Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Älfsjöhyttan ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1205
Äitgräs-Ämbetsbrott
1206
hemliga medel (patentmedicin), elektriska bäl-
ten m. m. O. T. S. (C. G. S.) j
Ältgräs, bot., svenska namnet på Ranunculus
Flammula. Se Ranunculus och Älta.
Ältkakor. Se Ä 11 a.
Ältpåsar. Se Kryddpåsar.
Ältsalfva. Se Alt a.
Ältstenar. Se Älta.
Älttorf och Ältverk. Se Bränntorf,
sp. 424.
Ältträ. Se Älta.
Ämäbel. Se A i m abol.
Ämbete (da. embede, ty. amt), statstjänst med
mera själfständig ställning, hvars innehafvare i
Sverige tillsättas af konungen (genom fullmakt
eller konstitutorial; se dessa ord) eller äro med
så tillsatta likställda. Jfr Tjänsteman. Ordet
kommer af ett samgermanskt ord, som ingår i f sv.
embete, fnhty. ambaht, ambathi, angls. ambiht,
got. andbahti, isl. ambátt (trälinna, tjänarinna).
Dess betydelse var urspr. vidsträcktare, i det att
därmed betecknades 1) både enskild och offentlig
tjänst, och 2) handtverk och skrå. Om ordets
användning i sistnämnda betydelse se H a n d t-
verksämbete och Brandförsäkring,
sp. 1464. Det moderna ämbetsbegreppet har ut-
vecklats under starkt inflytande af det senromerska
ämbetsväsendet (se Magistratus, sp. 472). S.B.
Ämbetsansvar, straffpåföljd för felaktigt hand-
hafvande af ämbete (se d. o.), men äfven af tjän-
stemannauppdrag (se T j ä n s t em a n). S. B.
Ämbetsbok. Se Stadsbok.
Ämbetsbrott, jur., sådana brott, som föröfvas af
ämbetsman i hans ämbete. De generella straffbe-
stämmelserna för dylika gärningar finnas i Straff l.
kap. 25. Den omfattning, i hvilken strafflagarna
kriminalisera dylika gärningar, är väsentligt olika i
olika länder. Där, såsom i Frankrike innehafvet
af ett ämbete (med undantag för några få grupper
af offentliga funktionärer), anses som ett preca-
rium, hvilket när som helst åter kan af vederbörlig
öfverordnad myndighet fråntagas vederbörande, är
det icke nödvändigt att i strafflagen upptaga till be-
handling annat än sådana kränkningar af ämbets-
plikter, hvilka äro i behof af en allvarligare näpst,
emedan de - utöfver statens allmänna intresse
af, att dess ämbetsmän iakttaga de med deras
ställning förbundna rättsliga förpliktelser - kränka
jämväl andra viktiga intressen af vare sig privat
eller offentlig-rättslig natur. Men detsamma kan
bli fallet, äfven om ämbetsmännen i gemen, såsom
fallet t. ex. är i Tyskland, endast genom ett rätts-
ligen regleradt inskridande i disciplinär väg kunna
beröfvas sina ämbeten. Äfven i dylikt fall kan man
på nyss angifvet sätt begränsa omfattningen af de
gärningar, som i strafflagen beläggas med straff, och
öfverlämna öfriga förseelser i ämbetet åt beifran i
disciplinär rättslig väg. I franska och tyska straff-
lagen förekommer därför ej heller afsättning eller
suspension som särskildt hufvudstraff eller särskildt
bistraff för förbrytelser i ämbetet, utan allenast
som moment i mera allmänna påföljder af brotts-
liga gärningar öfver hufvud (ty. verlust der biir-
gerlichen ehrenrechte, fr. dégradation civique).
Åläggande af ämbetets förlust som särskild på-
följd af brott i ämbetet sker i administrativ-, resp.
disciplinär-rättslig väg.
