Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Världsstorloge ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
289
Världsåskådning
290
åskådningen, trots do individuella drag, som den
får af personligheten, lika mycket är en social
företeelse som något, hvilket tillhör individen. De
flesta människor ega nämligen föga utpräglade
världsåskådningar. Hvar och en af dem är in-
passad på sin plats i lifvet och har där att fylla
sina dagliga uppgifter, hvilka så upptaga upp-
märksamheten, att knappast några allmännare och
djupare lifsfrågor uppstå, och göra sådana sig
någon gång påminda inför födelsens, lifsödenas
och dödens mysterier, så besvaras de enligt tradi-
tionens och den allmänna meningens anvisningar,
hvilka dogmatiskt följas. Originalitet inom världs-
åskådningen ega endast genierna, de ledande kul-
turpersonligheterna; och särskildt är det ur tre
kulturfaktorer, som världsåskådningarna växa upp,
ur religionen, poesien och filosofien.
De religiösa världsåskådningarna ha sin grund
i människornas erfarenhet af, att det för deras öden
finns orsaksfaktorer, som äro af annan art än
människans egen verksamhet, några öfversinnliga
makter, på hvilka ytterst lif och död, lycka och
olycka bero. Dessa högre makter söker människan
påverka genom kulthandlingar, genom bön, offer
och ceremonier. Kulten sättes i system af en
prästkast, som ock söker i en helig lära samman-
fatta dess mening. De osinnliga makterna personi-
fieras antropomorfistiskt (i människogestalt), och
de så utbildade gudsföreställningarna få småningom
ett alltmera blott andligt innehåll, religionen blir
allt mera något rent inre med en fördjupad mora-
lisk betydelse. Därmed får människolifvet mål och
mening, och föreställningarna om världen och
världsförloppet sammanarbetas till en historia om
skapelsen och ett oändligt lif, om frälsning eller
straff. Eeligiösa genier, hos hvilka gudsmedvetan-
det tar formen af hänförd uppenbarelse, leda
denna utveckling. Och så har den mångfald af
olika religionsläror uppstått, som ge upphof till
lika många världsåskådningar, hvilkas omfattande
med auktoritetsbunden tro af deras anhängare
fattas såsom religiös plikt. Kring den religiösa
kärnan sluta sig andra föreställningar af världslig
innebörd, hvarigenom äktenskapliga band, familje-
pietet, fosterlandstrohet, ärlighet i handel och
vandel o. s. v. få en förbindande helgd. Ännu
i dag ha för flertalet människor deras världs-
åskådnings hufvudelement ett sådant ursprung
under inflytande af en uråldrig tradition, som i
mycket utöfvar sin makt äfven öfver dem, som
tro sig såsom fritänkare oberörda däraf. Ännu
större betydelse har den religiösa världsåskådnin-
gen för den, som lefver ett religiöst lif och med
egna religiösa erfarenheter kompletterar det af
andra meddelade. För honom får allt i lifvet en
religiös betydelse, och äfven den yttre verkligheten
blir för honom en symbol af Guds vilja. Huru
långt han omsätter innehållet i teoretisk form såsom
dogmer, beror på särskilda historiska och indivi-
duella förutsättningar. Men äfven det, som ej fått
sådan fastare form, kan ingå i hans världsåskåd-
ning, förläna denna färg och värme och göra den
för honom lefvande och lifsriktande.
I konsten framställes i åskådlig form en enskild
företeelse som ideellt uttryck för en sida i lifvet,
hvars djupare, inre betydelse genom gestalt och
färg, symmetri och proportion, tonharmonier och
Tryckt den 10/i2 21
rytmer bringas att tala till åskådaren, åhöraren
eller läsaren. Konsten stod i början i religionens
tjänst; arkitekturen, målningen, plastiken och mu-
siken gåfvo symboliska uttryck åt religiösa idéer.
Zeus från Otricoli förkroppsligar en sida i den
grekiska folkreligionen, och medeltidens himmels-
trängtan fick gestalt i den gotiska domens spiror
och vertikala linjer. Men endast poesien har i
språket ett material, som möjliggör åskådliggörande
af allt andligt lifsinnehåll. Den hämtar stoff från
erfarenheten, men är genom fantasien frigjord från
den prosaiska verklighetens inskränkningar och
bundenheten af dess enskilda orsaker. Den kan
därför tillfredsställa längtan hos den genom sina
lifsomständigheter fjättrade människan och öppna
för henne en blick i en starkare och högre värld,
där lifvets betydelse skarpare framträder. Konst-
verket blir därvid en symbol ej för en abstrakt
tanke, utan för ett konkret lifssammanhang, som
sprider ljus öfver verklighetens mening. Skaldens
geniala världsåskådning skimrar igenom och med-
delar sig åt läsaren. Själfva språkformen förlänar
framställningen den mot innehållet svarande känslo-
tonen, den episka diktens händelseförlopp och dra-
mats af storslagna konflikter fyllda handling röja
människoödenas inre lagar. Stundom uttalar skal-
den mera direkt sina åsikter i de skildrade per-
sonernas namn eller i sitt eget och meddelar på
så sätt direkt en del af sin världsåskådning. Publi-
ken läser poesien för den estetiska njutningens
skull, men den sanne skalden utöfvar sitt största
inflytande därigenom, att han bidrar till att upp-
bygga sina läsares världsåskådningar och där-
igenom uppfostrar dem och ger riktlinjer för
deras lif.
Världsåskådningen i dess högsta teoretiska form
är filosofien (metafysiken). Denna har sina äldsta
rötter i religionen och poesien, men bygger
på deras uppslag vidare genom att tillgodogöra
sig alla de empiriska vetenskapernas resultat, som
den under inflytande af tidens hela kultur söker
sammansluta till ett motsägelselöst och samman-
hängande helt. Då forskningen ständigt fortgår,
är detta ett Sisyfusarbete, som aldrig når sin af-
slutning; men hvarje tid har sin filosofi, som
söker formulera den då nådda utvecklingens facit.
Härvid förfar filosofien, så vidt möjligt, begrepps-
mässigt, sträfvande att inom sig inrymma endast
fullt klara tankar. Men dessa äro abstrakta och
kunna därför aldrig nå fram till den konkreta
verklighetens outtömliga innehållsrikedom. Huru
högt än filosofien når i sin utveckling, kan den
därför aldrig som världsåskådning ersätta de bi-
drag till uppfattningen af världen och lifvet, som
lämnas af religionen och poesien.
Man har i våra dagar mycket talat om en natur-
vetenskaplig världsåskådning och förmenat, att en
sådan bör ersätta alla äldre världsåskådningar.
Naturvetenskapen handlar emellertid endast om
naturen, ej om personlighetens värld. Hvad som
utges för en naturvetenskaplig världsåskådning,
är därför ej naturvetenskap, utan en materia-
listisk eller monistisk filosofi, som dogmatiskt söker
tillämpa naturanalogier på det personliga lifvets
område. Att den allmänna världsåskådningen in-
genting får innehålla, som strider mot naturforsk-
ningens säkra resultat, är obestridligt, men att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
