Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Värmland ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bredden från ö. till v. på Karlstads breddgrad
omkr. 174 km. Folkmängden i landskapet 1920
var 286,251 pers., 16 på 1 kvkm. land, hvadan
det med afseende på invånarantal var det sjunde i
ordningen af Sveriges, det tredje af Svealands
landskap och beträffande folkmängdstäthet det
resp. sextonde och femte. – Med undantag af
den nästan rätliniga östsidan af Värmlandsnäs
är kusten utmed Vänern sönderskuren af vikar
och bukter med en väl utbildad skärgård. Större
öar äro Önaholm, nära gränsen till Dalsland,
Jäfverön och Hammarön, utanför Karlstad, den
senare dock genom Klarälfvens aflagringar bragt
i samband med fastlandet, och Vålön i s. ö. Bland
Vänerns vikar i V. märkas Svartåviken i s. v.,
Äsfjärden med Grumsviken, Kattfjärden, v. om,
och Hammarösjön, s. om Karlstad, Bottviken, Ölmeviken,
Hjälmarsfjärden och Varnumsviken, utanför
Kristinehamn, samt, på gränsen till Västergötland,
Åråsviken med Kilsviken. – Ytbildning. Från
Kölen utgå, n. om V., två landskapet omslutande
förgreningar, af hvilka den västra, äfven
den fordom kallad Kölen, skiljer landskapets vattendrag
från Glommens. Där finnas höjdplatåer på
i s. 300–400 m. ö. h., i n. vanligen 500–700
m., bland dem Jättstensberget (638 m.), Enberget
(654 m.), Brånberget (691 m.), Afundsåsen (621
m.), Midsommarberget (557 m.), Böckelsberg (482
m.), Mullhögaklint (541 m.), Digerberget (434
m.), Hjortberget (416 m.), Blåbärskullen (425
m.), Tossebergsklätten (324 m.; om denna se
Fryksdalen med fig.), Käggelholmsberget (359
m.), Skallbergen (446 m.), Rösberget (405 m.)
och Värmullsåsen (427 m.). Östra V., Bergslagsdelen,
har kuperad terräng utan bestämda
bergssträckningar, men med flera bergshöjder,
bland dem Hvitklinten (414 m.), Dalkarlsberget
(450 m.), Vålbergsrös (476 m.), Gumklinten (429
m.), Munkhöjden (353 m.) och Rishöjden (299 m.).
I landskapets södra del utbreder sig ett flackt
slättland omkring Vänern, här och där kuperadt
med höjder, som sällan nå mer än 50 m. öfver
omgifningen, och slutande med den åt s. utskjutande
halfön Värmlandsnäs (se d. o.). Sydvästra
delen af V. är rik på sjöar och genomdras från
n. till s. af dalgångar, afbrutna af sönderstyckade
höjdpartier. – V:s flesta vattendrag gå till Vänern,
endast några få och mindre betydande till Glommen
och Dalälfven. På gränsen mot Norge i s. v.
ligger sjön Foxen (101 m. ö. h.), som genom de
delvis inom V. belägna Stora Le och Lelången
samt Upperudsälfven afbördar sitt vatten till
Vänern. Därifrån österut märkas Västra och Östra
Silen samt Järnsjön (136 m.); vidare Stora Gla
(141 m.; 30 kvkm.) och Glafsfjorden (45 m.;
111 kvkm.) med Byälfven som utlopp; Borgviks-
och Malsjöälfvarna, som äro utlopp för sjön
Värmelen (56 m.; 77 kvkm.) till Grumsfjorden af
Vänern; Norsälfven från Frykensjöarna (62 m.;
137 kvkm.) och Rottnen (106 m.); Klarälfven
(se d. o.) med dess många bifloder och tillopp från
bl. a. sjöarna Leten (333 m.), längst i n.,
Gröcken (216 m.), Grängen (140 m.) och Busjön
(128 m.) samt Lakenesjön (117 m.), Ransjön
(181 m.) och Visten (34 kvkm.; 64 m.), alla v.
