Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Världskriget. Den afgörande krisen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skulle erfara detta ultimatum före sin afresa från
det besök han aflagt i Petersburg och sålunda ej
kunna personligen påverka Nikolaus II att ingripa
till Serbiens skydd. Noten utarbetades under Berchtolds
öfverinseende af ministern baron A. Musulin,
och tyska regeringen hölls underkunnig endast
om krafvens hufvudpunkter. Ordalydelsen delgafs
Tschirschky 21 juli, men blef – då han
hemsände den med kurir och ej telegrafiskt – bekant
för de ledande i Berlin först på aftonen 22 juli,
då noten redan från Wien expedierats till
framlämnaren, sändebudet von Giesl i Belgrad.
Bethmann-Hollweg och tyske utrikesministern von
Jagow funno noten alltför skarp, men ansågo det
för sent att på detta stadium söka få den reviderad.
Ett mycket allmänt ententeantagande, att
de före delgifningen 22 juli känt notens själfva
ordalydelse, är oriktigt. De hade sålunda för
Tysklands del tagit risken af en österrikisk åtgärd,
hvars ödesdigra detaljutförande de dåraktigt underlåtit
att i tid kontrollera. Italien hölls alldeles
utanför till 23 juli (för undvikande af befarade
kompensationskraf i Albanien och indiskretioner
till Ryssland eller Frankrike); åt öfriga makter
delgafs noten 24 juli. S. d. lät tyska regeringen
meddela ententekabinetten, att den betraktade
konflikten som en inre angelägenhet mellan Österrike
och Serbien och ansåg dess lokalisering
som den europeiska diplomatiens främsta uppgift.
Ententemakterna sökte förgäfves få den Serbien
tillmätta fristen förlängd för att vinna rådrum
för medling; samtidigt rådde de Serbien till
vidtgående eftergifter. Sådana gjordes i den till
Giesl 25 juli öfverlämnade serbiska svarsnoten;
dock afvisades där några af de med Serbiens
oberoende mest oförenliga krafven (särskildt på
österrikiska ämbetsmäns ”medverkan vid
undertryckandet af den mot monarkiens territoriella
integritet riktade omstörtningsrörelsen”). Då
svarsnoten ej i fullständigt oförändrad form godtog
de framställda krafven, förklarade Giesl svaret
otillfredsställande, afbröt genast de diplomatiska
förbindelserna och hemreste s. d. med hela legationen.
Serbiska regeringen hade i förkänsla häraf
redan några timmar före svarsnotens afgifvande
påbjudit allmän mobilisering, och sent samma afton
beslöts partiell, endast mot Serbien riktad
österrikisk-ungersk mobilisering.
Vid försöken att afvärja en med allmänt krig
hotande väpnad konflikt Ryssland-Österrike tog
England ledningen. Grey föreslog i detta syfte
(inledningsvis 24 juli och i officiella noter 26 juli)
medling af de fyra i österrikisk-serbiska konflikten
ej direkt intresserade stormakterna England,
Frankrike, Tyskland och Italien, exempelvis i
form af en ambassadörskonferens i London liksom
1912. I Wien afvisade man emellertid bestämdt
hvarje tanke på, att stormakten Österrike-Ungerns
konflikt med Serbien skulle underställas något slags
europeisk skiljedomstol, och denna Berchtolds
uppfattning delades i Berlin. Därifrån uppmanade
man västmakterna, särskildt England, att inverka
dämpande i Petersburg, och motsvarande maning
om att dämpa i Wien riktades från dem och Ryssland
till Tyskland. Grey lät sitt första medlingsförslag
följas af ett nytt (27 juli) om tysk medverkan
till, att man i Wien skulle taga den långt i
eftergifter gående serbiska svarsnoten till grundval
för underhandlingar. Detta förslag befordrades 28
juli af tyska regeringen till Wien med tillfogad
varning mot att afböja all medlingsaktion samt
erinran om ryske utrikesministern Sazonovs
benägenhet för direkta förhandlingar mellan Wien och
Petersburg. Berchtold skärpte emellertid s. d.
krisen genom Österrike-Ungerns krigsförklaring
mot Serbien. Denna hade han hos kejsar Frans
Josef förordat som ett medel att förebygga ”ett
nytt försök af trippelententen att ernå en fredlig
biläggning af konflikten” och ytterligare motiverat
med hänvisning till, att fientligheter redan öppnats
från serbisk sida, en uppgift, som redan s. d.
befanns grundlös och därför i sista stund utgick ur
krigsförklaringens redan fastställda text. För att
afvärja tysk påtryckning i fredlig riktning
underlät vidare Berchtold i det längsta att delge tyska
regeringen Serbiens 25 juli afgifna svarsnot, så
att denna först 28 juli på morgonen kunde
föreläggas kejsar Vilhelm (denne hade föregående dag
återvändt till Potsdam från sin norska resa).
Kejsaren fann svaret ”aflägsna hvarje anledning till
krig”, och på hans initiativ tillrådde tyska
regeringen i Wien s. d. en allenast öfvergående
besättning af Belgrad och några andra orter på
serbiskt område som garanti för de serbiska löftenas
uppfyllande. Bethmann-Hollweg tillade, att det
serbiska svaret innebar så stora eftergifter, att ”man
vid fullständigt intransigent hållning af
österrikisk-ungerska regeringen måste räkna med, att
allmänna meningen i hela Europa småningom tar
afstånd från henne”. Samtidigt understödde
Tyskland – af omtanke om trippelalliansens bevarande
– energiskt Italiens tolkning af trippelalliansfördragets
artikel 7 och dess därpå grundade, af
Österrike bestridda kraf på rätt till kompensation
i händelse af, äfven öfvergående, österrikisk
ockupation af serbiskt område. – En vändpunkt i
krisen betecknade Greys meddelande till tyske
ambassadören Lichnowsky 29 juli på e. m., att
England visserligen kunde stå afsides, så länge
konflikten inskränkte sig till Österrike och
Ryssland, men att England, om Frankrike indroges,
komme i annat läge och då kunde ”nödgas till
hastiga beslut”. Detta engelska krigshot till
Berlin, som ej synes ha motsvarats af lika energiskt
”neutralitetshot” i Petersburg, satte ordentlig fart
på de tyska fredspåtryckningarna i Wien och
klargjorde för de ledande i Berlin ställningens hela
allvar. Först gjordes (genom Bethmann-Hollweg
muntligen till engelske ambassadören Goschen
aftonen 29 juli) ett försök att förmå England till
neutralitetslöfte mot försäkran, att Tyskland ej ens
i händelse af ett segerrikt krig eftersträfvade
territoriell utvidgning i Europa på Frankrikes
bekostnad. Vidare sändes på natten till Wien en
energisk maning att ändtligen börja direkta
förhandlingar med Petersburg och ej motsätta sig
den af Grey föreslagna medlingen, utan ange sina
villkor, t. ex. när Belgrad besatts, enär eljest
allmänt krig, med äfven England som motståndare
och utan italiensk hjälp, vore oundvikligt.
Tyskland skulle fylla sin förbundsplikt, men ”måste
afböja att från Wien lättsinnigt och utan
beaktande af sina rådslag låta sig indragas i en
världsbrand”. Berchtold hade under tiden (29 juli)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
