Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Västerbotten ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
planterade med skog). N. om Hunneberg reser sig
vid Vänerns strand Halleberg, och österut vidtar
den stora Västgötaslätten, s. om Vänern, hvarifrån
den sakta höjer sig mot s., till sydsvenska
höglandet, och mot ö., till Tiveden, längst i n., och till
Hökensåsen i s., hvilken i ö., utmed Vättern
begränsas af det bördiga Guldkroken. Slätten brytes
af flera med diabas eller trapp täckta platåberg af
horisontalt lagrade sandstenar, kalkstenar och
skiffrar: det vid Vänerns kust belägna isolerade
Kinnekulle (306,9 m.); det likaledes isolerade
Lugnåsberget (148 m.), ö. därom; Billingen (290 m.),
s. om detta, och dess sydliga utlöpare
Brunhemsberget (292 m.); samt, i en krans s. om detta,
Mösseberg (325 m.), i s. v., Ålleberg (334 m.),
längst åt s., Gerumsberget (325 m.), i s. ö., och,
n. ö. om detta, Hvarfsberget (304 m.), med
Plantaberget (305 m.) i n. v., samt, ö. om Billingen, det
lilla Borgundaberget (284 m.). Mellan Mösseberg
och Ålleberg i v. samt Gerumsberget och
Hvarfsberget i ö. går den breda Åsledalen, med Åsle
mosse (1,300 har), som åt n. vidgar sig till den
bördiga högslätten Falan l. Falbygden.
Vattendrag. Af de många floderna och sjöarna
märkas främst de till Kattegatt flytande: Göta
älf, hufvudfloden, längst i v., med dess
bifloder fr. v.: Lerumsån, med Forsån från
Vanderydsvattnet (73 m. ö. h.), Skepplandaån och
Lerjeån, från de s. k. Ale och Vättle fjäll, samt
Säfveån, från sjön Säfven (10,7 kvkm., 155 m.),
med Kullingsån, från Ormungen (3,1 kvkm., 158
m.) och Kvinnestadssjön, Svartån, från Långsjön
och Tåsjön, samt Lillan, från sjöarna Färgen och
Gärdsken. Säfveån genomflyter sjöarna Mjörn (56
kvkm., 58 m.), som från n. upptar Antens (66 m.)
vatten, Säfvelången (53 m.) och Aspen (13 m.). S.
om dessa går Storån genom Lygnern (31,6 kvkm.,
15 m.) till Kungsbackafjorden, i sitt nedre lopp
kallad Rolfsån; Viskan, från sjön Tolken (12,3
kvkm., 227 m.), flyter genom Öresjön (132 m.) och
mottar fr. v. Häggån, Slottsån, från Öresjöarna
(58 m.) och Tolken (8,1 kvkm., 62 m.), samt Lillan
från Oklången (49 m.), Fefren (17 m.) och Mäsen
(51 m.), samt fr. h. Holån, Surteån och Vasseån;
Ätran, från Galtåsen, flyter genom Sörsjön (280
m.), Nolsjön (277 m.), Lönern (240 m.) och
Åsunden (164 m.) samt mottar fr. v. Öfre och
Nedre Lillån, den förra med tillflöde från Sämsjön
(164 m.), den senare från Fegen (132 m.), på
gränsen till Småland, och Kalfven (130 m.) m. fl.
sjöar. Till Vänern flyta från v. räknadt: Nossan,
från sjön Nossekälla (230 m.), som rinner genom
de kala Svältorna (se d. o.), i Gäsene härad, med
tillflöden från Mollasjön (159 m.), Sandsken (191,5
m.) och Sämsjön (185 m.); Lidan från
Grofvaresjön (221 m.), med fr. h. Flian, från
Hornborgasjön (29,7 kvkm., 119,9 m.), och fr. v. Assån;
samt Tidan från Strängseredssjön (2 kvkm., 293
m.), som genomlöper Stråken (207 m.), på gränsen
till Småland, och i sjön Östen (10 kvkm., 65 m.)
mottar fr. v. Ösan samt strax n. om denna tillflödet
från Ymsen (71 m.). Längst i ö. skäres slätten af
Göta kanal, mellan sjön Viken (91 m.) och Vänern,
och märkas sjöarna Unden (100 kvkm., 117 m.)
samt, n. v. om denna, Skagen (133 kvkm., 69 m.),
på gränsen mellan V., Värmland och Närke. E. A-t.
