Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ärkekansler ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
plägade på nämnda sätt beröfva sig lifvet, och
man har på ytterst lösa grunder velat än här,
än där i vårt land återfinna dylika "ättestupor".
De nu litet hvarstädes i omlopp varande sägnerna
om klippor, som på sådant sätt användts, torde
alla vara i senare tid uppkomna med ledning af
nämnda, till sin befogenhet minst sagdt
tvifvelaktiga uppgifter inom vår äldre litteratur.
Ad. N–n.
Ättika (lat. acètum}, kem., en mer eller mindre
oren blandning af vatten och ättiksyra (se d. o.),
som erhålles dels genom torrdestillering af trä
(trä-ättika; jfr Träsyra), dels genom
jäsning af alkoholhaltiga vätskor, t. ex. vin (vinättika; se d. o.)
eller utspädt, med maltinfusion blandadt
brännvin o. d. Det kemiska förloppet vid
ättikjäsningen kan åskådliggöras genom ekvationen
C2 H6 O + 2O - C2 H4 02 + H2O
alkohol syre ättiksyra vatten
Man ser, att alkoholen genom förlust af väte
och upptagande af syre öfvergår till ättiksyra.
Vinättika (fr. vinaigre) tillverkas företrädesvis i
Orleans, där man låter vinet surna i stora, låga
fat. Vanlig ättika beredes på det sätt, att man
låter utspädt brännvin (med omkr. 10 proc. alko-
holhalt) droppa i fat af ek, som äro fyllda med
hyfvelspån af bok, hvilka förut blifvit impregne-
rade med ättika och brännvin. På hyfvelspånen
utvecklas en bakterie, ättikmoder (se d. o.),
som förmedlar alkoholens oxidation, hvilken för-
löper raskt vid en temperatur af + 20° till 36°.
På nämnda sätt beredd ättika innehåller 4 till 8
proc. ättiksyra. Genom att lämna ättika i beröring
med aromatiska örter, såsom dragon, basilika och
lagerbär, kan man aromatisera den (se vidare
Dragon, Kryddättika och Röfvar-
ättika). På senare tider har man börjat i
hushållen använda utspädd, ren ättiksyra, beredd
af löfved genom destillering, men denna konst-
gjorda ättika har ej den fina arom, som utmärker
den genom jäsning af alkoholhaltiga vätskor fram-
ställda ättikan.
P. T. C.*
Ättiketer l. Ättikester, hem., etylacetat,
C2 H2. O . CO . CH3, en ester eller eterart,
som erhålles genom destillering af alkohol, ättik-
syrade salter (acetat) och svafvelsyra eller af alko-
hol, vattenfri ättiksyra och svafvelsyra. Den är en
färglös, vid 77° kokande vätska med angenäm lukt
samt nyttjas i medicin och till frukt- och rom-
essenser. Jfr Salubrin.
P. T. C.
(K. A. V–g.)
Ättikflugor, zool., små flugor af släktet
Drosophila, som hör till vattenflugornas familj
(Ephydridae). De äro glänsande gula eller svarta, af
klumpig kroppsform. Hufvudet är halfklotformadt,
pannan rundad, borsthårig. Antennernas tredje
led är aflångt rundad med ett långt fjädradt borst.
En af de vanligare arterna är mörka ättikflugan
(D. funebris Fabr.), som är omkr. 4,5
mm. lång, mörkt rostgul med svartaktig bakkropp
med ljusare tvärband. Den är allmänt spridd
öfver Sverige och vanlig såväl ute i naturen som
inomhus. Som larv lefver den i åtskilliga i
förvandling eller jäsning stadda ämnen, såsom i
skadade konserver, i öl- eller ättikfat, och på grund
af sin förkärlek för sura ämnen ha dessa flugor
fått sitt namn. Larven är en liten fotlös mask,
som i främre ändan har de för många fluglarver
karakteristiska två svarta hakarna. Efter 8 dagar
öfvergår den till puppa inuti det sista larvskinnet,
som hårdnar till en gul hylsa, i likhet med
förhållandet hos de vanliga flugorna. Bland
ättikflugornas utländska representanter förtjänar
särskildt att nämnas bananflugan (Drosophila ampelophila),
en liten i frukteir lefvande form, som blifvit mycket
bekant som material för viktiga ärftlighetsundersökningar
(se Ärftlighet, sp. 1253, och C. B. Bridges. Suppl.).
N. A. K.
Ättikhonung, med. Se Oxymel.
Ättikjäsning. Se Jäsning, sp. 472.
Ättikmoder (ty. essigmutter), den bakterie, som
förjäser utspädd sprit till ättika (se d. o.).
Ättikrosen, farm. med. Se Rosenblad, farm.
Ättiksyra (lat. acidum aceticum), kem., en till
fettsyrorna hörande organisk syra, CH3. C02 H,
hvars radikal CH3 CO benämnes acetyl. Syran
bildas vid oxidation af alkohol (jfr Ättika) och
vid torrdestillering af trä. I utspädt och orent
tillstånd (jfr Träsyra) förekommer den i ättika.
I denna form utgör ättiksyra den tidigast bekanta
af alla syror och var känd redan i forntiden. De
grekiska och latinska orden för ättika och för
begreppet sur äro därför mycket nära besläktade
(lat. acètum, ättika, äcidus, sur). Forntidens ättika
var surnadt vin, vinättika; men på alkemisternas
tid lärde man sig att däraf genom destillation
framställa en renare, och genom destillation af
kopparacetat (jfr Spanskgröna) en starkare
ättiksyra. Ren, koncentrerad ättiksyra, som
stelnar i köld och därför benämnes isättika, blef
bekant först omkr. 1700. Ättiksyrans sammansättning
utreddes af Berzelius. Ren ättiksyra är en
skarpt sur, färglös vätska, som i alla förhållanden
kan blandas med vatten. Dess eg. v. är 1,055. Vid
afkylning stelnar ättiksyran till en storbladig, islik
massa, som icke smälter förr än vid + 17°. Dess
kokpunkt är 118°. Ättiksyran har intensiv lukt
af ättika, frambringar hvita fläckar och bläsor på
huden samt löser hartser, oljor och kolväten. Den
nyttjas till utvärtes medicinskt bruk och till
tekniska fabrikat samt i starkt utspädt tillstånd som
matättika. Ättiksyrans salter, som kallas acetat,
äro i allmänhet lösliga i vatten. Mest använda äro
blysaltet (blysocker) och kopparsaltet (spanskgröna).
Kalium och natriumacetat, som äro mycket
lättlösliga i vatten, användas som urindrifvande
läkemedel (jfr Diuretica).
P. T. C.
K. A. V–g.
Ättiksyrad kopparoxid, kem. Se Spanskgröna.
Ättiksyradt tymolkvicksilfver, med. Se Kvicksilfvermedel, sp. 406.
Ättiksyre-eter l. Ättiksyre-ester. Se Ättiketer.
Ättikålen, Anguillula aceti, zool. Släktet
Anguillula tillhör maskgruppen Nematodes (se d. o.)
och omfattar både fritt letfvande och parasitiska
arter. Kroppen är långsträckt, bakåt starkt
afsmalnande; kutikulan är ringlad; borst saknas;
munhålan är trattformig; matstrupen försedd med en
ansvällning. Honans könsöppning ligger i bakre
kroppshalfvan. Hos ättikålen är framändan
afrundad, och matstrupens längd utgör hos hannen
1/7, hos honan 1/9 af kroppslängden, hvilken hos
den förra utgör omkr. 1, hos den senare 2 mm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
