Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Växternas sömn ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
växtsociologisk skola. Af de öfriga centrala personligheterna
i den moderna växtsociologien må
nämnas blott O. Drude, C. Schröter och E. Warming.
De viktigaste af de stora hufvudformationsgrupperna
i jordens vegetation äro följande.,
A. Vedväxtformationer.
I. Skogar: 1. regnskogar, ständigt
gröna tropiska skogar, rika på lianer och epifyter;
2. lagerbladsskogar, ständigt gröna skogar,
med läderartade, ej alltför hårda, ofta rätt
stora blad, med föga lianer och epifyter (i subtropiska
och tempererade områden med stor fuktighet);
3. hårdbladsskogar, ständigt gröna
skogar med hårda och styfva, vanligen relativt små
blad, så godt som utan lianer och epifyter (subtropiska,
sommartorra trakter); 4. bladfällande
skogar, af två hufvudtyper, dels de
tropiska torrtidskala skogarna, dels de tempererade
områdenas vinterkala skogar; och 5. barrskogar,
som förekomma i alla klimatområden,
men framför allt i de tempererade spela en ofantlig
roll. Såväl de tempererade bladfällande skogarna
som barrskogarna bestå af en mängd olika
formationer med olika undervegetation. De båda
viktigaste äro 1. risskogarna, i hvilka en
matta af ris (dvärgbuskar) bildar det s. k. fältskiktet,
med eller utan ett bottenskikt af lafvar
eller mossor, och 2. ängsskogarna, i hvilka
fältskiktet består af mer eller mindre mjuka och
saftiga örter och gräs och bottenskikt vanligen
saknas. Dessa båda formationstyper spela öfverallt
i de tempererade områdena en utomordentligt
stor roll såväl inom de bladfällande skogarna som
barrskogarna, risskogarna dock företrädesvis i de
kallare, ängsskogarna i de något varmare områdena.
II. Snår, parallellgrupper till alla de föregående.
Särskildt hårdbladssnår spela i sommartorra
subtropiska områden vanligen en större roll
än motsvarande skogar.
III. Ris-(dvärgbusks-)formationer
spela framför allt i tempererade och kalla områden
en mycket stor roll. De bestå väsentligen af låga
mattor af ris (dvärgbuskar), med eller utan ett
bottenskikt af lafvar eller mossor. Parallellgrupper
till de ofvan anförda skogsformationsgrupperna
kunna här ej urskiljas, däremot skiljer man mellan
nakna, lafrika och mossrika samt
Sphagnum-(hvitmoss-)rika;
de sistnämnda bilda väsentligen de
stora högmossarnas vegetation.
B. Ört-gräs-formationer.
I. Landformationer. 1.
Ört-gräs-hedar (-stäpper) bestå hufvudsakligen af
örter och gräs med torra, styfva och hårda blad,
ofta under en stor del af den varma årstiden alldeles
förtorkade, med eller utan bottenskikt af
lafvar eller mossor. De spela särskildt i regnfattiga
tempererade och subtropiska områden en ofantlig
roll, men förekomma f. ö. i alla klimatområden.
En särskild grupp utgöra de tropiska savannerna,
i hvilka gräsen understundom kunna nå ett par
meters höjd. – 2. Ängar bestå hufvudsakligen
af örter och gräs med mjuka, saftiga, oftast breda
blad, gröna åtminstone under den varma årstiden.
De ha vanligen föga utveckladt bottenskikt och
spela framför allt i tempererade och kalla, relativt
fuktiga områden en viktig roll. – 3. Ört-gräs-kärr
bestå af såväl styf- som mjukbladiga örter
och gräs, hvilka emellertid alla lefva så godt som
hela sitt lif med basaldelarna i vatten eller vattendränkt
mark och därför visa en mängd speciella
egendomligheter. Med eller utan bottenskikt af
mossor. De förekomma i alla ej alltför torra områden.
En särskild typ äro de s. k. rörsamhällena
(vassar o. d.).
II. Vattenformationer. Äfven dessa
äro af olika typer, än helt nedsänkta i vattnet,
än med ett på vattenytan flytande ytskikt, än fastsittande,
än fritt kringdrifvande.
C. Rena laf-, moss- eller algsamhällen.
Laf- och mossamhällen spela speciellt
i tempererade och kalla områden en stor roll, algsamhällen
återkomma i alla haf och sjöar i de
mest växlande, fastsittande eller frisväfvande
(plankton)formationer.
Å den till art. hörande färglagda kartan
öfver de viktigaste vegetationstypernas fördelning
på jordytan äro vegetationsbeteckningarna
af mera geografisk än växtsociologisk beskaffenhet
och motsvara därför icke bestämda formationsgrupper.
Deras ungefärliga växtsociologiska innebörd
må därför här på följande sätt förklaras. Arktisk
och fjällvegetation: risformationer,
ört-gräs-formationer och rena kryptogamformationer, däremot
blott sporadiskt snår- och så godt som aldrig
skogsformationer. – Sten- och sandöknar: så godt
som vegetationsfria områden eller områden med
ytterst gles och sporadisk vegetation af lafsamhällen,
ört-gräs-hedar, risformationer m. m. – Ökenstäpper:
liknande, men något mindre gles vegetation.
– Grässtäpper: hufvudsakligen olika typer
af ört-gräs-hedar. – Tempereradt skogs- och odlingsland:
hufvudsakligen olika tempererade skogstyper
jämte kulturvegetation. – Savanner och
savannskogar: hufvudsakligen mosaiker
(associationskomplexer) af ört-gräs-hedar och torrtidskala
skogar eller hårdbladsskogar, hvari än den förra,
än den senare vegetationstypen förhärskar. –
Tropisk urskog: hufvudsakligen regnskogar, men
äfven torrtidskala skogar, t. ex. Indiens monsunskogar.
Litt.: 1. Floristisk växtgeografi. A. Engler,
"Ubersicht über die florenreiche und florengebiete
der erde" (i Engler-Gilg, "Syllabus der pflanzenfamilien",
1919), O. Drude, "Handbuch der
pflanzengeographie" (1890), L. Diels, "Pflanzengeographie"
(i "Sammlung Göschen", 1908), M.
Rikli, "Die florenreiche" (i "Handwörterbuch der
naturwissenschaften", bd IV, 1913), och C.
Schröter, "Genetische pflanzengeographie" (ibid.). –
2. Växtsociologi. E. Rübel, "Ökologische pflanzengeographie"
(i "Handwörterbuch der naturwissenschaft",
bd IV, 1913), O. Drude, "Ökologie
der pflanzen" (1913), Warming-Græbner, "Lehrbuch
der ökologischen pflanzengeographie"
(1914–18), G. E. Du Rietz, "Zur methodologischen
grundlage der modernen pflanzensoziologie"
(Uppsala, 1921, med utförlig litteraturöfversikt), Engler
och Drude, "Die vegetation der erde"
(1896–1921, en serie stora vegetationsmonografier), samt
Karsten och Schenck, "Vegetationsbilder"
(1904–20). Ett klassiskt, men numera något föråldradt
arbete är A. F. W. Schimper, "Pflanzengeographie
auf physiologischer grundlage" (1898).
G. E. D. R.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
