Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ångturbin ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i sina första turbiner använde ända till 36 st.
turbinhjul, använde Zoelly endast 10. Därigenom
vann ångturbinen i enkelhet och driftsäkerhet.
Tyska firman A. E. G. (Allgemeine
Elektricitäts Gesellschaft) gick efter en del egna mindre
lyckade experiment i samarbete med General
electric co. i Amerika, som exploaterade
Curtisturbinen. A. E. G. omkonstruerade denna h. o. h. och
lyckades skapa en ångturbintyp (fig. 5), som vann
stor framgång. Ångan expanderar i munstycken
till det första turbinhjulet och vanligen i
ledskenor till de följande. På experimentell väg fann
A. E. G., att hastighetsserier måste användas med
stor urskillning och inskränkte därför dessa till
vanligen det första eller de två första
turbinhjulen, under det att de följande försågos med
endast en skofvelserie. På så sätt uppstod den
sedan så allmänt använda kompoundtypen, d. v. s.
användningen af ett turbinhjul med två
hastighetsserier och en efterföljande del, som kan vara
en Parsonstrumma, en trumma med aktionsskoflar
eller ett antal turbinhjul med en serie skoflar per
hjul. Fördelen af en dylik kombinerad anordning
ligger väsentligen däruti, att man med tillhjälp
af det första turbinhjulet med hastighetsserier kan,
utan att turbinhjulets periferihastighet behöfver
uppdrifvas för högt, likväl expandera ångan i
munstyckena framför detta hjul till ett relativt lågt
tryck, 1–3 kg. abs. Ångan får således inuti
turbinhuset ej högre tryck än nyssnämnda, och
därmed bortfalla alla svårigheter med läckning,
turbinhusets formförändringar af hög temperatur
m. m. Genom att ej använda hastighetsserier under
ångans fortsatta expansion kan man vinna högre
verkningsgrad och till största delen kompensera
den lägre verkningsgraden å första turbinhjulet.
Särskildt vid mindre och medelstora ångturbiner
visar sig detta kombinerade system ge godt
resultat.
Omikr. 1905 började ångturbinens utveckling,
från att förut ha varit relativt lugn, bli
synnerligen kraftig, hvarunder de olika konstruktionerna
alltmer närmade sig hvarandra.
Sedan schweiziska firman Brown, Boveri & c:o
börjat tillverka Parsonsturbinen, undergick den
samtidigt mycket viktiga och lyckade
konstruktionsändringar, hvaraf den mest betydande var,
att den första delen af trumman ersattes med ett
turbinhjul med två hastighetsserier.
Brown-Boveriturbinen (fig. 6) är således en
kombinerad turbintyp i likhet med AEG-turbinen,
från hvilken den skiljer sig därigenom, att turbinens
senare del utgöres af Parsons reaktionstrumma.
Äfven firmorna Sulzer, Tosi, Gebrüder Stork,
Westinghouse, Allis-Chalmers m. fl. upptogo
tillverkning af ångturbiner. Äfven i Sverige vann
ångturbinindustrien alltmer terräng. De
Laval-turbinen i sin ursprungliga form hade ju sitt gifna
fält, hvilket likväl var jämförelsevis begränsadt
på grund däraf, att den ej kunde utföras för större
kraftbelopp. A.-b. De Lavals ångturbin började
emellertid omkr. 1905 konstruera ångturbiner
för stora kraftbelopp, s. k.
De Laval-multipel turbiner. Dessa arbetade i likhet med
den ursprungliga De Lavalska med ren aktion och
utgjordes af ett antal turbinhjul, hvaraf det första
konstruerades med antingen en eller två
skofvelserier, de följande vanligen med en skofvelserie.
Turbinen följde således i stort samma linjer som
A. E. G. m. fl., dock med bibehållande af en del
egenartade detaljer. Fig. 7 visar en dylik turbin
kopplad till en trefasgenerator. Äfven Jönköpings
mekaniska verkstad upptog omkr. 1910
tillverkning af ångturbiner, i hufvudsak efter tyska
mönster. En särställning intar den af bröderna B. och
Fr. Ljungström uppfunna Ljungströms
ångturbin l. Stalturbinen, en radiell
reaktionsturbin, särskildt utmärkt däraf, att ej blott
skofvelringarna, utan äfven ledskeneringarna rotera
och dessa senare då i motsatt riktning mot de
förra. Fig. 8 visar denna turbin i sektion. Ångan
inkommer genom de båda rören i centrum och
strömmar sedan radiellt utåt under upprepad
expansion i ledskenor och skoflar, hvilka genom
ångans omböjning samt kombinerade aktion och
reaktion bringas i rotation. Samtliga skoflar på
ena sidan äro anbringade å ett gemensamt
turbinhjul, koppladt till en generator, och samtliga
ledskenor eller, som äfven de med samma rätt kunna
benämnas, skoflar på andra sidan äro likaledes
anbringade å ett gemensamt turbinhjul, koppladt
till en andra generator. Båda generatorerna rotera
således åt motsatt håll. Ljungströms ångturbin
utmärkes för hög ekonomi, särskildt vid
kondenseringsdrift. Den har vunnit insteg i ett flertal elektriska
centraler och tillverkas i Sverige och af några
utländska firmor. Turbinens yttre ses i fig. 11.
Ångturbinen hade i början svårt att täfla med
den mycket äldre och mera fullkomnade
ångmaskinen. Emellertid gjorde sig turbinens fördelar snart
gällande. Den var lättskött, tog mindre plats och
kunde framför allt med större lätthet kopplas till
elektriska generatorer, hvilka vid denna tidpunkt
stodo i sin starkaste utveckling. Småningom
lyckades man höja turbinens ekonomi, så att den
häruti kunde täfla med och äfven i större enheter
öfverträffa ångmaskinens. Genom kraftcentralernas
starka utveckling ökades krafven på stora enheter,
och ångturbinen visade sig äfven kunna möta dessa
kraf långt bättre än ångmaskinen. Under det att
den senare ej gärna tillverkades för större effekter
än 2,000–6,000 hkr, visade sig ångturbinen utan
svårighet kunna utföras upp till 20,000–50,000
hkr och äfven därutöfver. Af dessa orsaker har
numera ångmaskinen fullständigt undanträngts som
motor i kraftcentraler.
För landbehof tillverkas ångturbiner för flera
ändamål, först och främst för ofvannämnda
ångkraftcentraler, d. v. s. med uppgift att leverera
billigast möjliga kraft, vanligen elektrisk kraft.
Ång-, kol-, resp. värmeförbrukningen per
kw-timme blir därvid i de flesta fall utslagsgifvande.
För att nedbringa den böra högt ångtryck, hög
öfverhettning och kondensering vid högt vakuum
användas. F. n. torde 15–20 kg. ångtryck,
350° C. ångtemperatur och 95–98 proc. vakuum
anses som goda värden. Ångförbrukningen per
kw-timme har under årens lopp sjunkit betydligt,
bl. a. därigenom, att man lyckats stegra
ångturbinens s. k. termodynamiska verkningsgrad, d. v. s.
förhållandet mellan det verkligt uträttade arbetet
och det för ångförhållandena i fråga teoretiskt
möjliga arbetet. Denna verkningsgrad utgjorde för
10 år sedan 0,60–0,65; numera uppnås, åtminstone
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
