Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Världskriget. Den afgörande krisen - Världskriget. Ententens krigsmål
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dess fälttågsplan för ett eventuellt krig. En tysk
motfråga, om England ville lofva förbli neutralt, i
fall Belgiens neutralitet (liksom äfven Frankrikes
och dess koloniers integritet) respekterades,
besvarades af Grey (1 aug.) med en hänvisning till
nödvändigheten af handlingsfrihet. Å andra sidan
gaf England s. d. undvikande svar på ett franskt
förslag – framställdt i handskrifvelse af 31 juli
från president Poincaré till konung Georg – om
fullständig engelsk solidaritetsförklaring med
Frankrike och Ryssland som yttersta påtryckningsmedel
på Österrike och Tyskland. Däremot lofvade Grey
(2 aug.) Frankrike, att brittiska flottan skulle
ingripa, om den tyska genom Kanalen eller
Nordsjön företoge fientliga operationer mot Frankrikes
kuster eller sjöfart. Från tysk sida utlofvades
därpå (3 aug.) att, om England förblefve
neutralt, tyska flottan ej skulle uppträda i Kanalen
eller närma sig Frankrikes nordkust samt att
Belgiens integritet äfven i händelse af genommarsch
skulle respekteras. Till Belgien hade Tyskland
då redan (2 aug.) riktat ett ultimatum med kraf
på genomtåg och löfte om utrymning af belgiskt
territorium efter freden. Belgien svarade (3 aug.),
åberopande 1839 års garantitraktat, att det
ämnade med vapenmakt försvara sig mot alla
kränkningar af sin däri äfven af Tyskland (Preussen)
garanterade neutralitet. – Tyska trupper hade
1 aug. inryckt i det neutrala Luxemburg och
beträdde 4 aug. på morgonen belgiskt område. Detta
steg erkändes af Bethmann-Hollweg s. d. i tyska
riksdagen såsom stridande mot folkrätten; det hade,
sade han, nödvändiggjorts af öfverhängande fara
för franskt infall denna väg mot nordvästra
Tyskland. ”Det onda vi nu göra skola vi söka göra
godt igen, så snart våra militära syften uppnåtts”.
Konung Albert af Belgien vädjade 3 aug. till
England om diplomatiskt stöd för tryggande af
landets neutralitet och fick 4 aug. till svar, att
England skulle stödja dess väpnade motstånd mot
neutralitetens kränkning. Efter denna utfästelse
tillställde belgiska regeringen s. d. tyska
sändebudet hans pass och vädjade till garantimakterna
England, Frankrike och Ryssland om väpnad hjälp.
– Englands beslut att ingripa i kriget torde
främst ha förorsakats af önskan att skydda
Frankrike, men den tyska kränkningen af Belgiens
neutralitet anfördes officiellt ensam som krigsorsak
och blef af bestämmande inflytande på engelsk
folkmening om kriget. Brittiske ambassadören i
Berlin sir E. Goschen underrättade 4 aug. på
e. m. tyska regeringen, att England, om garanti
för respekterande af Belgiens neutralitet ej före
midnatt erhållits, ämnade vidtaga alla åtgärder
för denna neutralitets upprätthållande; detta
meddelande innebar krigsförklaringen. – Österrike-Ungern
dröjde under förebärande af militära skäl
i det längsta med sina krigsförklaringar; först
efter upprepade tyska påminnelser om dess
förbundsplikt aflätos sådana 6 aug. till Ryssland,
sedermera till Frankrike och England. Dess
krigsförklaring mot Belgien afgafs 27 aug.
Krigsutbrottet medförde genast Italiens och
Rumäniens faktiska affall från trippelalliansen. Redan
31 juli hade italienska regeringen meddelat, att
den betraktade Österrikes aktion mot Serbien som
aggressiv och därför ej ansåg casus fœderis
föreligga, utan ämnade förbli neutralt. Med samma
motivering afgaf Italien 3 aug. formlig
neutralitetsförklaring för hela konflikten. Rumänien –
hvars konung redan våren 1914 meddelat, att han
i händelse af krig mellan Ryssland samt Tyskland
och Österrike på grund af folkstämningen ej kunde
fördragsenligt ingripa, men att Österrike-Ungern,
så länge han lefde, ej behöfde befara rumänskt
angrepp – förklarade efter ett kronråd (3 aug.),
där Italiens neutralitetsförklaring gjort starkt
intryck, att casus fœderis ej förelåge, enär
Rumänien ej på förhand underrättats eller åtsports om
den österrikiska aktionen mot Serbien. Däremot
ingick Turkiet 2 aug. hemligt fördrag med Tyskland
om förbund till 31 dec. 1918 och ingripande
i kriget, om Ryssland genom militära åtgärder
nödgade Tyskland att fylla sin förbundsplikt mot
Österrike; fördraget biträddes kort därefter af
Österrike-Ungern. Dess närmaste följd blef, att
de tyska krigsfartygen ”Goeben” och ”Breslau”
undan sina engelska förföljare dirigerades till
Konstantinopel och ”inköptes” af turkiska regeringen.
Den på så sätt förstärkta turkiska flottan anföll
28 okt. flera ryska Svarta-hafshamnar, och kort
därpå inträngde turkiska trupper på Sinaihalfön.
De allierades ambassadörer lämnade 1 nov.
Konstantinopel, 3 nov. bombarderade franska och
engelska krigsfartyg de yttre Dardanellforten, och
5 nov. förklarade England krigstillstånd med
Turkiet råda samt annekterade den sedan 1878
under brittisk förvaltning stående ön Cypern.
Egypten förklarades 17 dec. för brittiskt
protektorat, och följande dag afsattes formligen den i
Turkiet vistande kediven Abbas Hilmi; till landets
regent utropades prins Hussein Kemal med titeln
sultan af Egypten (för att beteckna landets
fullständiga oberoende af Turkiet). – Till Tysklands
fiender sällade sig tidigt Japan, som 17 aug. i
ultimatum med 6 dagars frist kräfde afträdande
af Kiau-tschóu och alla tyska krigsfartygs
aflägsnande från östasiatiska farvatten. Då detta
ultimatum lämnades obesvaradt, förklarade Japan 23
aug. Tyskland krig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