Annorlunda ställer sig saken i ett land som
Sverige, hvarest ej som i främmande länder regel-
mässigt blott domare, utan äfven andra ämbetsmän
sedan gammalt, åtminstone principiellt, tillförsäk-
rats rätten att icke utan laga rannsakning och dom
beröfvas sina ämbeten (så redan Gustaf II Adolfs
konungaförsäkran 1611 och 1660 års "Additament"
art. 8 samt fr. o. m. 1719 års konungaförsäkran
art. 8; nu R. F. § 36). I dylikt fall blir det
nödvändigt att i strafflagen kriminalisera åtmin-
stone alla sådana tjänsteförseelser, hvilka anses
böra medföra afsättning. Men den svenska straff-
lagen har icke stannat därvid, utan äfven där-
utöfver i gemen straffbelagt ämbets- och tjänste-
mäns förseelser i sitt ämbete, äfven sådana, som
den ansett allenast böra medföra suspension eller
böter, i sista hand genom de generella straffbestäm-
melserna i Straffl. 25 : 16 och 17.
De brott, som af lagarna behandlas som ämbets-
brott, äro dels sådana, som endast innefatta bry-
tande af rättsregler, hvilka gälla speciellt för
ämbetsmän, s. k. rena eller egentliga ämbetsbrott,
t. ex. orätt dom (i Straffl. 25 : 1), obehörig af-
kortning af utskylder (i Straffl. 25 : 10), dels
sådana, som i sig innesluta ett s. k. delictum com-
mune, d. v. s. ett brytande mot rättsregler, som
gälla för medborgare i genien, s. k. blandade eller
oegentliga ämbetsförbrytelser, hvilket t. ex. är
fallet med ämbetsmans försnillning i ämbetet
(Straffl. 25 : 11). Den svenska allmänna straff-
lagen har ej i samma grad som andra strafflagar
upptagit sistnämnda slag af ämbetsförbrytelser till
särskild behandling, utan nöjt sig med att äfven
för svårare fall af sådana gärningar (i 25: 16 och
17) allenast föreskrifva förlust af ämbete och vid
sidan däraf låta ett efter de vanliga bestraffnings-
reglerna utmätt straff inträda för det delictum com-
mune, som gärningen innefattar, konkurrera med
nämnda påföljd enligt regeln i Straffl. 25 : 18.
Subjekt för ämbetsbrott är enligt svensk lag
i första rummet ämbetsman i inskränkt mening;
och hvad därmed skall förstås är angifvet i
Straffl. 10 : 1. Men därutöfver utsträckas straff-
bestämmelserna för ämbetsbrott genom stadgandet
i 25 : 22 till att gälla äfven "dem, som äro satta
att förvalta städers, menigheters eller allmänna af
konungen stadfästade kassors, verks eller andra
inrättningars eller stiftelsers angelägenheter; de
tjänstemän, som under ämbets- eller förvaltnings-
myndigheterna lyda, och andre, som förordnade äro
att ämbete eller tjänsteärende förrätta". För
vissa offentliga funktionärer gäller emellertid sär-
skild lagstiftning, så att Straffl. kap. 25 endast i
kraft af i denna lagstiftning gifven hänvisning till
detsamma äro å dem tillämpliga. Så är förhållan-
det med statsrådets ledamöter, hvilka uteslutande
äro underkastade bestämmelserna i ansvarighetsla-
gen för statsrådets ledamöter af 1810, de funktio-
närer, som lyda under strafflagen för krigsmakten
i fråga om de förbrytelser, som där sägs; vidare
statskyrkans präster, som uteslutande äro under-
kastade straffbestämmelserna i prästerliga straff-
lagen af 1889.
Vid sidan af de i Straffl. kap. 25 gifna straff-
bestämmelser för ämbetsbrott, som skola tillämpas
af domstol, finnes emellertid äfven i Sverige en
disciplinär bestraffningsrätt för öfverordnad myn-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
