Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Yngelvård ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
d. o. – och den Stenkilska) gängse mansnamn
(i svenska källor alltid i formen Inge), ofta
ingående som förled i sammansatta namn såsom
no.-isl. Yngvarr (fsv. Ingvar; se dessa ord),
Ingjald (se d. o.) o. d. Emellertid öfverfördes i Norge
tidigt namnet Y. från gudens representant
konungen till själfva guden, så att redan Tjodolf från
Hvin omkr. 900 och Eyvind Skáldaspiller omkr.
985 tala om guden Inge freyr eller Yngve freyr
(se d. o.), d. v. s. "Yngve, herren" i st. f.
det äldre från Edda-dikterna kända Ingunarfreyr,
"Ing-vännens herre". Spår af guda- eller
herosnamnet Ing – som rimligtvis urspr. betyder
"fallos" (se d. o.) och utgör ett af de på sistone
allt talrikare uppträdande intygen om, att
falloskult förekommit äfven hos skandinaver och andra
germaner – ha vi äfven i den af Plinius och
Tacitus omtalade, vid hafvet boende och efter sin
special-gudomlighet uppkallade germanska
folkstammen Inguæones samt i forntyska mansnamn
som Inguiomērus (se d. o.). Se vidare A. Noreen
i "Namn och bygd" (1920, s. 1 ff.).
Ad. N-n.
Yngve l. Ingjald (jfr Ynglingaätten,
sp. 560), svensk sagokonung, som enligt den
isländske historieskrifvaren Are frodes konungalängd
skall ha efterträdt Agne, enligt Snorre Sturlassons
framställning däremot varit son af Agnes son
Alrek (som hos Are är Agnes företrädare). Enligt
Saxo åter är Yngve ("Ingo" eller "Ingeldus",
som emellertid af Saxo uppfattas som Ingos
broder) son till Alf ("Alverus"), som däremot enligt
"Ynglingatal" (jfr d. o.) är hans broder. Yngve
och "Ingo" (d. v. s. i svensk form Inge) äro
säkerligen blott kortformer af Ingjald, som
alltför väl kan till namnet, om också icke i fråga
om hans sagas innehåll, ha varit en historisk
Uppsala-konung. Yngves saga har i Snorres på
"Ynglingatal" baserade framställning följande
innehåll. Han var samregent med sin broder Alf,
men vistades i olikhet med denne mest på
vikingatåg och skaffade sig på så sätt stort rykte och
anseende. Alfs maka, Bera, föredrog den tappre,
sköne och gladlynte Y. framför sin okrigiske,
tystlåtne och buttre man, och hon dolde ingalunda
detta sitt tycke. En kväll, då Y. och Bera sutto
i högsätet, samtalande med hvarandra, inkom Alf
och drog, då han närmade sig högsätet,
oförmodadt fram sitt svärd, hvarmed han genomborrade
sin broder. Denne, som händelsevis hade sitt svärd
till hands, hann dock att, innan han föll, tillfoga
Alf banesår. – Om Y:s sköna dotter Ingeborg,
som nämnes i Hervararsagan och i Orvar Odds
saga, se Hjalmar.
Ad. N-n.
Yngve freyr (Inge frey, Ingunar frey,
sv. ofta Yngve Frej), i den isländsk-norska
mytologien några gånger förekommande binamn på
guden Frej (se vidare Yngve, isl. myt.).
Ad. N-n.
Yngve tyrkja konung är ett hos den isländske
historieskrifvaren Are frode förekommande namn
på den uppkonstruerade stamfadern för
Ynglingaätten. Om anledningen till benämningen o. a. se
Ynglingaätten, sp. 559.
Ad. N-n.
Yngvinn. Se Yngve.
Ünie (Ünije l. Eunich), stad i turkiska
vilajetet Trabezon, Mindre Asien, vid Svarta
hafvet, 60 km. ö. om mynningen af Jeschil Irmak.
