Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Värmeabsorption ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
301
Värmeabsorption-Värmebehandling
302
utstrålningsförmåga 1. emissionsförmåga. Sotet,
som har den största absorptionsförmågan, har
också den största utstrålningsförmågan. Om sotets
emissionsförmåga för mörka värmestrålar sättes
lika med 100, får emissionsförmågan för nedan
upptagna ämnen ungefär följande värden:
sot ..................... 100’stensalt ............... 42
järnoxid ............. 93 platina ............... 10
blyoxid ............... 88 koppar ............... 6
flusspat ............... 82 guld ................... 4
grafit ................. 75 silfver................. 3
koksalt ............... 49;
Utbyter man sotet på termostapelns ändyta mot
andra ämnen, visa dessa en dess större absorp-
tionsförmåga, ju större deras emissionsförmåga är,
åtminstone för strålning af samma slag. Emissions-
förmågan och absorptionsförmågan för strålar af
samma slag äro med hvarandra proportionella,
eller: ett ämne kan utsända samma slags strålar,
som det kan absorbera. F. ö. bero dessa kvanti-
teter ej blott på det ämne, hvaraf ytorna förfär-
digas, utan ock på ytans grad af polityr: ju
glattare ytan är, dess större del af den infallande
strålningen reflekteras, alltså dess mindre återstår
att absorbera. Likaså utstrålar en glatt yta mindre
än en skroflig, på grund af reflexion inåt (jfr
Absorption och Afkylning). - Ljus är i
grunden ej annat än ett slag af strålande värme.
Faller en ljusstråle på en absorberande yta, inträ-
der med nödvändighet uppvärmning. Men begrep-
pet strålande värme är allmännare, emedan en upp-
mätning af den af en sotad yta absorberade strål-
ningen direkt ger ett mått på den strålade energien,
under det att en uppmätning af ljusstyrkan blir
beroende på vårt ögas förmåga af ljusintryck. Nu
upphör ögats ljusförnimmelse åt röda sidan af spek-
trum, således för växande våglängd hos svängnin-
garna för jämförelsevis kort våglängd, ungefär 0,ooos
mm., under det att den strålande energien för
ungefär samma våglängd är som starkast och
sträcker sig långt utom det synliga spektrum, med
känsliga apparater förnimbar ännu vid omkr. 400
gånger större våglängd. Ömvändningen af satsen,
att med ljusstrålar samtidigt värmestrålning upp-
träder, gäller därför ingalunda. Men väl följer af
identiteten af ljus och värmestrålar inom det syn-
liga området, att de lagar, som funnits för ljus-
strålar, omedelbart kunna tillämpas på värme-
strålning, och denna slutsats är af erfarenheten till
fullo bekräftad. Detta är fallet med lagarna för
reflexion och refraktion. Vidare bli värmestrålar
lika väl som ljus dubbelt brutna och polariserade
vid gång genom diatermana kristaller, tillhörande
annat kristallsystem än det reguljära (jfr Dub-
belbrytning och Polarisation). Värme-
strålar interferera på samma sätt som ljusstrålar
(jfr Interferens) o. s. v. - Hvarje kropp,
hvars temperatur är högre än dess omgifnings,
bildar i förhållande till denna en värmekälla, från
hvilken värme strålar till omgifningen. Tänker
man sig flera kroppar af olika temperatur befint-
liga inom ett för värme ogenomträngligt hylle,
fortgår värmestrålning dem emellan, ända tills
temperaturen öfverallt är densamma. Sedan kan
temperaturen ej mer ändras, emedan hvarje kropp
genom strålning från de öfriga mottar lika mycket
värme på tidsenheten, som den genom utstrålning
åter förlorar. Den för oss ojämförligt viktigaste
värmekällan är solen, så mycket mer som solstrål-
ningen utgör ett nödvändigt villkor för utveck-
lingen af växtlifvet på vår jord och vi sålunda i
sista hand ha solen att tacka äfven för bränslet
till de viktigaste konstgjorda värmekällorna. Se
vidare Värmestrålning. Om solstrålningen
och metoderna för dess bestämmande se Solen,
sp. 309, Solarkonstanten och A k t i no-
meter. - Om människans kroppsvärme och dess
mätande se Kroppsvärme. Om atomvärme
se d. o., om bildningsvärme och reak-
tionsvärme se Termokemi. E.O.S. (T.E.A.)
I fråga om byggnadskonstruktioner,
t. ex. en vägg, betecknar värmegenomgång W den
värmemängd, som på viss tid passerar genom väg-
gen, då temperaturskillnad finns hos luften å ömse
sidor om densamma; v arme genomgång stålet fc, den
värmemängd, som på tidsenheten genomströmmar
ytenheten af väggen vid en temperaturskillnad af
1° hos luften å ömse sidor om densamma; värme-
isolering sförmåg a, det motstånd, som väggen er-
bjuder för värmegenomgång. Denna bestämmes
af värmemotståndstalet m, som anges af den tid,
som åtgår för värmeenheten att passera ytenheten
af väggen vid 1° temperaturskillnad hos luften
å ömse sidor. Värmets ofverföring från ett ma-
teriel till ett annat bestämmes af värmeöfver-
g ang stålet. Speciella öfvergångstal äro värme-
ingångstalet cti, som bestämmer värmeöfverföring
från den varmare luften till väggytan, och är den
värmemängd, som på tidsenheten genomströmmar
ytenheten vid 1° temperaturskillnad mellan luften
och väggytan, och värmeutgång stålet au, som be-
stämmer värmeöfverföringen från väggytan till
den kallare luften, och är den värmemängd, som
på tidsenheten genomströmmar ytenheten vid 1°
temperaturskillnad mellan väggytan och luften.
Värmets genomföring från väggens ena yta till den
andra bestämmes af värme genomföring stålet A,
som är den värmemängd, som på tidsenheten
passerar genom ytenheten af väggen vid 1° tem-
peraturskillnad mellan yttemperaturerna. Värmets
ledning i ett homogent material bestämmes af
värmeledningstalet Å, som är den värmemängd,
som på tidsenheten genomströmmar ytenheten vid
en temperaturskillnad i materialet af 1° pr längd-
enhet vinkelrätt mot ytan. Vid en homogen vägg
förhåller sig således A till A som längdenheten till
väggtjockleken. A. E-n.
Värmeabsorption, fys. Se Absorption 3
och Värme, sp. 300.
Värmebehandling, med., är sedan urminnes tid
en af hufvudbehandlingsmetoderna inom den medi-
cinska terapien. Dess princip är dels att tillföra
kroppsytan i dess helhet ökad värme efter starka
värmeförluster från densamma, såsom efter för-
frysning, långvarig afkylning i vatten o. d. eller
under s. k. frosskakning vid börjande febertill-
stånd, beroende på sammandragning ev. kramp
i hudens blodkärl, dels äfven att lokalt upp-
värma ett visst parti af kroppen i terapeutiskt
syfte. Lokal värmebehandlings syfte är antin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
