Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åbotarätt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blodet, hvilkas riktighet af den nyaste blodforskningen
till stor del bekräftats, samt 2) att man genom
bloduttömning kunde förändra blodets
sammansättning i organismen i riktning mot det normala. Den
sistnämnda föreställningen berodde på det felaktiga
antagandet, att man genom en rätt utförd
åderlåtning kunde uttömma företrädesvis det
sjukdomsframkallande ämnet. Det ansågs på grund däraf
vara af stor vikt, att åderlåtningen alltefter den
egentliga sjukdomshärdens belägenhet utfördes på
det ena eller andra stället af kroppen, en
uppfattning, som långt efter blodomloppets upptäckt
fortlefde i folkmedicinen. En annan anledning för
åderlåtning skapades genom den framför allt i
början af nyare tiden gängse åskådningen, att vissa
lindrigare slag af allmän ohälsa berodde på abnorm
ökning af blodmängden. Den genomgripande
förändring i uppfattningen af sjukdomarnas natur,
som under namn af cellularpatologien (se d. o.)
bröt igenom vid midten af 1800-talet, kullkastade
de tidigare teorierna om åderlåtningens verkan,
och detta ingrepp föll alldeles i vanrykte i den
vetenskapliga medicinen, sedan äfven statistiska
undersökningar vid denna tid visat, att
bloduttömningar med fördel kunde undvaras t. o. m. vid
lunginflammation, den sjukdom, vid hvilken
åderlåtningen förr ansetts vara mest betydelsefull. I
Sverige var det M. Huss’ gynnsamma erfarenhet
af en oblodig behandlingsmetod vid denna
sjukdom, som blef banbrytande (1852). – Den nyare
medicinen ställer sig främst på grund af den
alltmer fördjupade kunskapen om blodets
skyddsverkan vid sjukdom fortfarande på det hela taget
afvisande mot att beröfva organismen blod, men
åderlåtningen har likväl återupptagits – om också i
en jämförelsevis begränsad utsträckning –
framför allt vid behandlingen af sjukdomar, som
åtföljas af förhöjdt blodtryck, såsom vissa slag af
njurlidande. Åderlåtning i större skala har äfven
framför allt på grund af erfarenheten från
Världskriget kommit till användning vid
blodtransfusioner, d. v. s. för att från friska människor erhålla
blod, som därefter öfverföres på svårt förblödda
patienter. Till sist bör nämnas, att mindre
blodaftappningar i undersökningssyfte ha en mycket
stor betydelse för den moderna diagnostiken. –
Åderlåtningen utföres vanligast på en af
hudvenerna i armbågsvecket. För att hindra blodets
återflöde till hjärtat omsnör man öfverarmen med en
binda. I och för insnittet i den svällda venen
begagnades i gångna tider ofta ett särskildt
instrument, s. k. ådersnäppare, som bestod
af en knif, hvars skärande del genom lösgörandet
af en på densamma verkande metallfjäder kunde
bringas att snabbt genomtränga huden och
kärlväggen. Nu för tiden låter man i allmänhet blodet
utrinna genom en spetsig, i venen införd, ihålig
metallnål. De förr uttömda blodmängderna voro
betydande och öfverstego icke sällan 1/2 liter.
Genom upprepade åderlåtningar kunde man inom
loppet af några dagar beröfva en patient ända
upp emot 4 l. blod.
R. F-s.
Ådermöten, äldre benämning på de
besiktningar, som vår och höst anställdes med
rusthållshästarna för att utröna deras vård. Dessa möten
kallades besiktnings- eller åderlåtningsmöten
("ådermöten") till följd däraf, att vid desamma skulle,
enligt äldre tjänstgöringsreglementen för armén,
skvadronshofslagaren verkställa åderlåtning på de
hästar, "som sådant behöfde". Förrättningen fick
senare benämningen hästbesiktningsmöte.
(C. O. N.)
Ådersnäppare. Se Åderlåtning.
Ådror. 1. Anat. Se Artär och Vener samt
Aneurysm, Blodkärl, Blodomlopp,
Blodådror, Puls och pl. I till art.
Människan. – 2. Geol., de vanligen helt tunna, ofta
förgrenade och stundom buktande utfyllningar af
kvarts, kalkspat eller andra mineral, som här och
där förekomma inom olika slags bergartsmassor och
skilja sig från dessa genom olika färg, hårdhet och
sammansättning. Ådrorna kunna ha bildats dels på
eruptiv väg, dels genom afsättning af mineralämnen
ur lösningar, som genomsipprat eller fyllt
förutvarande sprickor och rämnor i en fast bergmassa.
Jfr Gång och Sekretion.
2. E. E.
Ådö, gods i Lossa socken, Bro härad, Uppsala
län, ligger på en ö i Mälaren, omfattar (jämte
det underlydande Däfvensö, se d. o.) 846 har,
hvaraf 180 har åker, med 296,400 kr. tax.-värde
(1921). Boningshuset (se fig.) är ett stort tvåvånings
 |
| Manbyggningen på Ådö. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
