Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Yrkeshygien ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
603
Yrkesinspektion
604
arbetsgifvare och arbetare, kunna förutsättas vara
bäst egnade att ange, hvar och i hvilken riktning
ändringar i det bestående äro nödvändiga eller
önskvärda, och på samma gång ha den öfverblick
öfver förhållandena, att de kunna ange de gränser,
hvaröfver lagstiftningen icke bör gå för att icke
verka experimentell och opraktisk eller bli till
skada för de näringar, hvarpå den är inriktad.
För att befattningshavarna inom yrkesinspek-
tionen skola kunna fylla dessa uppgifter, måste på
dem ställas fordran på särskilda personliga kvali-
fikationer och vidsträckt erfarenhet från praktiskt
arbete inom det verksamhetsfält, som deras till-
synsarbete kommer att omfatta. Endast med rätta
män på de olika befattningarna, hvilka med in-
tresse och nit egna sig åt sin omfattande och
mången gång missförstådda verksamhet, kan in-
stitutionen helt fylla sin uppgift, bli ett statsorgan,
dit såväl arbetsgifvare som arbetare med förtroende
vända sig. Arbetsgifvarna skola då veta, att de
genom yrkesinspektionen kunna erhålla på sak-
kunskap grundade råd i frågor rörande lämpliga
anordningar till minskande af hygieniska vådor
eller risk för olycksfall, arbetarna känna, att de
hos yrkesinspektionen finna förståelse för berät-
tigade klagomål och erhålla hjälp till rättelse.
Alltefter den moderna arbetarskyddslagstiftnin-
gens olika utformning växla äfven yrkesinspektio-
nens uppgifter, så att i ett land eller för vissa
befattningshafvare inom yrkesinspektionen den råd-
gifvande verksamheten är den öfvervägande, me-
dan i ett annat land eller beträffande andra be-
fattningshafvare den kontrollerande uppgiften ingår
som hufvudsaklig eller uteslutande verksamhet.
Såsom allmängiltiga kraf i frågan om yrkes-
inspektionens organisation och personalens kvali-
fikationer kunna uppställas följande punkter: 1)
centralisation i organisationen, hvarigenom per-
sonalens arbete ledes och öfvervakas från en öfver-
ordnad myndighet. Denna måste vara utrustad
med teknisk sakkunskap och de läkarvetenskap-
liga och administrativt juridiska förmågor, som
kräfvas, för att den rätt må kunna fylla sina
uppgifter, i hvilka utom of van angifna äfven ingår
utfärdandet af normerande bestämmelser af tek-
nisk-hygienisk natur, samlande och bearbetning af
personalens erfarenhetsrön och afgifvande af be-
rättelser öfver densammas verksamhet; 2) tillräck-
ligt antal inspektionstjänstemän fördelade på distrikt
med en distriktschef och under honom sorterande
inspektions- och byråpersonal; 3) bistånd af in-
spektionsläkare; 4) de tjänstemän, som afses för
inspektionstjänsten, måste fylla stora kraf i fråga
om personlig lämplighet, framför allt ha humana
tänkesätt, omutlig hederlighet, energi och intresse
för arbetet. De måste äfven ha god uppfostran
och god allmänbildning samt ingående tekniska
kunskaper på de områden af näringarna, som falla
under deras inspektionsverksamhet. De böra dess-
utom ega nödiga, allmänt nationalekonomiska kun-
skaper och erforderlig insikt i industriens eller
resp. näringars ekonomiska förhållanden; 5) in-
. spektionstjänstemännen måste vara så aflönade och
erhålla sådan ersättning af det allmänna för sina
tjänsteresor, att de äro fullständigt oafhängiga af
såväl arbetsgifvare som arbetare; 6) de böra ute-
slutande syssla med den åtagna befattningen, men
få tillfälle att lämna sin befattning med full pen-
sion vid tidigare år än andra ämbetsmän, på
hvilka icke ställas motsvarande kraf på rörlighet
under deras ämbetsutöfning.
I Sverige infördes yrkesinspektionen genom 1889
års lag ang. skydd mot yrkesfara. Redan 1875
hade riksdagen anhållit hos K. M:t om utarbe-
tande af en författning ang. barns och yngre per-
sonars antagande och användande i fabriks- och
handtverksarbete samt om tillsyn från statens sida
öfver de däri meddelade föreskrifternas efterlefnad,
en hemställan, som grundade sig på tidigare be-
stämmelsers ineffektivitet i saknad af statskontroll
öfver deras rätta tillämpning. Den med anledning
häraf tillsatta kommitté, som afgaf sitt förslag
1877, upptog i detta hvarken den begärda kon-
trollen från statens sida eller bestämmelser rörande
vissa skyddsanordningar, hvarom riksdagen uttalat
önskan. Den nya förordningen, som trädde i kraft
1882, förlade kontrollen till hälsovårdsnämnden
och kommunalstyrelsen, med rätt för konungen att
för ytterligare kontroll utse inspektörer, en rätt,
hvaraf aldrig gjordes något bruk. Framställningar
gjordes emellertid snart om vissa jämkningar i för-
ordningen. Sedan Kommerskollegium funnit ytter-
ligare utredning behöflig, hvarvid äfven borde un-
dersökas, om ej, åtminstone i de orter, där
fabriksrörelsen drefves i större utsträckning, för-
ordningens efterlefnad borde öfvervakas af särskilda
inspektörer, öfverlämnades frågan till utredning af
arbetarförsäkringskommittén, hvars betänkande re-
sulterade i 1889 års lag om skydd mot yrkesfara.
I denna bestämdes, att sakkunniga män till det
antal, som kunde finnas behöfligt, skulle särskildt
förordnas att gå yrkesidkarna till hända med upp-
lysningar och råd i fråga om arbetarnas skyddande
mot yrkesfara, vaka öfver lagens efterlefnad och
prof va de föreskrifter, som arbetarna hade att iakt-
taga för att undvika olycksfall och ohälsa i arbetet.
De skulle förordnas af konungen och benämnas
yrkesinspektörer. I sin verksamhet borde
de städse akta på, huru i hvarje särskildt fall
ändamålet med lagen kunde vinnas utan oskälig
kostnad och med minsta olägenhet för yrkesidka-
ren. Närmare föreskrifter voro meddelade af
konungen i en 1890 utfärdad instruktion. De
skulle närmast sortera under Kommerskollegium,
som hade att leda deras arbete, så att största möj-
liga enhetlighet uppnåddes. Deras antal bestämdes
till 3, och landet delades i 3 distrikt: Norra,
Mellersta och Södra. Antalet inspektörer visade
sig snart för litet, och redan 1895 uppdelades
landet i 5 distrikt med hvar sin yrkesinspektör.
Sedan 1900 års lag om minderårigas och kvinnors
användande till arbete i industriellt yrke antagits,
ökades distriktens och yrkesinspektörernas antal
fr. o. m. 1901 till 8, hvilken siffra förblef oför-
ändrad intill utgången af 1912. Såväl 1889 som
1900 års lag egde tillämpning allenast vid in-
dustriellt yrke. Sedan emellertid riksdagen an-
tagit 1912 års lag om arbetarskydd, befunnes om-
läggning och utvidgning af yrkesinspektionen vara
nödvändiga, om densamma skulle kunna fylla de
nya kraf, som ställdes på densamma.
1912 års lag eger tillämpning å hvarje rörelse,
industriell eller icke, hvari arbetare användas till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
