Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Värdedeklaration ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
syster ta endast hälften mot broder. I det
aflägsna V. kunde emellertid icke Birger Jarls
arfslag göra sig gällande, och i följd däraf fick
den folkliga arfsrättens utveckling fortgå. Följden
däraf blef, att son och dotter kommo att ärfva
lika (en regel, som gällde äfven i några härad
i Blekinge); dock stod en äldre uppfattning så
till vida kvar, att mannens häst och vapen kunde
ärfvas endast på manssidan. Icke ens landslagarna
tyckas upphäfva V:s arfsrätt, utan denna kom att
stå kvar genom tiderna. Karl XI stadgar visserligen
att, där icke parterna nöjas åt annat, syster
äfven i V. skall ärfva halft mot broder (k. br. 3 sept.
1685), men den gamla regeln synes trots detta
ha lefvat kvar och stadfästes slutligen på ständernas
anhållan af Gustaf III (k. förordn. 26 juni
1772). Sedan numera genom k. förordn. 19 maj
1845 syster och broder alltid ärfva lika, saknar
V:s arfsrätt betydelse. (Om de sägner, som knyta
sig till V:s arfsrätt, se Blända.)
V:s afskilda läge och den politiska öfvervikt
framför de egentlige smålänningarna, som af ålder
utmärkt virdafolket, ha kvarlämnat djupa spår i
folklynnet. "Virden tänker och talar stort om sig
själf, sina kvinnors forna tapperhet och därpå
grundade företräden, sina uråldriga lika arfslagar
o. s. v." Men med denna stolthet och känsla af
eget värde förenar Värendsbon förbindlighet och
umgängsamhet, fin takt och godt naturligt vett.
Om hans själfkänsla såras, vaknar dock hos honom
vild kamplystnad. Blodiga envig voro förr en lika
väsentlig del af gillesglädjen som ölhornet och
snibbaskålarna. Rörande den värendska kvinnodräkten,
om hvilken Linné, själf en V:s son,
fällde det omdömet, att den "var både den
täckaste och den dyraste han sett hos allmogen i
riket", må följande meddelas (jfr afbildning å
färgpl. I till art. Folkdräkt). Närmast kroppen
bars ett hvitt linne, fasthållet kring lifvet med en
gördel eller list. Buret ensamt om sommaren och
i hemmet utan andra kläder, kallades det "brudnasärk"
och var då omkring midjan rynkadt som
kjortel och kring halsen försedt med krage, som
hopfästes med silfverspänne. I st. f. den fullständiga
"brudnasärken" brukades i hvardagslag
äfven ett enklare linntyg, öfver hvilket man på
helgdagarna drog en kort skjorta af köpstadslärft
(kallad "upplät" eller "öfverdel"). Öfver "särken"
bar man ett skört eller en kjortel af mångfaldigt
olika tyg samt omkring lifvet ett lifstycke
utan ärmar, stundom hopsydt i ett stycke med
skörtet ("upplätakjortel"). Vid full klädsel bar
man öfver lifstycket en tröja med ärmar, och om
midjan bands en gördel, ett bälte eller skärp af
mångfaldigt olika färg och beskaffenhet. Denna
gördel, som af ålder kallades "fälttecknet", ansågs
vara en hedersprydnad, ett minne af stammodern
Blända. Öfver hela dräkten bars slutligen en
dyrbar kappa, som ännu på 1740-talet alltid lades
öfver sadeln, ty hon "måste följa med mera för
ståtens än för nyttans skull". Denna praktfulla
medeltidsdräkt erhöll sin fulländning genom rika
silfversmycken, till hvilka bl. a. hörde silfverbältet
(icke sällan förgylldt), som bands omkring
midjan nedom "fälttecknet" och kunde väga ända
till 4 marker. Dessa silfversmycken, som gjorde
dräkten så dyrbar, att den i värde motsvarade
mången gård, betraktades enligt värendskt rättsbruk
som hustruns enskilda tillhörighet och kunde
icke utan hennes särskilda medgifvande af mannen
användas för boets gemensamma bästa. Genom sitt
afskilda läge behöll befolkningen länge sina uråldriga
plägseder, och landets odling kvarstod
ännu på 1600-talet på sitt ursprungliga stadium:
inga körvägar, åkerbruket föga annat än ett nomadiskt
svedjande, boskapsskötseln landets hufvudnäring
och vid dess sida jakten, fisket och myrmalmssmidet.
Boningshusen voro sparrstugor af
grofva rundtimmer, länge utan fönster å väggarna,
endast å det torftäckta taket, i allmänhet utan
löst husgeråd, och vid östra gafveln, öfver förstugan,
tillbyggda med ett till försvar afsedt
högre loft eller hus, till en början försedt med
utskjutande öfvervåning, "skunk", som invändigt
bildade ett framtill öppet galleri l. svale, dit en
trappa (loftsbro) ledde utifrån, som kunde upphissas
likt en vindbro. Längre fram flyttades
trappan in i själfva förstugan, och äfven vid västra
gafveln tillbyggdes vid större gårdar ett liknande
hus, "bakhus", hvadan byggnaden i sin helhet
fick ett sadelformigt utseende. Rörande folkets
lefnadssätt, seder och bruk i öfrigt, dess näringsfång,
stamförfattning samt från hedenhös ärfda
kult och vidskepelse må framför allt hänvisas till
G. O. Hyltén-Cavallius’ ofvannämnda etnologiska
arbete "Wärend och wirdarne". Se äfven rörande
V:s historia, etymologien af orden "Värend" och
"Virdar" m. m. "Ur Värends historia" (utg. af
Arcadius, Berggren och Blomdahl, 1912) och Hj.
Lindroth, "Värend och virdar" (i "Namn och
bygd" 1918). Den här ofvan angifna uppfattningen
af V:s arfsrätt och dess förhållande till
den svenska arfsrätten i öfrigt är i enlighet med
Holmbäck, "Ätten och arvet enligt Sveriges
medeltidslagar". Annan uppfattning, enligt hvilken
den lika arfsrätten i V. är ett minne af
herulernas bekantskap med romersk rätt, har
häfdats af O. von Friesen i en uppsats i
"Studier tillegnade Esaias Tegnér den 13 januari
1918".
Å. H-k.
Värends revir i Smålands distrikt, omfattar af
Kronobergs län Kinnevalds och Norrvidinge härad,
Uppvidinge härad med undantag af Ekeberga,
Lenhofda, Älghults, Algutsboda, Hälleberga och
Herråkra socknar, Konga härad med undantag af
Hofmanstorps, Långasjö, Nöbbele, Linneryds, Elmeboda
och Ljuders socknar samt kronoparken Heda
i Furuby socken. Reviret, som är indeladt i 4 be-
vakningstrakter, omfattade 1915 21,497 har allmänna
skogar, hvaraf 12 kronoparker med en areal
af 8,194 har. S-r.
Värfning, krigsv., kallas en persons frivilligt ingångna
förbindelse att mot vissa förmåner tjäna
vid krigsmakten en viss tid. Värfning förekom
redan i forntiden. De grekiska legotrupper, som
trädde i perserkonungarnas tjänst, voro intet annat
än värfvade. Likaså använde kartagerna och romarna
under kejsartiden, synnerligen mot dess slut,
värfvade eller legotrupper. Dylika användes väl
äfven sedermera af de östromerske kejsarna och af
de rika italienska sjöstadsrepublikerna, men allmännare
förekommo de i mellersta och västra
Europa först mot slutet af 1400-talet, hvarefter
värfvade trappor, företrädesvis tyska landsknektar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
