Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zürich ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
901
Zöge- Zöllner
professor i Greifswald. Z. var en man med om-
fattande lärdom ej blott inom teologien, utan ock
inom naturvetenskapen. Han var hufvudsakligen
intresserad för kyrkohistoriska studier, men grep
sig äfven an med dogmatisk-etiska och exegetiska
uppgifter (se Bibelkritik, sp. 236). Han var
flitig medarbetare i "Kealencyklopädie fur pro-
testantische theologie und kirche", skref en otalig
mängd recensioner af nyutkommen litteratur, var
sedan 1882 redaktör af "Evangelische kirchen-
zeitung" och medarbetare i "Beweis des glau-
bens". Bland sin tids tyska teologer torde han
mer än någon annan ha varit förtrogen med svensk
teologi och kyrka. För svenska teol. studerande
torde han vara bäst känd genom det tills, med
Sträck (Berlin) utgifna kortfattade kommentarver-
ket till gamla och nya testamentets skrifter. Dess-
utom utgaf han bl. a. Askese und mönchtum
(1863; 2:a uppl. i 2 bd 1897-98), Geschichte der
beziehungen zwischen theologie und naturwissen-
schaft (2 dir, 1877, 1879), Gottes zeugen im reich
der natur (2 bd, 1881; 2:a uppl. i l bd, 1906).
Efter hans död utkom Geschichte der apologie des
christentums (1907). Om Z:s lif och verk se 0.
Zöckler, "Erinnerungsblätter" (1906). B. S-e.
ZÖge (skref sig äfven von Zöge n), Bengt
Fabian, krigare, var till börden tysk (från Pom-
mern eller östersjöprovinserna), ingick 1686 i
svensk krigstjänst såsom friryttare, passerade gra-
derna vid Estländska adelsfanan och von Pahlens
regemente samt deltog i Pfalziska tronföljdskriget
under Vilhelm IILs befäl. Z. följde Karl XII på
alla hans fälttåg och var med om kalabaliken vid
Bender. 1703 blef han överstelöjtnant och chef
för finska eller karelska landtdragonerna och 1710
öfverste för denna kår, som då upphöjdes till
regemente, samt erhöll 1713 generalmajors vär-
dighet. Z. har vunnit en sorglig ryktbarhet ge-
nom sitt förhållande under ryssarnas härjningar
1719 i Koslagen, där han då hade högsta led-
ningen af försvarsanstalterna. Till en början
ansåg han sig - möjligen till följd af en för-
summelse från högste befälhafvaren Fredriks af
Hessen sida - ej ha något sådant -uppdrag
och lät därför ryssarna ostördt plundra i Norr-
täljetrakten. Sedan erhöll han bestämda order
från Fredrik att skydda kusten; men då han
enligt samma order borde rätta sig efter lands-
höfdingen i Uppsala län M. Grönbergs anvis-
ningar och då denne i synnerhet ålagt honom
att försvara Löfsta och Dannemora, tog han sig
däraf anledning att prisge de angripna delarna
af Stockholms län, om hvilka Grönberg natur-
ligtvis ej kunnat ge honom några anvisnin-
gar. På sin marsch till Löfsta stannade han
dock vid Forsmarks bruk, men lät 20 juli
fienden bränna detta utan något försök till mot-
stånd, emedan han "af Grönberg ingen under-
visning haft att dit gå". När så Löfsta 25
juli skulle försvaras, uppställde han sina omkr.
500 man starka reguljära trupper bakom de upp-
bådade bönderna och bruksarbetarna; och då
dessa ej kunde hålla stånd, bröt han med sin
trupp, som hvarken fått mottaga eller aflossa
någon salfva, upp mot Dannemora, lämnande
Löfsta och dess omnejd åt förödelsen. Följande
dag fråntogs honom befälet, men någon efter-
räkning följde ej nu, och då en mängd officers-
platser indrogs efter frederna, fick han 10 nov.
1721 nådigt afsked med pension, som dock på
hans egen begäran utbyttes mot ett hälft års lön.
Emellertid företogs på grund af framställningar
af 1720 och 1723 års riksdagar en undersökning
angående försvarsanstalterna 1719, och han döm-
des af den däröfver förordnade kommissionen 22
juni 1726 till 3 års fängelse och 3,000 dal. smt
böter. Att domen blef så lindrig, berodde därpå,
att kommissionen ej ansåg hans handlingssätt
ha berott af förräderi, utan af försumlighet och
oförmåga. Z. begärde lindring i domen hos rege-
ringen, som hänsköt frågan till 1726 års riksdag.
Dennas justitiedeputation fann emellertid till en
början domen alltför mild och ville öka straffet
med förlust af generalmajors rang, som Z. vid
sitt afsked ur tjänsten fått behålla. Sedermera
frångick dock deputationen denna mening, och på
dess förslag öfverlämnades frågan om lindringen
åt regeringen, som 1727 benådade honom från
fängelsestraffet. Z. f rami ef de därefter sina dagar
under ekonomiskt betryck och dog i juni 1737. På
änkans, Lucia Kijls, ansökan beviljade K. M:t
12 juli s. å. af statsmedel 50 dal. smt till hans
begrafning. - Förnämsta källa: den ofvannämnda
kommissionens handlingar i Kiksarkivet. Jfr S. J.
Boethius’ promotionstal 1891 om "härjningarna på
svenska ostkusten 1719" (i "Nord. tidskr."). S. B.
Zöge von Manteuffel [tsö-]. Se M a n t e u f f e 1.
Zöller [tsö’11-], Egon, tysk skriftställare, f. 1847,
d. 1891 som byggnadsinspektör i Kleve, bidrog på
ett förtjänstfullt sätt att göra den svenska filosofien
bekant i Tyskland genom Schweden, land und
volk (1882) och Der gottesbegriff in der neueren
schwedischen philosophie, mit besonderer berúck-
sichtigung der weltanschauungen Boströms und
Lotzes (1889). Han skref dessutom bl. a. Vber
den grund und das ziel der menschlichen ent-
wickelung und die bedeutung unserer vorstellung
des unendlichen (1883). S-e.
Zöllner [tsö’11-], tyska tonsättare. 1. Karl
Friedrich Z., f. 1800 i Thuringen, d. 1860 i
Leipzig, elev af Schicht vid Thomasskolan i Leip-
zig, började 1830 komponera manskvartetter och
bildade 1833 den första "Zöllnerverein", som
snart följdes af flera liknande "liedertafeln", så
att han 1859 kunde anordna en musikfest i Leip-
zig med 20 dylika föreningar. Efter hans död
samlade sig dessa till ett "Zöllnerbund". Hans
kompositioner bestå uteslutande af stycken för mans-
kör eller blandad kör samt visor. Bland det tio-
tal af hans kvartetter, som blifvit sjungna i
Sverige, ega några, såsom Vandringslust, en viss
humor och hurtig rytmik.
2. Heinrich Z., den föregåendes son, f.
1854 i Leipzig, elev af konservatoriet där, blef
1885 kördirigent och konservatorielärare i Köln,
1890 kördirigent i New York, 1898 universitets-
musikdirektor i Leipzig och 1902 kompositionslä-
rare vid dess konservatorium, 1907 lärare vid Stern-
ska konservatoriet i Berlin och 1908 kapellmästare
vid flamländska operan i Antwerpen. Han har
komponerat flera operor, bl. a. Frithjof (1884),
Faust (efter Goethes drama, 1887), Der uberfall
(1895) och Die versunkene glocke (1899), rätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
