Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Örnen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
157
Örnen-örnhiälm
158
till kommendant i Damm och utarbetade en öfver-
siktskarta öfver Pommern. 1673 blef ö. öfverste-
löjtnant vid Dalregementet, utnämndes 1675 till
öfverste vid ett "tremänningsregemente" i Hälsing-
land och beordrades med detsamma efter danska
krigets utbrott till Jämtland samt iståndsatte som
generalkvartermästarlöjtnant vid general Sparres
trupper där Mörsils och Järpe skansar. 1676 kom-
menderades ö. med sitt regemente till Skåne och
deltog med lysande tapperhet i slaget vid Lund, där
han ånyo blef sårad, men var redan 30 dec. s. å.
med om att intaga Hälsingborgs slott. 1677 biel
han öfverste vid Södermanlands regemente och
tillika kommendant i Halmstad, men ålades redan
i jan. 1678 att ej vidare befatta sig med kommen-
dantskapet. S. å. utförde han en straff expedition
mot snapphanarna i Blekinge och deltog 1679 i
Stenbocks misslyckade belägring af Uddevalla
skans. Efter krigets slut 1679 ändades ö:s mili-
tära bana. Han blef nu en ifrig partigängare i
enväldets och reduktionens tjänst, utmärkte sig
genom våldsamt uppträdande vid riksdagarna 1680
och 1682, insattes i sekreta utskottet af Karl XI
själf och fick som medlem af Stora kommissionen
tillfälle att lägga i dagen sin hätskhet mot de
höge herrarna. Han blef 1683 landshöfding i
Skaraborgs län och 1687 friherre. Hans egenmäk-
tighet, våldsamhet och egennytta framkallade
många klagomål och föranledde en räfst, som slöt
därmed, att Karl XI befallde Ö. att begära afsked
för att undvika fiskalisk aktion. Af skedet bevilja-
des, men några dagar senare (21 april 1690) ut-
nämndes ö. till landshöfding på ösel, emedan Karl
XI af barmhärtighet "ville i nåder anse hans
beträngda läge". Fullmakten åtföljdes likväl af en
kunglig skrifvelse af det ampraste slag. ö. var emel-
lertid oförbätterlig. Efter upprepade tjänstefel af-
skedades han 1701, rymde ur landet och skall en tid
därefter ha dött i Lübeck. Hjr. (L. W:son M.)
Örnen (lat. Aquila), astron., en kring himmels-
ekvatorn belägen stjärnbild, sträckande sig från
omkr. ISVs till 20Vs timmars rektascension och
mellan 20 graders nordlig och 12 graders sydlig
deklination. Den innehåller mellan 80 och 90 för
blotta ögat synliga stjärnor, däribland l af l:a,
5 af 3:e och 4 af 4:e storleken. Stjärnbilden
igenkännes lätt på de tre nästan i rät linje med
hvarandra liggande stjärnorna /3, a och y, af
hvilka den mellersta, a Aquilæ 1. Altair, är af
l:a storleken och stjärnbildens ljusstarkaste stjärna,
örnen genomskäres af Vintergatan, som där har
ett af sina ljusstarkare partier ("Aquila-stjärn-
molnet"). I örnens stjärnbild, nästan alldeles i
himmelsekvatorn, uppflammade 8 juni 1918 en af
de ljusstarkaste kända s. k. nya stjärnorna, Nova
Aquilæ 3, som i sitt maximum vida Öfverträffade
t. o. m. l:a storlekens stjärnor i glans. Stjärnan
aftog hastigt i ljusstyrka och var efter några må-
nader åter osynlig för obeväpnadt öga. B-d.
Örnfelt, Jonas Fredrik, friherre, amiral,
f. 25 april 1674, d. 30 sept. 1733 på Nyköpings slott,
var son till Henrik Schulze (f. 1633 i Hamburg,
1675 krigs- och 1676 öfverkrigskommissarie, d.