om älfven, samt från Mussjön (254 m.) och de
med denna genom Musån förenade
sammanhängande Knon, Busjön och Framsjön (216 m.),
hvilka afrinna till den från sjöarna Nain (266 m.)
och Bredsjön (277 m.), på gränsen till Dalarna,
kommande Ufån, samt slutligen från Deglunden
(202 m.) Ämten (183 m.), Ullensjöarna (272 och
233 m.), Värmullen (131 m.) och Rådasjön (123
m.), alla belägna ö. om Klarälfven; vidare åt ö.
märkas Alsterån från sjön Alstern (52 m.), som
mottar vattnet från Gapern (60 m.), i n., Glomman
(Glumsån), från Barsjöarna (78 m.) och Panksjön
(44 m.), samt Ölman (Ölmeån) och Svartälfven
l. Letälfven, som i V. mottar tillflöde genom
Timsälfven från sjöarna Yngen (199 m.), Daglösen
(128 m.), Alstern (158 m.), Stora Lungen (112
m.), Ullvättern (112 m.) och Alkvättern samt
själf genomflyter Möckeln (se d. o. 3).
V., nästan öfverallt rikt på sjöar och
vattendrag, med skog och berg i västra delen,
bergkullar och leende dalar i ö. samt breda fält och
skogklädda höjder i s., räknas till våra vackraste
landskap. De naturskönaste trakterna finnas i
nordligaste delen af Nordmarks härad, omkring
Glafsfjorden och i Fryksdalen (se d. o. och
Fryken med fig.).
E. A-t.
Berggrunden består så godt som uteslutande af
åldriga, till äldsta afdelningen af prekambriska
systemet hörande bergarter. Endast i östra
kanten af landskapet, på gränsen mot Dalarna,
uppträda i Svartälfvens floddal sedimentära bergarter
af jotnisk ålder (dalasandsten), hvarjämte
obetydliga lämningar af en annan, till åldern ej säkert
bestämd formation (Visingsöformationen) finnas
bevarade vid sjön Möckeln i Karlskoga. Orsaken
till, att så få rester af sådana yngre berglager,
som uppträda i de kringliggande landskapen, –
den jotniska sandstenen i Dalarna,
sparagmitformationen i Norge, de kambriska och siluriska
aflagringarna i Närke och Västergötland –, förekomma
i Värmland, är otvifvelaktigt den, att sådana
sänkningsområden, inom hvilka de yngre aflagringarna
kunnat bli bevarade och skyddade mot erosionens
förstörande krafter, endast i obetydlig
utsträckning förefinnas i V. Det nämnda förhållandet
bereder åt V:s geologiska byggnad en viss
enformighet. Direkt på urberget ligga de kvartära
aflagringarna; således omedelbart på den äldsta
geologiska bildningen den yngsta, utan någon
förmedling af mellanliggande formationer. V. utgör
därigenom ett i högsta grad typiskt stycke af
Fennoskandia: en uråldrig urbergsplatta, betäckt
med kvartära bildningar.
Urberget kan med afseende på sin
petrografiska beskaffenhet indelas i tre områden: A. Västra
V. mellan norska gränsen och en linje, som
utmärkes af sjöarna Kymmen, Rottnen och de två
nedre Frykensjöarna, karakteriseras af växlande
grå, s. k. bandade gnejser och röd gnejs eller
järngnejs samt underordnad granulit,
glimmerskiffer, graniter af flera åldrar och diorit. Detta
område har således en jämförelsevis växlande
sammansättning. B. Mellersta V:s järngnejsområde,
beläget mellan den nyssnämnda linjen i v. och en
linje, som följer i stort Klarälfven från norra
Finnskoga ned till Rådasjön och fortsätter därefter åt
s. s. ö. till trakten af Kristinehamn. Detta
område är i hög grad enformigt och intages så godt
som uteslutande af järngnejs och af den därmed
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
