Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zedracholja ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1777 direktör därstädes jämte G. B. Casanova.
Till hans hufvudarbeten räknas en porträttgrupp
af den kurfurstliga familjen (allegori öfver
änkekurfurstinnan Maria Antonias tillfrisknande, 1772,
i Dresdengalleriet) samt Korsfästelsen (1790, i
Kreuzkirche, Dresden). Han målade f. ö. porträtt
och genrestycken.
G–g N.
Zeising [tsai’-], Adolf, tysk estetiker,
f. 1810 i Ballenstedt, d. 1876 i München, var
gymnasialprofessor i Bernburg och bosatte sig
sedan först i Leipzig, slutligen i München. Som
estetiker utgick han från Hegel, från hvilken han
dock i principiella punkter afvek, liksom han
kritiserade flera af Vischers estetiska åsikter,
t. ex. om det sublima och det tragiska. Skönheten
är enligt Z. "den såsom företeelse uppfattade
fullkomligheten", och estetiken har till sin
uppgift att visa, "att och genom hvilka medel äfven
det ändliga midt i sin ändlighet kan förete sig
såsom konformt med det oändliga och huru äfven
de vid rum och tid bundna företeelserna gudomens
allestädes-närvarande och eviga vara kan uppenbara
sig". Då han därvid till stor del utgick
från analys af i verkligheten gifna sköna föremål,
har han i viss mån blifvit en föregångare till den
empiriska riktning inom den tyska estetiken,
hvars egentlige grundläggare Fechner är. Z. anser
sig ha upptäckt det s. k. "gyllene snittets" (se
d. o.) estetiska betydelse såsom vid sidan af
symmetrien uttrycket för en af skönhetens
viktigaste proportionslagar. Han anser sig ha
konstaterat denna lags tillämpning som skönhetsregel för
den mänskliga kroppen i längd och bredd (vid
delningen af hela kroppslängden i öfverkropp
och nedre kroppsdel proportionell för män 8 + 5,
för kvinnor 5 + 3; vid delningen af den
sistnämnda vid knäleden proportionen 381 + 236;
vid delningen af öfverkroppen vid struphufvudet
236 + 145 o. s. v.), för växternas struktur, för
kroppsbyggnaden hos sköna djur, för proportionerna
inom klassiska alster inom byggnadskonsten
och för harmonien hos de mest tillfredsställande
musikaliska ackorden (durtvåklangen motsvarar de
manliga proportionerna, molltvåklangen de
kvinnliga; se Skönhet, sp. 1381). Dock anser han
denna lag icke vara den högsta formella skönhetslagen.
Visserligen är man därvid icke såsom vid
symmetrien tyranniserad af likhetens princip,
men man är dock icke fullt fri, då man ännu är
innesluten inom bestämda rumsgränser. Högre står
den skönhet, där det inre yttrar sig som
själfproducerande i den yttre företeelsen och denna
därför blir uttrycksfull. Därför finna vi icke den
mänskliga kroppen skönast, när vi se den rakt
framifrån och de båda sidornas symmetri fullt gör
sig gällande, utan vi se den hellre hälft från sidan
eller i sådan ställning af kroppsdelarna, att
symmetrien ej så tydligt framträder; och likaledes
ter sig en byggnad ofta bäst med en utsiktspunkt,
från hvilken dess regelbundenhet ej gör
sig för mycket gällande. Rörelsens, individualitetens
och själfverksamhetens karakteristiska uttryck
göra därvid proportionerna liksom flytande
och lefvande. Sina estetiska åsikter framställde Z. i
Neue lehre von den proportionen des menschlichen körpers (1854),
Æsthetische forschungen (1855) och
Die metamorphosen in den verhältnissen der menschlichen gestalt (1860).
Därjämte utgaf han
Religion und wissenschaft, staat und kirche (1873)
samt en del romaner och sorgespel.
S–e.
Zeiss [tsai’s], Karl, tysk fysiker, f. 1816 i
Weimar, d. 1888 i Jena, uppsatte 1846 i Jena
en verkstad för optiska instrument, hvilken utvecklades
till en världsfirma och numera innehas af
den af Z:s medarbetare E. Abbe (se denne) 1889
bildade Carl-Zeiss-stiftung. Denna afser att
betrygga verkstadens utveckling i enlighet med
vetenskapens framsteg. Tillverkning af mikroskop
har varit hufvuduppgiften, men under de senare
åren ha äfven fotografiska objektiv, optiska
instrument och kikare (om Zeisskikare se Kikare
och Reflexion, sp. 1176) tillverkats. Se uppsats
af N. G. V. Lagerstedt i "Soc. tidskr." 1902 och
F. Auerbach, "Das Zeisswerk" (3:e uppl. 1907).
Zeissberg [tsa’js-], Heinrich, ritter von,
österrikisk historiker, f. 8 juli 1839 i Wien, d. 27
maj 1899, blef professor i historia i Lemberg
1865, i Innsbruck 1871 och i Wien 1872, var
föreståndare för institutet för österrikisk
häfdaforskning 1891–96 samt sedan 1896 hofråd och
direktor för kejserl. hofbiblioteket. Z. tog 1897
afsked från sin professur. Han skref en mängd
afhandlingar rörande Österrikes och Polens historia.
Särskildt må nämnas det prisbelönta arbetet
Die polnische geschichtschreibung des mittelalters (1873),
Belgien unter der generalstatthalterschaft erzherzog Carls, 1793, 1794 (3 bd, 1893–94) och
Erzherzog Carl von Oesterreich (1895, ofullbordadt).
Han fortsatte utgifningen af Vivenots "Quellen zur
geschichte der deutschen kaiserpolitik Österreichs
während der französischen revolutionskriege" (bd 3–5,
1882–90) och blef medarbetare i det af kronprins
Rudolf, hvilkens lärare i historia han varit,
igångsatta verket "Österreich-ungarische monarchie
in wort und bild" (1886 o. f.). Z. adlades 1874.
(V. S–g.)
Zeiss-kikare [tsajs-]. Se Kikare.
Zeissl [tsajsl-], Hermann von, österrikisk
läkare, f. 1817, d. 1884, blef 1845 med. doktor
i Wien, 1850 docent och var 1861–83 e. o. professor
i syfilidologi. Z. var en af sin specialgrens
mest framstående representanter och åtnjöt stort
anseende. Han utgaf bl. a.
Lehrbuch der syphilis und der mit dieser verwandten örtlichen venerischen krankheiten (3:e uppl. i 2 bd 1875).
R. T–dt.
Zeist l. Zeyst [ṡejst], stad i nederländska
prov. Utrecht, naturskönt belägen i skogomgifning,
8 km. ö. om staden Utrecht. 16,682 inv. (1920).
Platsen tillhörde förr grefvarna af Nassau, men
såldes i midten af 1700-talet till en köpman i
Amsterdam, som öfverlät den åt en herrnhutarförsamling.
Herrnhutarna ha där utvecklat liflig
industri (porslin, metallarbeten m. m.) samt ha
förträffliga läroanstalter och försörjningsinrättningar.
A. N–d.
Zeitblom [tsai’tblåm], Bartolomeus, tysk
målare, f. tidigast 1450, d. 1518 i Ulm, tillhörde den
schwabiska skolan, stammade från Nördlingen, var
lärling af Fr. Herlin och samarbetade med denne
(ett altarskåp). Han var bosatt i Ulm från 1484
till sin död. Han samarbetade där med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