1691), som 1675 adlades med namnet ö. Han ingick
1690 vid örlogsflottan och deltog som volontär och
underofficer i konvoj erna till Portugal, Frankrike
och Holland. Sedan 1696 tjänade han först på
den engelska, sedermera på den venezianska flottan,
slutligen tjänade han sig upp till "artillerikapten till
sjöss". Därefter gaf han sig i kejserlig tjänst och
kämpade därunder mot fransmännens eskader i
Adriatiska hafvet. Lyckligt och väl konvojerade
han äfven en transportflotta från Trieste uppför
Po med Mantua och Cremona som mål. Hemkom-
men 1704, blef han öfverlöjtnant, men gjorde s. å.
kaptenstjänst på Anckarstiernas eskader i Nyenska
farvattnen samt deltog i anfallet på Retusaari.
1705-08 kryssade han som befälhafvare på ett
holländskt 50-kanonskepp i Medelhafvet under flera
strider med kapare och kryssare. Hetast var hans
strid med "amiralen af Alger, som förde 2 50-
kanonskepp", en kamp, som räckte från kl. l
middagen till mörkrets inbrott, då de algeriska
skeppen, illa tilltygade, nödgades söka skydd i
närmaste hamn. Efter krigets utbrott med Dan-
mark 1709 befalldes ö. hem och deltog de
tre närmast följande åren som kapten i alla den
svenska hufvudflottans expeditioner och viktigare
strider. 1712 utnämndes han till schoutbynacht,
fick 1716 befälet öfver Stockholmseskadern och
blef s. å. vice amiral med bibehållande af
nämnda befäl. 1719 blef han amiral och fri-
herre. 1732 utnämndes han till landshöfding i
Nyköpings län. A. H-ld.
Örnhiälm, Klas (Claudius Arrhenius-
örnhiälm), kyrkohistoriker, f. 22 dec. 1627 i
Linköping, d. 19 maj 1695 i Stockholm, son till
handelsmannen i Linköping Arvid Kapfel-
m a n, tog sig, liksom de fleste af hans bröder
(bland dem psalmdiktaren Jakob Arrhenius), nam-
net Arrhenius (af grek. arrhèn, öfv. af slut-
stafvelsen i fädernenamuet). Han blef 1650 stu-
dent i Uppsala och studerade där teologi, öster-
ländska språk och historia. En lång tid "kondi-
tionerade" han, bl. a. som lärare för Gabriel
Oxenstiernas son Gabriel, och gjorde med denne
1664-67 en utländsk resa, under hvilken han i
Heidelberg 1665 afskref Hugo Grotius’ bref till
Camerarius (afskriften förvaras nu i Uppsala biblio-
tek). Efter hemkomsten anställdes han 1667 som
docent vid Uppsala universitet, men utnämndes
redan 1668 till professor i historia där. Arrhenius
blef därjämte 1669 assessor i Antikvitetskollegiet
och 1679 rikshistoriograf. 1684 upphöjdes han i
adligt stånd med namnet ö. Han tog 1687 afsked
från sin professur, då han utnämndes till universi-
tetsbibliotekarie. 1689 blef han censor librorum.
Hans historiska föreläsningar, som rörde sig än om
tiden före syndafloden, än om de förnämsta riken,
som därefter uppstodo, än om Roms, än om fädernes-
landets häfder, voro mycket besökta, emedan hans
framställning utmärktes ej endast för omfattande
forskning, utan äfven för glänsande form. Hans
tryckta arbeten utgöras, utom af ett 50-tal akade-
miska disputationer m. m., af Historia sveonum
gothorumq’ ecclesiastica (4 "böcker", 1689), som
omfattar tiden till konung Sverker Karlsson, Vita
illustris herois Ponti De la Gardie (Leipzig, 1690)
samt början af texten till "Sueciæ-verket" (se
d. o.). I handskrift efterlämnade han storartade
bevis på sitt forskar- och samlarnit, bl. a. ett
bullarium (samling af påfvebullor rör. Sverige, nu
förvarad i Vitt. hist. o. ant. akad:s arkiv), som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
