Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zürich ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
A är den 26:e bokstafven i det svenska alfa-
betet och håller i våra dagar på att upp-
tagas i det danska och norska, där, liksom
i öfrig europeisk skrift, hittills eget tecken för
å-ljud saknats. I svenskan däremot har denna
bokstaf 400-åriga anor. I vår äldsta litteratur
betecknades visserligen, liksom i alla andra på
det latinska alfabetet byggda skriftsystem, å-lju-
det med bokstafven o; men då omkr. 1400 det
långa (med o betecknade) å-ljudet öfvergått till
vårt nuv. slutna o-ljud (i broder, förut uttaladt
brådher), under det att ung. samtidigt (eller
något tidigare) det långa (med a eller aa beteck-
nade) a-ljudet utvecklats till å-ljud (i gå, förut
uttaladt ga), så uppstod därigenom en svår viller-
valla i fråga om å-ljudets beteckning, i det att
å ena sidan det från gammal tid ärfda korta å-
Ijudet fortfarande betecknades med o (t. ex. folk).
å andra sidan det nya (af a uppkomna) långa å-
Ijudet kunde på två olika sätt återges. Dels kunde
man nämligen i enlighet med det nya uttalet
skrifva t. ex. go, "gå", hvilket dock var så till
vida förvillande, som o i t. ex. bo, "bo", o. d.
numera representerade ett helt annat uttal; dels
- och detta var oftare fallet - kunde man af
konservatism behålla den gamla skrifningen ga
eller gaa, hvarigenom dock uppstod en likadan
inkonsekvens i fråga om betydelsen af a-typen,
som ju sålunda fick ange både å- och a-ljud.
Under det att denna äfven för danskan och nor-
skan förefintliga svårighet i dessa språks alfabet
löstes på så sätt, att det nya långa å-ljudet beteck-
nades med dubbelskrifningen aa, och a reservera-
des för a-ljud samt o för o-ljud och kort å-ljud,
så sökte man i Sverige på vida radikalare sätt af-
hjälpa villervallan. Några skrifvare företogo sig
nämligen i senare hälften af 1400-talet att i st. f.
aa använda en alldeles nyskapad typ, å, vare sig
nu att denna är af dem fritt uppfunnen och till-
kommen genom en kompromiss mellan de båda
befintliga å-typerna (o och a) på det sätt, att den
ena placerades öfver den andra eller att, såsom
åtskilliga forskare förmenat, å är en modifikation
af det i åtskilliga danska handskrifter från 1300-
och 1400-talen använda tecknet a, där (liksom i
de samtida skrifningarna c, i o. s. v.) tecknet w
efter plattyskt föredöme användts för att utmärka
vokallängd. Emellertid förblef den nya typen till att
börja med mycket sällsynt i svensk skrift och visar
sig aldrig i våra äldsta tryckalster. 1526 ändrar
sig detta förhållande med ett slag, i det att bok-
tryckaren Richolff vid Kungl. boktryckeriet i Stock-
holm uti de från hans officin då utgående tryck-
alstren använde en ny stilsort, där de i föregående
tryck nyttjade beteckningarna aa, á och o’ äro
ersatta af resp. å, ft och g. Det äldsta svenska
tryckalster, i hvilket samtliga dessa typer uppträda,
är "Een nyttwgh wnderwijsning", där den nya
stilsorten ännu blott i fråga om dessa tre typer
användts, under det att den i sin helhet brukas i
de s. å. från samma tryckeri utgångna "Een skön
nyttugh vnderwisningh" och "Thet Nyia Testa-
mentit". På grund af särskildt denna sistnämnda
boks vidsträckta spridning samt Kungl. boktryc-
keriets hart när uteslutande herravälde inom bok-
marknaden blef å-typens användning fr. o. m.
1526 hastigt spridd, och den började snart använ-
das äfven som tecken för kort å-ljud, vare sig af
långt a uppkommet (t. ex. lång, ålder, stånd)
eller gammalt (t. ex. bart, tapp, låft, sarg). Emot
denna sistnämnda användning, som särskildt under
tiden mellan Stiernhielm och Dalin var mycket
vanlig, började senare en reaktion visa sig, hvilken
i de flesta fall lyckats återinföra o som tecken för
gammalt kort å-ljud. Däremot har den först omkr.
1700 allmännare uppträdande tendensen att be-
teckna äfven gammalt långt å-ljud med å, t. ex.
tråg, tåla, skåda o. s. v. (hos Spegel o. a.),
småningom vunnit alltmera terräng och kan nu
trots vissa undantag (kol, son, konung, tjog m. fl.)
anses vara i regel genomförd. I våra dagar vilja
de längst gående "nystaf varna" i fråga om både
kort och långt gammalt å-ljud återupptaga vår
storhetstids traditioner och i likhet med Stiern-
hielm, grammatikern Tiällmann och deras samtida
skrifva icke blott kål (träkol) o. d., utan äfven
stålt, kart, kamma o. s. v. - I Danmark upp-
trädde Rask vid början af 1800-talet med det
sedermera af honom och de fleste yngre danske
och norske språkmän ifrigt förfäktade förslaget att
i st. f. aa införa å äfven i dansk och norsk skrift.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
