Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Väringen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
är det ett folknamn och betecknar skandinav, särskildt svensk (se vidare Ryssland, sp. 1436).
Förhållandet är detsamma med det arabiska
varank och urspr. äfven med det grek. ba’rangos,
hvilket i början af 10OO-talet aflöste ordet rhos
som beteckning för skandinav, men då till en
början för tydlighetens skull sammansattes rhos-
varang l. varang-rhos. Skandinavien hette därför
hos grekerna Varangia och Östersjön hos ryssar
och araber Varjag- och Varankhafvet, alldeles som
Svarta hafvet under ett tidigare skede efter
samma folk kallades Rushafvet. Grundbetydelsen
är oviss. Den vanliga förklaringen är "edsvuren
krigare" (se närmare Varjag). Jfr A. Cronholm, "Wäringarne" (1832), V. Thomsen, "Ryska
rikets grundläggning genom skandinaverna" (1882),
och T. Arne, "Svenska minnen i ryska folkdikten"
(i "Nord. tidskr." 1915). N. H
Väringen, en 20,7 kvkm. stor insjö i Örebro län,
mottar två stora tillflöden, Dyltaån och Vedevågsån
(Fröviån), hvarför den uppsamlar vatten från ett
mycket stort nederbördsområde, omkr. 2,600 kvkm.
V. afrinner genom den omkr. 40 km. långa
Arbogaån till Mälaren. Sjön ligger 32 m. ö. h.
och har ett maximidjup af 14,4 m. Den har ett
stort antal holmar och en större ö, inom hvars
omkr. 8 kvkm. stora areal Ödeby sockens hufvudbygd är belägen. På denna ö, där äfven Ödeby
kyrka ligger, finnas ruinerna efter Kägleholms
slott, en gång tillhörigt Ebba Brahe och M. G.
De la Gardie, hvilka äfven prydt kyrkan med rika
konstskatter. På en klippa midt i sjön, Vagnhäll,
mötas gränserna för de gamla landskapen Västmanland. Södermanland och Närke. J. V. E.
Väringsö, bebodd, bergig, delvis skogbevuxen ö
i Stockholms norra skärgård, Länna socken, Stockholms län, knappa 20 km. s. om Norrtälje, skiljes
från fastlandet af ett 200–300 m. bredt sund.
Ytinnehåll omkr. l,5 kvkm. G. Brgrn
Värja, krigsv., ett som sidogevär buret stötvapen med lång och smal klinga. Under rustningarnas senare tid framträder, under 1400-talet
värjans föregångare borrsvärdet, ett enbart för stöt
afsedt svärd, med ända till l,5 m. lång klinga,
samt med tre- eller fyrkantig genomskärning. Ur
borrsvärdet framgick pansarstickaren, med synnerligen kraftig klinga och enkelt korsformigt
fäste. När fäktkonsten under 1500- och 1600-
talen började uppblomstra, framträdde stötvärjan.
Från Spanien utgingo rappirerna, det ridderliga duellvapnet, med mästerligt arbetade klingor
och genombrutna, för handens skvdd under fäktningen beräknade, ofta skålformiga fästen. På
1400-talets svärdsfäste, med dess enkla korsform,
hade småningom tillkommit tumringen, hvilken
fördubblades till parerringar. Den raka parerstången kom att dela sig i byglar, af hvilka en,
handbygeln, böjdes uppåt och slutligen förenades
med knappen. De öfriga byglarna utgingo åt
sidorna, sönderdelades konstmässigt och bildade
korgfästen. Slutligen tillkom parerplåten. Under
1600-talet blef värjan, med längre klinga för
rytteriet än för fotfolket, arméernas förhärskande
sidovapen. På armévärjorna försvunno de många
byglarna och ersattes med handbygel och parerplåt
samt under förra hälften af 1600-talet äfven med
en sidobygel. Mot slutet af 1600-talet hade värjan
i allmänhet det utseende, som återfinnes hos den
svenska värjan m/1685 eller hos Karl XII:s-värjan
(se fig. samt porträttet af Karl XII, å sp. 969 i
bd 13). Dessa svenska värjor, hvilka
till stor del tillverkades vid Vira
bruk i Uppland, kännetecknas af
enkelhet, styrka, lätthet och elegans. På 1770-talet infördes i Sverige en lång, eneggad kavallerivärja
med korgfäste, kallad pallasch (se
d. o.). – Samtidigt med dessa för
verkligt stridsbruk afsedda hugg-
och stötvärjor, pamparna, förekommo
särskilda duellvärjor, bland hvilka
märkas colimarden (en förvrängning
af Königsmarck, efter en i Ludvig
XIV:s tjänst varande medlem af
denna familj - sannolikt Karl Johan Königsmarck - som införde
detta vapen) samt den till de förnämares klädedräkt hörande värjan,
från hvilken härstamma 1700-talets
sirliga s. k. hofvärjor, ofta konstnärligt arbetade och mot århundradets slut ej sällan försedda med
fasetterade stålfästen. Från dessa
härstammar den ännu till vissa civila uniformer brukade värjan (se
färgpl. VII: 2, 3 o. 6 samt VIII: 4
till art. Uniform). Längst bibehölls officersvärjan vid preussiska
infanteriet, där sabeln infördes först
1889. O. K-a.
Fig.
Svensk värja med balja af 1685 års modell. (Artillerimuseum, Stockholm.)
Värjaren. Se Värgaren.
Värjemålsed. Se Ed, sp 1325.
Värjfäktning. Se Fäktkonst, sp. 211.
Värk. 1. Patol. Den smärta,
som åtföljer vissa sjukdomsprocesser. I dagligt tal nyttjas stundom ordet för att
beteckna sjukdomsprocessen själf. Värkens uppkomst är ännu skäligen dunkel, enär vår kun-
skap om smärtsinnet i kroppens inre delar är
mycket ofullständig. Vanligen sätter man densamma i förbindelse med en mekanisk eller kemisk
inverkan af sjukdomsprodukter, såsom svulster, inflammationsprodukter, på nerver eller nervändapparater i väfnaderna. - 2. Obstetr. Se Förlossning, sp. 448. 1-2. J. E. J-n.
Värke å upprinner af flera smååar på Linderödsåsens södra del inom Färs härad, Malmöhus
län, och faller ut i Hanöbukten ett par km. n. om
Hvitemölla fiskeläge i Albo härad, Kristianstads
län. Dess vattenområde uppgår till inemot 200
kvkm. J. V. E.
Värkö, en vacker, skogbevuxen ö strax ö. om
Karlskrona, i Blekinge, Lösens församling, ön,
hvars ytinnehåll uppgår till något mera än 2
kvkm., har jämte den därå belägna herrgården
med samma namn under en tidrymd af omkr.
200 år egts af släkten Ebbeltoft, adlad Psilanderhjelm. Den innehas f. n. (1921) af agronomen A.
Nobling. På sydvästra sidan af ön ligger en djupt
inträngande strandgrotta, fördelad i flera rum,
hvarest finnas lämningar af stenbänkar o. d. och
vid hvars ingång porlar en aldrig sinande källa
med utmärkt dricksvatten. Enligt en folksägen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
