- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 34. Ö - Öyslebö; supplement: Aa - Cambon /
153-154

(1922) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Örn ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

153

Örn-Örnberg

154

från hvarandra vända hufvud, benämnes den
dubbelörn. Denna förekommer tidigt i såväl öster-
söm Västerlandet. Från förra hälften af 1300-talet
uppträder den sporadiskt som symbol för tysk-
romerska riket, men blir från början af 1300-talet
de romerske kejsarnas gifna vapenbild, under det
att konungarna före kejsarkröningen alltid föra örn
med blott ett hufvud. De österrikiske kejsarna lik-
som de ryske förde äfvenledes dubbelörn, de tyske
däremot örn med blott ett hufvud. Såväl Polen som
Serbien ha en örn i vapnet. Den s. k. Napoleonska
örnen (se of van) skiljer sig från den heraldiska
därigenom, att den är mera naturalistiskt fram-
ställd efter romerska, antika förebilder. Den är
gyllene med hufvudet vanligen vänstervändt samt
sitter på en antik åskvigg. Marskalk Bernadotte
fick (liksom öfriga marskalkar) insätta napoleonska
örnen i of re delen af sitt vapen som furste af
Pontecorvo, och med detta kom örnen att ingå i
svenska riksvapnet.

Boktryckarna föra sedan gammalt ett vapen med
en fläkt örn, emedan evangelisten Johannes var
deras skyddspatron (se of van).

I Sverige påträffas örnen första gången i Joar
Johanssons sigill (1222-30), försedd med ofvan
vingarna uppskjutande f ramben, hvadan den stun-
dom förväxlats med s. k. lejonörn (se d. o.). Huf-
vudet såväl som hela kroppen har dock typisk
örnform. Johan Philipssons (Karlssons?) sigill
(1278) har däremot en lejonörn, men (se fig. 1)
Birger Philipssons (1279) en örn af den vanliga
skapnaden, liksom i Örebro stads sigill år 1331
(fig. 2). Delar af örn, särskildt vingar, men äfven
hufvud, fötter m. m., förekomma ofta i sven-
ska medeltida sigill, örnvinge träffas första gån-
gen 1270 (se fig. 3 i art. Vapen) och örnfot
1287. - Naturlig örn förekommer äfven, ehuru
mera sällan. Se f. ö. Sköld och Vapen. H. F-d.

Örn, Nicolaus Andreæ, äfventyrare, enligt
egen uppgift en från den urgamla, förnäma bir-
karlasläkten härstammande lapp, men enligt A.
de la Motraye son af en sockenskomakare och
född i Kåneå kyrkoby. Han blef 1698 student i
Uppsala, begaf sig 1702 vid 20 års ålder, klädd
i lappdräkt, ut på resa till Danmark, Tyskland
och Italien, väckte öfverallt uppseende och åter-
kom till Sverige 1705. Året därpå gaf han sig
ut på nytt, fortfarande i lappdräkt, till Tysk-
land, Holland, Frankrike och Ryssland och tog sig
därvid namnet "prinsen af Lappland". Enligt
hans bref till k. rådet grefve F. Wrede 3 nov.
1706 fick han på denna rese* "uppvakta" vid hof-
vet i Versailles. 1707 var han i Tyskland. I
bref från Kassel 20 aug. s. å. till k. sekreteraren
Cederhielm hos Karl XII i Altranstädt sökte han
fritaga sig från den hos K. M:t framförda be-
skyllningen att ha uppträdt under nämnda titel
och förklarade sig resa endast för att utbilda sig
till en nyttig undersåte. I Astrahan blef han
1710 häktad och satt fem år under lås och
bom. 1715 bönföll han i en skrifvelse till
konung Georg I i England om dennes medling,
rymde kort därpå ur fängelset och lär ha dött
i Astrahan till följd af dryckenskap. Han utgaf
en värdelös Kurtze beschreibung des Lapplandes
(Bremen, 1707). (K. B. W.)

Örn, Robert Isidor, finländsk ämbetsman, f.

2 jan. 1824 i Kuolemajärvi, d. 25 juni 1885 i
Helsingfors, student 1840, auskultant i Viborgs
hofrätt 1847, justitierådman i Viborg 1852, poli-
tieborgmästare i samma stad 1855, representerade
Viborg i det s. k. Januariutskottet 1862 och vid
landtdagen 1863-64, då han var talman i borgar-
ståndet, hvilket värf han på ett framstående sätt
fullgjorde, samt utnämndes 1865 till direktor för
generalguvernementskansliet i Helsingfors. På sist-
nämnda post gjorde hans ämbetsmannaförmåga sig
så mycket mera gällande, som han genom sitt vin-
nande väsen i hög grad förvärfvat sig general-
guvernören grefve Adlerbergs förtroende, hvarför
dennes åtgärder, i synnerhet vid besättandet af
högre ämbeten, ofta torde ha berott på ö:s uttalade
mening, ö. utnämndes 1874 till senator och vice
ordf. i senatens justitiedepartement, fick s. å.
geheimeråds titel och upphöjdes 1876 i adligt stånd.
1877 begärde han till följd af sjukdom afsked från
sina ämbeten. M. G. S.

Örnberg. 1.* Aurora Magdalena ö.,
författarinna. Se Qvanten, Emil von.

2. Lars Magnus Viktor ö., den före-
gåendes kusins son, släktforskare, f. 17 sept. 1839
i Nyköping, d. 6 juli 1908 i Vadstena, blef 1858
student i Uppsala och
inskref sig efter aflagd
examen 1860 i Kam-
markollegium, där han
1864-71 arbetade i
Kammararkivet och
1872 befordrades till
kammarskrif vare, en
tjänst, som indrogs
1879. 1878 blef han
kanslist i Riksmar-
skalksämbetet och Hof-
expeditionen, utnämn-
des 1884 till proto-
kollssekreterare där och
erhöll 1894 hofinten-
dents titel. 1898 af-
gick ö. såväl från pro-
tokollssekreterar- som
hofintendentsbefattningarna. Från 1868 tillhörde
han därjämte som e. o. amanuens Riksarkivet
och var 1899-1904 arkivarie vid Vadstena nyin-
rättade landsarkiv. Han var 1885-90 sekrete-
rare i Svenska autografsällskapet och redaktör af
dess tidskrift. Han redigerade och utgaf på eget för-
lag (anonymt) Svensk slägtkalender (4 arg., 1885-
88), som följdes af Svenska ättartal (10 arg., 1889
-1908), "afsedda att utgöra tidskrift för svensk
slägtkunskap och slägtforskning samt slägtbok och
slägtkalender". Med dessa publikationer gjorde
ö. sig i mycket hög grad förtjänt om den svenska
släktforskningen icke blott genom de utredningar
han i dem lämnade öfver en mängd lefvande och
utdöda furstliga, frälse och framför allt ofrälse
släkter, utan äfven genom den lust för och det
arbete i ämnet, som hans egen sällsporda ifver för
detsamma framkallade i vida kretsar, ö. utgaf
dessutom Samlingar till beskrifning om Nyköping
(1862), Anteckningar om kammarkollegiet (1874)
och Seraphimerriddarelängd 1748-1890 (1890)
m. m. I handskrift af ö. förvaras å Kungl. biblio-
teket 3 vol. "Anteckningar och utdrag ur Stock-

L. M. V. Örnberg. Efter en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:08:45 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcn/0099.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free