Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Yrkeshygien ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dessa arbeten är kroppen ofta starkt framåtlutad,
buken hoptryckt, kanske pressad mot något
föremål, t. ex. bordskanten, och hufvudet nedböjdt
öfver arbetet, hvilket allt verkar därhän, att
andningen blir försvårad och ytlig.
Arbetsintensiteten, förhållandet mellan den på arbetet nedlagda
energien och den tid, under hvilken den verkar,
kan icke öfverstiga ett visst mått, utan att skada
arbetarnas hälsa. De invecklade maskinerna med
sin snabba gång ha högst betydligt ökat krafvet på
arbetsintensitet och arbetsduglighet. Genom vana
och öfning kan arbetsintensiteten ökas, utan att
tröttheten samtidigt ökas. Den vane arbetaren
arbetar mer ekonomiskt än den oöfvade. Hvar och
en kan emellertid icke uppfostras till en mästare
i hvilket arbete som helst; det gäller att för de
mest kräfvande sysselsättningarna finna arbetare,
hvilkas muskler, nerver och framför allt hjärna
småningom låta sig anpassas till sådan verksamhet (se
Psykologisk yrkespröfning. Suppl.).
För trötthetens uppkomst spela äfven psykiska
faktorer en roll. Den andliga spänstigheten växlar
under dagens lopp, sammanhängande med
kroppskonstitution, lefnadssätt och arbetsbetingelser i
yrket. För vissa slag af arbeten kan 8 timmars
daglig arbetstid vara för mycket, för andra skulle
arbetstiden från hygienisk synpunkt kanske utan
olägenhet kunna utsträckas längre. Den trötthet,
som inställer sig under arbetet, kan väsentligt
minskas genom lämpliga pauser i arbetet, då kroppen
bör hvila och icke sysselsättas med annat arbete.
Då kroppen är trött af ett arbete, förjagas icke
tröttheten genom ett annat arbete; om detta är
lättare, kan detsamma naturligtvis kännas mindre
besvärande än det tyngre arbetet. Är man trött af
kroppsligt arbete, är man också oduglig för
ihållande andligt arbete, och tvärtom. Vid 8-timmars
arbetsdag insattes oftast i midten en paus på 1
timme; under en half timme bör pausen icke vara.
För långa uppehåll i arbetet äro ogynnsamma från
den synpunkten, att arbetaren frestas syssla med
annat arbete, så att tröttheten vid pausens slut kan
vara större än vid dess början. Pausens lämpliga
längd är alltjämt föremål för vetenskapliga
utredningar. Den amerikanska forskningen öfver
arbetsledning har gett öfverraskande resultat i fråga om
ökade prestationer i arbete utan ökad trötthet.
Dessa forskningar ha gifvetvis äfven
yrkeshygieniskt intresse. De mest revolutionerande resultaten
erhöllos ofta vid arbeten, i hvilka tekniken var
gammal och enkel. Efter ingående studium af
enskildheterna i murarens teknik och omläggning af
denna på grund af studierna vann man det
resultat, att efter den nya metoden 30 murare utan
större möda utförde samma arbete, för hvilket
det förut behöfts 100 arbetare. Resultatet vanns
genom bättre organisation af de nödvändiga
kroppsrörelserna, därigenom minskad trötthet, bättre
utnyttjande af "medrörelser" (t. ex. om
muraren låter hela bålen rotera åt vänster
samtidigt med att högra handen för murslefven mot
kroppens midtlinje), korteligen bättre samspel
mellan de psykiska krafterna. På samma sätt
undersöktes kolskyfflingsarbetet. Därvid befanns, att
bästa skyffellasten af kol utgjorde 9,5 kg., för denna
last utröntes den lämpligaste skyffeln, den
ändamålsenligaste hastigheten, den lämpligaste
skyffelföringen och fördelningen af pauserna med det
resultat, att 140 arbetare utan öfveransträngning
kunde uträtta samma arbete som 500 arbetare
tidigare. Till liknande resultat kom man genom
förändringar beträffande fönster och lampor, så att
ljuset föll bättre, genom höjning af sittplatserna vid
andra arbeten o. s. v. Ytterligare försök visade, att
för hvarje tyngd fanns ett visst förhållande mellan
tiden för belastningen och pausens längd, vid
hvilket maximiarbete utfördes utan trötthet. I ett
försök, hvari arbetet bestod i att släpa 42 kg. tunga
järnstycken upp på ett lutande plan till
godsvagnarna, visade sig, att en förstklassig arbetare för
att nå bästa resultat icke fick arbeta mer än 43
proc. af arbetsdagen och måste hvila de återstående
57 proc. Vid 21 kg. belastning kunde han vara i
arbete 58 proc. af dagen och i hvila 42 proc. Det
ekonomiska resultatet af försöket var, att de
sålunda skolade arbetarna i st. f. 12 1/2 ton per dag
buro 47 1/2, utan att tröttheten kändes starkare i
senare fallet. – En viktig faktor för trötthetens
motverkande är intagande af tillräcklig föda,
särskildt före arbetets början, en faktor, som är
alltför litet beaktad, åtminstone i vissa arbetarkretsar.
En ogynnsam faktor för allt slag af arbete är
alkoholmissbruk. Alkohol och arbete höra icke
tillsammans; alkoholens skadliga verkningar visa sig
tydligare, ju mera ansvarsfullt arbetet är. Alkohol gör
dess utöfvare känsliga för gifter, som förekomma i
yrken. Kalkkväfvearbetare t. ex., som efter arbetet
intaga den minsta mängd alkohol, lära sålunda
angripas af en stark rodnad i huden (erytem; se
d. o.) på ansikte, hals och axlar. En drinkare kan
utvärtes synas yrkesduglig, men invärtes förete
sådana defekter, att han icke är i stånd att noga
följa gifna föreskrifter vid ett arbetes utförande,
utan kanske försummar det viktigaste. Sådana
personer måste därför utestängas från alla farliga och
ansvarsfulla arbeten. Alkoholförtäring före arbetet
och under detsamma måste förhindras med alla
tillgängliga medel.
Bestämmelserna i arbetarskyddslagen om viss
uppnådd minimiålder för inträde i yrkena,
söndagshvilan, förbudet för nattarbete och för vissa
farliga sysselsättningar för kvinnor och minderåriga,
den tryggade arbetsfriheten för kvinnor 2 veckor
före och 6 veckor efter barnsbörden – alla dessa
bestämmelser synas vara egnade att motverka
uppkomsten af skador genom arbetet. För arbetare af
alla åldrar, men särskildt för de unge, är af största
vikt att genom kroppsöfningar söka kompensera den
ensidighet i kroppsställningar eller rörelser, som
kroppsarbetet medför, och att under pauser och
ledighet inandas den friska uteluft, som de under
arbetet kanske måste försaka. Alltför unga (yngre
än 16 år) eller svaga personer borde icke arbeta i
yrken med utveckling af damm eller skadliga gaser.
Pauserna under arbetet böra tillbringas i dammfri
luft; andningsöfningar och andra gymnastiska
öfningar böra införas. Särskildt för de unge
arbetarna borde periodiskt återkommande vandringar
på ledig tid anordnas. Förnuftiga sportöfningar
borde befordras. I vissa amerikanska
storindustrier skall under pauserna införd rationell
gymnastik ha visat sig vara fördelaktig. I Tyskland har
man från skolläkarhåll gjort propaganda för
införande af dagliga kroppsöfningar för de unge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
