Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Växternas sömn ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Växternas sömn (lat. somnus plantarum), bot.,
benämnde Linné det fenomenet hos åtskilliga
växter, att de med sina blad eller blommor inta en
annan ställning under natten än under dagen.
Fenomenet och dess orsaker äro närmare
behandlade i art. Nyktitropisk och
Rörelsefenomen hos växterna, sp. 208. Djurens
vintersömn och sommarsömn motsvaras af växternas
hvilperiod (se Hvilstadium) under vintern
eller torrtiden.
G. L-m.
Växtetiologi, bot. SeYäxtpatologi.
Växtf ett, V ä x 11 a l g, från växtriket härstam-
mande f ettarter, som vid rumstemperatur ha fast
form. De viktigaste växtfetten erhållas af palm-
frukter, såsom kokosolja (kokossmör) af kokospalmen
och palmolja (palmfett, palmsmör) och palmkärn-
olja af oljepalmen (se Elæis). Andra växtfett
äro kakaosmör (se Kakao), dikaf ett (se I r v i n-
g i a), karapafett (se M e l i a c e æ), illipeolja (se
d. o.), virolafett (se V i ro la), vateriafett 1. ma-
labartalg (se Vateria), sheabutter 1. shismör
(se Butyrospermum Parkii) och kinesisk
växttalg (se S a p i u m). G- L-m.
VäxtfJbrer är ett af allmänheten begagnadt,
men tämligen obestämdt uttryck af samma bemär-
kelse som växttrådar, eller trådliknande bildnin-
gar, erhållna af växter, t. ex. af deras bast eller
af kärlsträngar ur vissa blad (Agave, Phormium
m. fl.). Jfr Fiber. O. T. S.*
Växtfibrin, kem. Se F ib r i n, sp. 146.
Växtformation. Se Växtgeograf i, sp. 477.
Växtfysiologi, bot., läran om växternas lifsytt-
ringar, näring, växande och fortplantning.
Växtfysiologisk försöksanstalt. Se Använd
botanik, sp. 1189-90.
Växtföljd (Cirkulation, Omlopp,
Rotation), landtbr., den ordning, hvari olika grödor
följa hvarandra på åkern. Vid fortsatt odling af
samma växtart på samma åker aftar vanligen
skördeafkastningen (jfr Trötthet 2). Därför
och för att ernå lämplig fördelning af
åkerarbetena och gödslingen brukar man omväxla med
grödorna, hvarvid dessa få komma i viss följd,
hvilket medför större säkerhet och jämnhet i
arbetsanordning, gödsling, ogräsets motarbetande och
tillgång på foder. Motsatsen: fritt jordbruk,
som kan ge större tillfälle att begagna tillfälliga
konjunkturer för lönande afsättning af vissa
skördealster, används med fördel blott där, hvarest
tillfällig arbetskraft och möjlighet att skaffa behöflig
gödselmängd samt tillika lätt afsättning af
produkterna finnas, såsom intill städer. Äldsta och
primitivaste växtföljder äro de numera föga brukade
sädesbruken (se Ensädesbruk,
Tvåskiftesbruk, Treskiftesbruk och
Fyrskiftesbruk), vid hvilka säd följer på säd
omedelbart eller utan annat afbrott än för
trädning. Från dessa brukningssätt har man vanligen
öfvergått till att mellan sädesgrödorna inskjuta
foderodling på fleråriga vallar,
sädes-vallbruk (se d. o.), koppelbruk (se d. o.),
hvarigenom vunnits dels en vid ängarnas fortgående
uppodling behöflig tillgång på hö och bete och
därmed på gödsel, dels arbetsbesparing. Då de
fleråriga vallarna äro jämförelsevis litet gifvande,
öfvergår man vid införande af större intensitet i
odlingen till kortvariga och slutligen endast
ettåriga fodervallar samt införande af rotfrukter och
handelsväxter i växtföljden, hvarvid samma eller
likartade växter aldrig böra följa flera år å rad,
utan årlig omväxling bör ega rum, hvilket
betecknas som växelbruk (se d. o.). För
växtföljds rationella anordning böra gälla följande
regler: Hvarje växtslag bör följa efter lämplig
föregående växtslag, "förfrukt", och tröttande
växter (se Trötthet 2) blott med flera års
mellantid. Skiften, som motverka ogräsens
utveckling eller som kunna rensas, inskjutas mellan
de ogrässamlande, och grödorna ordnas så, att
grundlig bearbetning och gödsling kunna ske
med regelbundna mellantider. Hänsyn tas till
behofvet af en jämn arbetsfördelning, så att
jordbearbetning, sådd och skörd jämnt fördelas på
arbetsåret. Jorden bör hållas så jämnt bevuxen
som möjligt, hvarför mellangrödor, såsom
stubbrofvor eller grönfoderväxter, inskjutas efter tidigt
mognande gröda före bearbetningen för nästa års
sådd. Växtföljdens sammansättning och längd,
d. v. s. antalet af dess skiften, rättas efter
jordens och klimatets beskaffenhet, behofvet af och
afsättningsmöjligheten för olika grödor, tillgång på
arbetskraft m. m.
H. J. Dft.
Växtförädling, planmässigt frambringande af
nya växtsorter, som i ett eller annat afseende
öfverträffa de förut odlade, har i Sverige föga
förekommit, förrän Sydsvenska utsädesföreningen
(senare kallad Allmänna svenska utsädesföreningen
och nu Sveriges utsädesförening) 1886 upptog
denna verksamhet på Svalöf och där inrättat en
storartad anstalt för växtförädling, med en stab
af framstående vetenskapsmän och enastående
materiell utrustning (se Sveriges
utsädesförening). Senare har W. Weibulls
utsädesfirma börjat renodla vissa växtsorter och slutligen
på egendomen Weibullsholm (se d. o.) inrättat en
på vetenskapliga grunder arbetande
växtförädlingsanstalt. Jfr Sädesförädling.
H. J. Dft.
Växtgeografi, Geobotanik, bot., sammanfattningen
af grenar af den botaniska vetenskapen,
hvilka företrädesvis studera växterna i deras naturliga
omgifning, icke isolerade i trädgårdar,
växthus, laboratorier eller museer. Någon naturligt
afgränsad vetenskapsgren är växtgeografien
sålunda icke, blott en rent praktisk sammanfattning
af vissa till arbetsmetoder och arbetsmål
högst olika grenar af botaniken. Under senare år
har man också allt allmännare börjat öfverge denna
konstlade gruppering och behandla de som växtgeografi
sammanfattade vetenskapsgrenarna hvar
för sig som naturliga enheter. Den moderna botaniken
består af två naturliga hufvudgrenar,
1) vetenskapen om de enskilda växtindividerna
(idiobotaniken) och 2) vetenskapen om de
naturliga växtsamhällena (växtsociologien).
Den senare faller i sin helhet inom det gamla
begreppet växtgeografi, af den förra däremot
blott de grenar, som behandla växtarternas nuv.
utbredning och fördelning på jordytan (autokorologien),
deras lefnadsbetingelser (autekologien)
och deras forna utbredning och förändringarna
i denna (autokronologien).
Bibehåller man det sammanfattande begreppet
växtgeografi, brukar man sammanfatta de tre
sistnämnda grenarna som floristisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