Omkr. 10,000 inv. Ü., forntidens Oenoë, har
ganska god hamn och skeppsbyggeri samt
utskeppar spannmål, lin och järn.
A. N-d.
Yo el rey [io el re-i], "jag konungen", spanske
konungens underskrift på officiella handlingar.
Yoga, sanskr., eg. förening, särskildt
förspänning (af ett dragdjur), förspänning, anspänning
af andliga krafter genom tankens koncentration
på en punkt, är namnet på ett af de sex indiska
s. k. ortodoxa filosofiska systemen. Det är sedan
äldsta tider nära förbundet med Sāṁkhya-systemet
(se d. o.). Det gäller som en utveckling eller
fortbildning af detta ateistiska (sanskr. nirīçvara) i
teistisk riktning (seçvara). Det nära
sammanhanget mellan båda systemen finner uttryck i den
ytterst vanliga sammansättningen Sāṁkhya-yoga
("Sāṁkhya och yoga"). Båda systemen
öfverensstämma också i de flesta hufvudläror (i
Mahābhārata, särskildt den bekanta filosofiska dikten
Bhagavadgītā", göres ingen skillnad mellan Sāṁkhya och
Yoga); men därtill har Yogasystemet från Vedānta
upptagit flera element, hvarigenom det fått en mera
teistisk färgning. Den hufvudsakliga
modifikationen af Sāṁkhya består, som namnet Yoga
antyder, däri, att det fått en starkt praktisk riktning,
d. v. s. utvecklat en bestämd yttre praxis för
uppnåendet af vissa syften. Dessa syften äro att
medelst meditation och extatiska tillstånd i noga
bestämda grader och faser stärka och utveckla de
andliga krafterna och därigenom till slut uppnå
fullständig befrielse för själen från materien.
Yoga-systemets förlossning är emellertid i grunden intet
annat än den själens isolering från materien, som
enligt Sāṁkhya-systemet skall eftersträfvas,
slutande i ett absolut medvetslöst tillstånd utanför
världstillvaron. Yoga vill endast ha utbildat de
olika praktiska tillvägagångssätten och medlen
härför. Dessa medel bottna eg. i utveckling af den för
en mängd s. k. primitiva religiösa åskådningar
gällande, men speciellt för de indiska
religionssystemen karakteristiska askesen (sanskr. tapas,
eg. hetta). Äldsta kända framställningen af
Yoga-systemet är Patañjali’s Yogasūtra, möjligen från
2:a årh. f. Kr. (Måhända är denne Patañjali
identisk med grammatikern Patañjali; se Indiens
språk och litteratur, sp. 541.)
Emellertid kunna Yogalärorna spåras så långt tillbaka
som till vissa Upaniṣadtexter (t. ex. Tāittirīya
Upaniṣad II, 4). – Den nämnda
hufvudläroboken i Yoga-systemet bär samma namn,
Sāṁkhya-pravacana ("utförlig framställning af Sāṁkhya")
som den systematiska framställningen af detta
senare system, den s. k. Sāṁkhya-sūtra.
Yoga-sūtra, i senare tider (600–1100-talen) försedda
med många kommentarer, innehålla fyra afd.:
meditationens väsen; medlen därför; underbara
krafter; den lösta själens fullständiga isolering.
Den religiösa praxis för utöfning af fullkomlig
meditation (samādhi) består i hållandet af de fem
stora buden (förbud för dråp, tjufnad, lögn,
okyskhet och världsliga nöjen), iakttagande af vissa
andra religiösa plikter (rening, askes, recitation
af heliga formler) samt utvecklande af en mängd
speciella färdigheter. Hit höra bl. a.
andningsöfningar, öfningar i intagande af olika mer eller
mindre svårutförbara kroppsliga lägen (sätt att
sitta o. s. v.), öfningar i att göra sinnena
omottagliga för intryck, koncentration af tankeförmågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
