Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öronsjukdomar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
171
Öronsjukdomar
172
den kroniska mellanöroninflammationen ge, emedan
örat och dess omgifning vid denna äro prisgifna
åt en hel rad nybildnings- och förstörelseprocesser:
ofta bildas från mellanörat eller dess omedelbara
omgifning s. k. öronpolyper, hampfrö- till ärt-
och bönstora, ja någon gång hela hörselgången
fyllande, till färgen mer eller mindre röda svulster,
som lätt blöda, hvarför varet blir blodblandadt.
Största faran från öronpolyper är den, att de
kunna hindra varets fria aflopp och tvinga detta
att ta andra, farliga vägar. En annan komplika-
tion är bildandet af s. k. öronkolesteatom, som
bestå af afstötta epitelceller, hvilka samlas till
större svulstliknande, illaluktande massor; dessa
kunna genom retning af och tryck på omgifningen
framkalla sjukdomens spridning till labyrinten och
hjärnskålskaviteten. Äfven en hel rad bensjukdo-
mar kan utbildas; ovanligt är ej, att hörselbenen
i större eller mindre utsträckning förstöras, ja
t. o. m. h. o. h. afstötas; genom inflammations-
processens öfvergång på benväggarna uppstår stor
fara för dess spridning till öronlabyrinten, hjärn-
hinnor, hjärnan och dess blodkärl, i hvilket fall
lifsfärlig situation hotar. - Behandling. Ehuru
såväl den akuta som kroniska mellanöroninnamma-
tionen, den senare framför allt i okomplicerad
form, genom naturens egen kraft kan läka ut, är
emellertid denna sjukdom förenad med sådana risker,
att den är värd den allra största uppmärksamhet.
I det akuta stadiet bör den sjuke hålla sig i still-
het (barn till sängs) samt undvika allt, som retar
närliggande organ (dålig luft, rökning, sprit m. m.).
Lokalt nyttjas karbolsyrelösning i glycerin (1: 10)
eller våtvännande omslag, mot mycket svåra smär-
tor smärtlindrande medel (opium, morfin, kokain).
Bäst är att genast rådfråga läkare. Vanligen
pläga dessa göra ett snitt i trumhinnan (para-
centes), så snart exsudat af ett eller annat slag
i större mängd hopats i trumhålan. Under pågående
flytning hålles örat rent genom indrypning af 3
proc. vätesuperoxidlösning eller oxygenol i hörsel-
gången morgon och afton. Vid affektioner åt
vårtutskottet nyttjas våtvärmande omslag eller
isblåsa; hjälpa ej dessa, blir operation nöd-
vändig. När det akuta stadiet är öfver, göres
luftinblåsning genom eustachiska röret i trumhålan
(af läkare) dels för att påskynda exsudatets upp-
sugning, dels för att förbättra hörseln. Vid den
kroniska formen är en sorgfällig renhållning af
öronen i första hand nödvändig; sådan göres med
sprutning af svaga antiseptiska lösningar (t. ex.
2-4 proc. borsyrelösning) eller indrypning af 3
proc. vätesuperoxidlösning eller oxygenol, fint pul-
veriserad borsyra i substans till inblåsning eller
indrypning af lapislösning i sprit (0,5-l : 10).
Mellanörat bör dessutom alltid skyddas genom
bomullstampon i yttre hörselgången. Hvarje kom-
plikation fordrar sakkunnig läkarvård, och vid
sådan blir kirurgiskt ingrepp af ett eller annat
slag af nöden dels för att begränsa sjukdomens
spridning, dels för att en gång för alla få bukt
med den sjukliga processen. Det här åsyftade in-
greppet benämnes oftast radikaloperation, då det
gäller att kirurgiskt behandla en kronisk inflam-
mation i mellanörat. Genom att i rätt tid vidtaga
här berörda åtgärder lyckas man häfva sjukdomen,
undanröja faran för lifsf ärliga komplikationer,
rädda hörseln och i ett stort antal fall hejda dess
vidare nedsättning.
Otoskleros (af grek. sklero’s, hård) är en öron-
sjukdom karakteriserad af en redan från yngre år
långsamt försiggående försämring af hörseln, för-
enad med öronsusning, ofta mycket höggradig, och
någon gång med svindelkänsla. En egendomlighet
beträffande hörseln är, att många på detta sätt
öronsjuka höra bättre i en larmande eller brusande
omgifning (t. ex. å ett i gång varande tåg, vid
gatubuller etc.), ett tillstånd, som kallats para-
kusis Willisii. Anledningen till denna öronåkomma
är okänd; man vet endast, att benägenheten för
densamma oftast går i arf från familj till familj
samt att kvinnor angripas oftare af densamma än
män. Åtskilliga moment, t. ex. afkylning af hvarje
slag af kroppen (drag, kalla bad m. m.), nedsatt
fysiskt och psykiskt tillstånd samt hafvandeskap,
bidraga ofta till försämring af hörseln. Anatomiskt
beror sjukdomen på egendomliga benförändringar
dels kring stigbygelplattan, genom hvilka denna
fixeras och blir orörlig, dels i snäckan, hvarigenom
dess nervösa element ta skada. Åkomman är obot-
lig; det enda, som den sjuke själf har att iakt-
taga, är att undvika of van nämnda moment, som
leda till försämring; vistelse i torrt höjdklimat be-
reder alltid lättnad, fuktigt klimat däremot bör
undvikas. Genom luftinblåsning i mellanörat samt
några andra mekaniska behandlingsmetoder lyckas
det läkaren ibland att förbättra situationen. På
senare tider har man genom kirurgiskt ingrepp på
labyrintkapseln försökt häfva hörselnedsättningen
och därvid delvis lyckats, och måhända blir detta
framtidens behandling af denna åkomma.
Det är ej sällsynt, att personer klaga öfver be-
tydande öronsmärtor, utan att läkaren kan påvisa
någon anledning till desamma i hörselorganen;
vi ha här att göra med öronsmärtor (otalgia ner-
vosa), som utlösas från sjukliga processer i när-
liggande organ, såsom munkaviteten (i tänder och
tungan), i svalget (t. ex. s. k. halsbölder), samt
i luftstrupen (tuberkulos, ondartade nybildningar);
dessa smärtor försvinna vid behandling af den pri-
mära sjukdomen.
Innerörats sjukdomar. Bland dessa
spelar en infektion, fortledd från mellanörat, hjärn-
skålskaviteten eller från blodet, en synnerligen
framstående roll, då i första hand öronlabyrinten
på detta sätt delvis eller i sin helhet kan förstöras;
det blir här fråga om en diffus eller begränsad
labyrintinflammation (labyrintitis dif-
fusa vel circumscripta). Bryter en mellanöronin-
flammation in i labyrinten, är därigenom vägen
till hjärnskålskaviteten öppnad, och situationen kan
bli lifsf ärlig, t. ex. genom tillstötande hjärnhinne-
inflammation. En inflammatorisk process i öron-
labyrinten kännetecknas vid sitt utbrott af nedsatt
hörsel och susningar, kväljningar eller kräkningar,
balansrubbningar samt af egendomliga (endast
objektivt iakttagbara) rörelser i ögonbulberna, ny-
stagmus, bäst synliga vid stark sidoblick åt den
friska sidan (jfr art. Ménières sjukdom).
Samtliga dessa retningssymtom försvinna små-
ningom och efterföljas af förlamningssymtom, som
beträffande snäckan uppgår i döfhet; v e s t i-
bularapparatens (se vidare d. o.) funktion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
