spela en viktig roll, enär Metternich
blef den ledande mannen inom Heliga alliansen
(se d. o.), men sedan denna fallit sönder,
förlorade Ö. alltmer sin forna betydelse. Äfven inom
Tyskland förbigicks det af Preussen, som förenade
Tysklands flesta stater kring sig i Tyska
tullföreningen (se d. o.). I den inre styrelsen sökte
Metternich framför allt utplåna hvarje spår af
franska revolutionens idéer, hvarvid polisförtryck
och sträng censur flitigt anlitades. Efter
Napoleonskrigens slut utvecklades Ö:s handel och
industri i raskt tempo: nya vägar byggdes,
flodrensningar företogos, ångbåtar började byggas,
Nationalbanken och Wiensparkassan grundades.
Frans’ son Ferdinand I (1835–48) regerade
i sin faders anda och hade Metternich till ledande
minister. 1846 utvidgades Ö:s område genom
inkorporeringen af republiken Krakau. Missnöjet med
metternichska regimen utbröt slutligen vid
underrättelsen om franska Februarirevolutionen 1848.
Ett folkupplopp i Wien 13 mars förmådde
Metternich att lämna landet. Kejsaren utfärdade 25 april
en oktrojerad författning (med
tvåkammarrepresentation, "Aprilförfattningen"). Denna
tillfredsställde dock ej de liberales fordringar, utan ett
nytt uppror utbröt 15 maj, och kejsaren tvangs att
sammankalla ett konstituerande "riksråd"
(reichsrat), som samlades 22 juli. Samtidigt började
oroligheterna i Ungern (se d. o., sp. 1043–44),
och då regeringen ville nedslå dem med
truppernas hjälp, utbröt åter uppror i Wien, 6 okt.,
hvilket nödgade kejsaren att fly till Olmütz. Nu
anryckte emellertid furst Windischgrätz med
trupper från Böhmen och eröfrade Wien efter en häftig
strid (29–31 okt.). Revolutionens ledare
afrättades eller fängslades, det konstituerande riksrådet
flyttades till Kremsier i Mähren, och i spetsen för
regeringen trädde furst Felix Schwarzenberg (22
nov.). Samtidigt därmed hade revolutioner
utbrutit i Böhmen och Italien, hvilka dock snart
kufvades, samt i Ungern, där lugnet återställdes med
Rysslands hjälp 1849. Alla dessa oroligheter
förmådde Ferdinand att nedlägga sin krona (2 dec.
1848) till förmån för sin brorson Frans Josef
(1848–1916). Till en början lät denne riksrådet
i Kremsier fortsätta sitt författningsarbete; men
då den nya grundlagen blef färdig, i mars 1849,
vann den ej kejserlig sanktion, utan i stället
utfärdade kejsaren en oktrojerad grundlag 4 mars
1849, ämnad att gälla äfven i Ungern. Därpå
skingrades riksrådet i Kremsier, 7 mars. Enligt
denna s. k. Marsförfattning skulle österrikiska
staten vara en enda, odelbar konstitutionell
monarki med en representation (riksrådet) i två
kamrar, den ena vald genom samfällda direkta val
inom hela monarkien, den andra utsedd genom val
af de särskilda ländernas landtdagar. De olika
"kronländerna" skulle ha sina landtdagar, som
afgjorde vissa frågor, hvilka voro undantagna från
helstaten. För öfrigt stadgade författningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