Om landskapets geologiska förhållanden må
anmärkas, att den af lösa jordslag betäckta eller
därur i form af berg och kullar uppstickande
berggrunden utgöres till allra största delen af
urformationens gnejs och granit. Graniten
förekommer inom ett stråk längs hela västra sidan af
Vättern, till och omkring sjön Unden samt närmast
omkring Vänersborg och v. om sjön Mjörn
äfvensom på ett par ställen mot gränsen till Halland,
mellan Ätran och Viskan. Den är af grå och
rödlett färg samt tämligen grofkornig. Vaberget vid
Karlsborg utgöres af sådan granit. Gnejsen intar
däremot landskapets ojämförligt största område
och är till färgen dels röd, dels grå. Den förra
har en finkornig, stundom skiffrig struktur samt
innehåller jämte de för gnejs i allmänhet vanliga
mineralbeståndsdelarna (kvarts, fältspat och
glimmer) små korn och gnistor af magnetit (magnetisk
järnmalm). Bergarten har därför benämnts
järngnejs, ehuru, visserligen det ifrågavarande
järnmineralet utgör endast en högst ringa del af stenens
massa och aldrig förekommer så ymnigt, att något
tillgodogörande som järnmalm kan komma i fråga.
En mängd tjockare eller smalare band eller lager
af den mörkt grönsvarta bergarten dioritskiffer
genomdrar gnejsen flerstädes, hvarjämte gångar af en
mörk eruptivbergart (hyperit och bronsitdiabas)
flerstädes förekomma. – Af särskildt intresse äro
de bildningar af sandsten, kalksten, lerskiffrar m.
m. (de s. k. kambrisk-siluriska bildningarna), som
med horisontal eller nära horisontal lagerställning
inom vissa områden hvila ofvanpå den urgamla
gnejsgrunden, öfver hvilken de höja sig i form af
100–200 m. höga berg och bergplatåer. Sådana äro
Kinnekulle, Halle- och Hunneberg samt Billingen,
Mösseberg, Brunnhemsberget, Plantaberget,
Gerumsberget, Hvarfsberget, Ålleberg och Gisseberget
(de s. k. Västgötabergen). I alla dessa berg intaga
de ifrågavarande berglagren samma inbördes
ordningsföljd, så att omedelbart på gnejsgrunden ligger
sandsten, därofvanpå alunskiffer med lager och
körtlar af en svart kalksten, orstenskalk, vidare
lerskiffer och kalksten, hufvudsakligen grå och rödbrun
tät ortocerkalk, och ofvanpå denna slutligen flera
slags lerskiffer. Dessa olika bergartsbäddar, af hvilka
hvar och en eger 10–60 m. mäktighet eller
tjocklek och inom hvilka flera underafdelningar kunna
urskiljas, ha otvifvelaktigt bildats genom afsättning
ur vatten. De innesluta också förstenade lämningar
af lågt stående organismer (trilobiter, graptoliter
m. fl.). I Halle- och Hunneberg saknas
ortocerkalkstenen och den öfre lerskiffern; i Kinnekulle,
Billingen och de andra Västgötabergen äro
däremot samtliga anförda lager utbildade. Alla de nu
nämnda silurbergen ha det gemensamt, att deras
öfversta delar utgöras af den grönsvarta, hårda,
eruptiva bergarten diabas eller trapp, som anses
ha i smältflytande tillstånd framträngt ur djupet
genom någon spricka eller rämna i berggrunden
och utbredt sig öfver de då öfverst belägna
silurlagren, hvilka därigenom just på dessa platser
skyddats mot den förstöring under senare
årtusendens förlopp, som delvis eller h. o. h. drabbat de
jämförelsevis föga motståndskraftiga
silurbergarterna inom trakter, där dylika skyddande
trappbetäckningar icke funnits. Det är nämligen
sannolikt, att silurlagren förr egt mycket större
utbredning, än de nu intaga, och sträckt sig i ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
