Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 33. Väderlek - Äänekoski / 39-40 (1922) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Väfnadsspirochæter ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

underlätta bildandet af de nämnda skälen och i
synnerhet till att vid trådbristning kvarhålla
trådarnas ordningsföljd tjäna de instuckna
lässkäpparna (g å fig. 1; se vidare Läss); varptrådarna
framgå omväxlande öfver och under dessa. Väfskeden
1. ritten (h) utgöres af ett fint galler af
vertikala, tunna, plattvalsade järnstafvar (förr användes
klufna vassrör eller rottingbitar), bundna mellan 2
par tvärgående spröten, och har till uppgift dels att
hålla varptrådarna regelbundet utbredda, dels att
utgöra stöd för skytteln, när den genomlöper skälet,
dels slutligen att föra hvarje inslagstråd fram mot
tyget. Väfskedens nedre kant är anbragt i den
s. k. slagbommen l. lådklossen, som antingen
hänger i ett par armar (x å fig. 2) från en öfre axel
eller också hvilar på ett par lådben, som kunna
röra sig på ett par tappar nedtill. På väfskedens
öfverkant är en tvärgående slå anbragt
(väfskedshatten, lådhandtaget), medelst hvilken man för
skeden och slagbommen fram och åter för att
packa fram inslagen mot tyget. Inslagsgarnet
föres in i skälen medelst skytteln l. skottspolen
(i å fig. 1), vanligen ett båtformigt redskap af
hårdt trä med de koniska ändarna metallbeslagna
och i mellersta delen urholkadt för att på en rörlig
eller fast axel (spolspindeln) uppbära garnspolen
(se Spole), från hvilken garnet ledigt afvecklar
sig och löper fram genom ett i skyttelns sida insatt
öga af t. ex. porslin eller glas. Skytteln antingen
kastas för hand eller af sänds medelst ryckverk.
Kastskyttlarna äro vanligen något svängda vid ändarna
för att bekvämt kunna kastas och gripas med handen.
Ryckverks- eller snällskyttlarna äro raka med
afspetsade ändar och glida ofta på rullar, som böra
vara något snedt ställda i förhållande till
hvarandra, för att skytteln så mycket säkrare skall


Fig. 3. Byckverkslåda.

följa utmed ritten. Vid ryckverksanordning (fig. 3)
måste slagbommen sträcka sig utom väfbredden å
ömse sidor, så att en liten låda där kan bildas
för att mottaga skytteln. I denna skyttellåda kan
röra sig en docka l. studsare antingen glidande
i rännor på lådans fram- och bakvägg eller på en
studsarspindel öfver eller framför skyttellådan. De
båda studsarna äro genom snören förbundna med
ett handtag (ryckpinne), med hvilket väf våren
kan rycka skytteln från ena sidan till den andra.
Ryckverket uppfanns 1733 af engelsmannen John
Kay, hvars son Robert Kay uppfann växellådan
l. anordningen att väfva med flera alternerande
skyttlar utan att för hand behöfva utväxla dem.
Ryckverket var en epokgörande uppfinning, som
ungefär fördubblade väfvarens produktion och som
gjorde det möjligt att utan medhjälpare väfva
breda tyger. (Före denna uppfinning måste alltid
vid breda väfstolar två personer ombesörja
skyttelns kastande, en från hvardera sidan.) Då
inslagen ha benägenhet att sammandraga väfvens
bredd, brukar man använda en s. k. breddhållare
(spännare, tempel) för att uthålla tygbredden i
närheten af de sista skotten; eljest skulle varpens
kanttrådar (lister, stader, eggar) nötas af mot
rittstafvarna, som äfven snart skulle böjas eller
skadas. Vid handväfning begagnar man mycket
enkla breddhållare, bestående af två raka ribbor
af trä eller järn, som ledbart kunna sammanfogas
och afpassas till samma längd som varp- eller
rittbredden. I ytterändarna äro dessa ribbor
försedda med fina taggar, som intryckas i tygets
kanter. Allteftersom väfningen fortskrider, måste
man flytta breddhållaren, så att den alltid
befinner sig nära de sist inväfda skotten. Utom nu
omnämnda delar bruka många enkla handväfstolar
ega ännu två bommar, nämligen en bröstbom och
en sträckbom. Bröstbommen intar då den förra
tygbommens plats (tygbommen flyttas nedåt och
inåt); sträckbommen lägges på den förra
varpbommens plats, och varpbommen flyttas något
nedåt. Genom denna anordning, som i synnerhet
är nödvändig vid väfning af långa och tjocka
tygstycken, undviker man den höjdförändring af
tråd- och tygytorna, som eljest eger rum.

Själfva väfningen i en stol sådan som fig. 2
tillgår så, att väfvaren nedtrycker den ena trampan
och i det genom skaftens ned- och uppgång bildade
skälet inskjuter skytteln, som drar med sig inslaget,


Fig. 4. Kontramarsch.

samt därefter slår fram slagbommen antingen
genast ("slag vid öppet skäl") eller först sedan han

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>