Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 33. Väderlek - Äänekoski / 355-356 (1922) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Västerbotten ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Medelnederbörden (1880–1903), hvari dock äfven
Lappland inräknas, är lör norra delen af
landskapet 440 mm. och för södra delen 470 mm.,
sålunda den minsta i Sverige och betydligt under
dess medelnederbörd (515 mm.). Medeltalet dagar
med snöklädd mark varierar från 190 längst i n.
till 160 i s.

Befolkningen består af svenskar, finnar och
lappar. V. är sålunda utom Lappland det enda
svenska landskap, hvarest tre olika nationaliteter
bo vid sidan af och om hvarandra. Finnarna äro
bosatta i norra och östra delen af Norrbottens län,
där deras antal ständigt ökats (se därom
Norrbottens län, sp. 1472). Om de olika
nationaliteternas förekomst se fig. 2.


Fig. 2. Kartskiss öfver en del af norra Västerbotten.
(Efter "Norrbotten. Av skilda författare")

Indelning. I administrativt hänseende tillhör
landskapet två län, Västerbottens län
(27,699 kvkm.) och Norrbottens län
(16,066 kvkm.), af hvilka det förra af V.
omfattar södra delen upp till 66° 20’ n. br., det
senare återstoden n. därom, med sammanlagdt 8
fögderier (Umeå, Skellefteå, Degerfors, Piteå,
Luleå, Gällivare, Kalix och Torneå), af hvilka
dock 5 (Umeå, Skellefteå, Luleå, Gällivare och
Torneå) sträcka sig utom V., med 27
landsfiskalsdistrikt inom V. I judiciellt afseende omfattar V.
2 tingslag (Umeå och Degerfors) af V:s södra, hela
V:s mellersta (2 tingslag: Nysätra och Burträsks)
och hela dess norra domsaga (2 tingslag: Skellefteå
samt Norsjö och Malå), 2 tingslag (Piteå och
Älfsby) af Piteå, 2 tingslag (Öfverluleå och Nederluleå)
af Luleå, hela Kalix (3 tingslag: Råneå, Öfverkalix
och Nederkalix) samt Torneå tingslag af Torneå
domsaga under Svea hofrätt. I ecklesiastikt
hänseende hör V. till Luleå stift, som inom V. har
4 kontrakt och 33 pastorat. – I V. ligga
städerna Umeå, Skellefteå, Luleå, Piteå, Boden och
Haparanda, af hvilka Umeå och Luleå äro
residensstäder, samt municipalsamhällena Djupviken,
Vännäs, Svartöstaden och Kalix. Landskapets
vapen (fig. 1) är i blått fält gående ren, silfver, och
tretton sexuddiga stjärnor, guld.
E. A-t.

V:s folkmål motsvara i afseende på sin
geografiska utbredning närmast det gamla
landskapsnamnet Västerbotten. Dock sammanfaller detta
landskap mindre än något af de sydligare
norrländska landskapen med motsvarande dialektgrupps
utbredningsområde. De västerbottniska målen nå
längs kusten fr. o. m. Nordmaling t. o. m. Kalix.
Ö. om Neder- och Öfverkalix sockengränser når
knappast de svenska dialekternas oafbrutna
utbredningsområde. Där vidtar finskan. I n. följer
gränsen för de västerbottniska målens utbredning
närmast, ehuru ej exakt, Öfverkalix, Råneå samt
en del af Jokkmokks sockengränser. Ö. om
kyrkplatsen i Jokkmokk talas Lulemål, i det svenska
nybyggesområdet v. därom väsentligen riksspråk.
Lulemålet skall under sen tid ha vunnit terräng
i östra delen af Jokkmokk. Gränsen västerut för
de västerbottniska målens utbredning är ej
närmare känd s. om Jokkmokk. I Arvidsjaur talas
ett mål, som torde närmast sluta sig till
Skellefteåmålet. I Lycksele lappmark talas mål, som
närmast sluta sig till målen i Umeådalens nedre del.
I Åsele lappmark talas mål, som närmast sluta
sig till nordångermanländska. I nybyggena inom
Lappmarken talas dock sedan gammalt i stor
utsträckning riksspråk, ej dialekt. Kärnan inom de
västerbottniska målens stora utbredningsområde
utgöres af det förhållandevis smala kustbälte, som
har den äldsta svenska bondebebyggelsen. Inom
denna kuststräcka torde den största språkskillnaden
träffas mellan Skellefteå och Piteå, d. v. s. vid
gränsen mellan Västerbottens och Norrbottens län.
Där upphöra flera för sydvästerbottniska mål
utmärkande mer eller mindre påtagliga
öfverensstämmelser med ångermanländska och med
sydligare kustmål. I stort sedt torde de
västerbottniska målens dialektgeografiska sammanhang i
första rummet vara att söka i Ångermanland –
trots stora olikheter – samt i Österbotten.
Likheter med jämtskan finnas, men de torde ej ha
så stor betydelse, som tidigare antagits. På gamla
handelsvägar öfver fjällen synes i vissa fall
språklig påverkan från norska kusten till
Västerbottenskusten ha egt rum.

Öfverensstämmelser med ångermanländskan och
delvis äfven med sydligare kustmål finner man
bl. a. i följande utvecklingsprocesser, som
söderifrån spridt sig till större eller mindre delar af V.
1. Konsonantassimilationer: sje-ljud uppkommet ur
sk-, skj-, stj-, sj- (skägg, stjärn o. s. v.), men
blott i s., mot uttal med s + t + j och s + j i n.;
j-ljud < dj-, gj-, hj-, Ij-, g- (djup, gjord, hjälp,
ljus o. s. v.) i s., men d + j, h + i, l + i eller
liknande i n.; <i>nn<nd</i> : sönna, synden, i s. och
<i>mm<mb</i> : lamm, men kvarstående nd och mb i n.
2. Vokalöppning <i>i>e, y>ö</i>; sönna (jfr ofvan),
hufvudsakligen i s. 3. <i>ö>a</i>: san, son. Märk här
äfven det tjocka n, som likaledes innebär en
öfverensstämmelse med Ångermanland. I motsats
mot de ofvannämnda öfverensstämmelserna mellan
västerbottniska och ångermanländska innebär
emellertid det tjocka n ej en novation. Hvarken
<i>o>a</i> eller tjockt n i dylik ställning når upp till
Norrbotten. 4. Bortfall af -r i ändelser: hästa,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>