- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 33. Väderlek - Äänekoski /
253-254

(1922) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Världskriget. Afrika - Världskriget. Kriget till sjöss

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

253

Världskriget (Kriget till sjöss. Flottornas storlek, stationering och uppgifter)

254

samt närliggande delar af Tyska Öst-Afrika och
Nord-Rhodesia. Slutligen sträckte han - på grund
af vapenstilleståndet - med 1,300 man 14 nov. 1918
vapen vid Abercorn. H. J-dt.

Kriget till sjöss.

Under åren närmast före Världskrigets utbrott
hade Europas samtliga stormakter bedrifvit inten-
siva rustningar till sjöss; nya, vidtomfattande
flottprogram hade antagits af Ryssland och Frank-
rike 1912, af Italien 1913 och af Österrike-Ungern
1914. Den mest i ögonen fallande ökningen hade
dock Tysklands flotta genomgått; på ett årtionde
hade denna från sin plats i kön ryckt upp till
platsen närmast England. Den tyska flottlagen
antogs 1900 och erhöll betydelsefulla tillägg 1906,
1908 och 1912. England å sin sida hade nödgats
frångå såväl sin "tvåmaktsstandard" som sin "två-
kölar-mot-en-standard" för att några år före kri-
get acceptera en s. k. "60-proc.-standard", hvil-
ken dock 1914 icke var alldeles uppnådd. Redan
på ett tidigt stadium i denna kapprustning hade
den engelska ledningen sökt skaka af sig med-
täflaren genom att införa dreadnoughttypen, men
Tyskland hade icke tvekat att omedelbart följa
exemplet och att däraf draga den konsekvensen
att utvidga Kejsar Vilhelms-kanalen för de nya,
större slagfartygen. Tyska flottans nyskapare, stor-
amiral von Tirpitz, betonade visserligen, att Tysk-
lands rustningar till sjöss icke voro riktade mot
England - "slagflottan är uteslutande afsedd för
försvar af hemlandsfarvattnen" -, men i hela
den öfriga världen uppfattades den hastiga öknin-
gen af Tysklands maritima styrka efter sekelskiftet
såsom ett direkt hot mot det brittiska imperiet.
Det är uppenbart, att engelska flottans koncentre-
ring till hemfarvattnen från 1904-05 och dess
successivt till Englands och Skottlands östkuster
förskjutna basering uteslutande föranleddes af den
tyska flottlagen och dess tillägg.

När kriget bröt ut, befann sig engelska flottans
hufvudstyrka, "The grand fleet" under befäl
af amiral Jellicoe, i Scapa flow (se d. o.), Cro-
marty och Rosyth (se d. o.), medan vissa jagar-
och undervattensbåtsförband voro stationerade i
Harwich och en stark andra flotta, "The Chan-
nel fleet", i Engelska kanalen. Dessutom voro
eskadrar, hufvudsakligen bestående af kryssare,
tilldelade Medelhafvet, Ostindien, Öst-Asien, Au-
stralien, Västindien m. fl. kolonier. Tyska flot-
tans hufvudstyrka, "Die hochseeflotte" under
befäl af amiral von Ingenohl, var samlad i
Wilhelmshaven och Cuxhaven, medan ett antal
kryssare, jagare och undervattensbåtar var för-
lagdt till Östersjön (Kiel). I Medelhafvet befunno
sig slagkryssaren "Goeben" och lätta kryssaren
"Breslau" och i Öst-Asien en eskader, hvars huf-
vuddel bestod af 2 större och 3 mindre kryssare.
Ytterligare 3 kryssare voro stationerade i Atlan-
ten och i Indiska hafvet. I öfverensstämmelse
med innebörden af engelsk-franska ententen sva-
rade Frankrike för de maritima operationerna i
Medelhafvet, och franska flottans hufvudstyrka
under befäl af amiral Boué de Lapeyrère var
baserad på Toulon och Biserta. Österrikiska flot-
tans hufvudbas var Pola, ryska flottans Kronstadt,
Reval och Helsingfors i Östersjön och Sevastopol
i Svarta hafvet.

Styrkeförhållandena mellan de olika flottorna
framgå af nedanstående tabell.

(Aug. 1914 färdiga fartyg)

England......... 24 31 9 30 62 264 77

Tyskland........ 16 20 4 7 31 145 28

Ryssland ....... 4 4 - 6 2 63 12

(Östersjön)

Ryssland ....... - 4 - - 2 26 11

(Svarta hafvet)

Turkiet......... - 2 l - 3 11 -

Österrike-Ungern 3 12 - 2 7 70 6

Italien ........ 4 8 - 9 6 61 20

Frankrike....... 4 18 - 19 8 84 67

De uppgifter, som förelågo ententens sjöstrids-
krafter, kunna sammanfattas sålunda: skydd af
förbindelserna till sjöss; utöfning af ekonomiskt
tryck på motståndaren för att tvinga honom till
fred; skydd af trupptransporterna och förhindrande
af landstigningsföretag. Centralmakternas flottor
skulle i främsta rummet skydda egen kust mot
landstigning och i möjligaste mån trygga sjö-
förbindelserna med neutrala länder. Dessutom
skulle de med min- och torpedanfall söka skada
den fientliga hufvudstyrkan i afsikt att ernå en
utjämning i styrkeförhållandena ("kleinkrieg").
När denna utjämning åvägabragts, skulle ett sjö-
slag sökas. Slutligen skulle de fientliga sjöförbin-
delserna med alla medel anfallas. För entente-
makterna, enkannerligen England, som ensamt
var centralmakterna betydligt öfverlägset till sjöss,
bestod den enklaste lösningen af de föreliggande
uppgifterna uti att snarast uppsöka och tillintetgöra
de fientliga sjöstridskrafterna. Men när den andra
parten håller sin flotta tillbaka - såsom en "fleet-
in-being" (se d. o.) -, står denna lösning icke
alltid att vinna, och sjökriget inträder i ett oafgjordt
skede. Tyska sjökrigsledningen följde i stort sedt
konsekvent den ofvan skisserade strategiskt defen-
siva principen. Tyska högsjöflottan förblei intill
krigets allra sista dagar en maktfaktor af första
ordningen - - om än af passiv natur; dess blotta
tillvaro tvingade fienderna dels att hålla i full
beredskap en öfverlägsen hufvudstyrka, dels att
vid alla operationer - åtminstone i farvattnen
mellan England och Tyskland - räkna med öfver-
fall af jämställda, eventuellt öfverlägsna sjö-
stridskrafter samt omöjliggjorde en effektiv när-
blockad af de tyska hamnarna. I synnerhet sedan
det oinskränkta undervattensbåtskriget börjat (l
febr. 1917), gjorde sig trycket af den orörda
tyska hufvudstyrkan gällande. Det kan dock
anmärkas, att tyska högsjöflottan kunnat använ-
das lämpligare genom en mera offensivt lagd
sjökrigsföring, särskildt under krigets första år.
Utsikterna till framgång i en sådan offensiv
hade varit jämväl enligt kompetenta engelska

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:08:03 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcm/0149.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free