Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wåhlin. 7. Lars Peter Olof W. - Våkenhus. Se Vapenhus - Våla. 1. Härad i Västmanlands län - Våla. 2. Socken i Skaraborgs län - Våla. 3, 4. Socknar i Västmanlands län. Se Västervåla och Östervåla - Våld, jur. - Våldgästning - Våldsamt motstånd vid offentlig förrättning. Se Våld - Våldtäkt, jur. - Våldö. Se Vållö - Vållande, jur. - Vållande till annans död, jur.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i klassisk filologi vid Göteborgs högskola och
har sedan 1890 varit chef (öfverbibliotekarie)
för Göteborgs stadsbibliotek. 1911 var han
ordf. i kommittén för folkbiblioteksväsendets
ordnande. W. har författat bl. a. minnesskriften
Göteborgs stadsbibliotek 1890-1915 (1915) samt utgaf
1901-05 "Nordisk universitetstidskrift" och 1916
(tills, med J. V. Johansson) "Göteborgs högskolas
matrikel 1891-1916". 1-4. (H. Wåhlin.) 6. E. Wrgl.
Våkenhus. Se Vapenhus.
Våla. 1. Härad i Västmanlands län, ingår i
Västmanlands östra domsaga och i Salbergs-Väsby
fögderi samt omfattar socknarna Östervåla, Nora, Harbo
(en del af Harbo församling tillhör emellertid Bälinge
kommun i Uppsala län) och Huddunge. 80,729 har. 33,747
inv. (1920). Jämte vanliga landtmannanäringar
intar förfärdigandet af trävaror: laggkärl, möbler,
framför allt stolar ("Våla-stolar"), som afsättas
i hufvudstaden o. a. städer, ett framstående rum
bland ortens näringsgrenar. — 2. Socken i Skaraborgs
län. Se Väla. — 3, 4. Socknar i Västmanlands län. Se
Västervåla och Östervåla.
Våld, jur. Under detta uttryck inbegriper man i
straffrätten vanligen hvarje användning af mekanisk
kraft mot person eller sak, som antingen innefattar
misshandel af personen, resp. skadegörelse å saken
eller i allt fall, där åtgärden riktar sig mot sak,
är af större betydenhet resp., där åtgärden riktar sig
mot person, tjänar till att öfvervinna ett motstånd
från dennes sida. Att medelst betydande ansträngning
bända upp en dörr innefattar alltså ett våld, äfven
om dörren icke därigenom lidit skada. Att rycka och
slita i en persons kläder likaså. För så vidt våldet
riktar sig mot person, utsöndrar Strafflagen för vissa
fall därinom en mindre grupp, som den betecknar med
uttrycket "våld å person". Så t. ex. då lagen i fråga
om rån (se d. o.) uppställer fordran, att tillgreppet
skall ha skett "medelst våld å person". Likaså i fråga
om det brott mot offentlig funktionär, som omtalas i
Straffl. 10: 1 ("gör någon våld . . . å ämbetsman");
jfr ock 10: 5. Under nämnda uttryck hänföres endast
sådant våld, som riktar sig direkt mot annans kropp
och antingen har karaktären af misshandel eller ock
innefattar ett betvingande af hans person i något
hänseende. Ett våld å person föreligger sålunda,
äfven om man allenast griper om en persons armar
och pressar honom mot en vägg eller om man genom att
krama om hans handlofve tvingar honom att släppa ifrån
sig det han har i handen. De brott mot offentliga
funktionärer i denna deras egenskap, som väl innefatta
användning af våld, men icke ega karaktären af
"våld å person", kunna emellertid bestraffas såsom
våldsamt motstånd vid offentlig förrättning enligt
Straffl. 10: 6.
N. S-g.
Våldgästning kallades den osed, att obehöriga personer
togo i anspråk den skyldighet till gästning (se
d. o.), d. v. s. att härbärgera och förpläga kungliga
personer och konungens utskickade, som af ålder ålåg
den svenska allmogen. Under de oroliga förhållandena
i medeltidens tidigare skede vann denna osed stor
utbredning: "storflockar" drogo genom landet,
kräfde af allmogen att härbärgeras och förplägas
utan ersättning och togo med våld, hvad som nekades
dem. För att
förebygga detta, men på samma gång ge de vägfarande
tillgång till härbärge och kost bestämde Magnus
Ladulås 1279 i Alsnöstadgan (se d. o.), att det vid
böter skulle åligga häradshöfdingen att i hvarje by
tillsätta en "rättare", som själf skulle mottaga de
resande eller eljest bereda dem husrum. För detta
och för den kost, som tillhandahölles, skulle de
resande erlägga betalning efter i orten gångbara
pris, men all våldgästning förbjöds, och den, som
toge något med våld, skulle vara förvunnen till 40
marks böter. Kunde den vägfarande ej godvilligt för
penningar få, hvad han behöfde, kunde han taga det
i vittnens närvaro mot erläggande af betalning efter
gängse pris, och om bönderna vägrade att mottaga en af
"rättaren" till dem hänvisad person eller "rättaren"
ej fullgjorde sina skyldigheter, straffades de med
böter. Traditionen har velat göra gällande, att
det var bl. a. dessa stadganden, som skaffat konung
Magnus tillnamnet Ladulås. Den ifrågavarande oseden
var naturligtvis icke undanröjd med detta stadgande:
mer än en gång måste förbudet upprepas, och det är
bekant, huru den s. k. friskjutsen missbrukades under
hela medeltiden och långt in i nyare tider. Det var
först efter gästgifvargårdarnas upprättande, som efter
hand de gamla oordningarna i detta fall upphörde. Jfr
Gästgifvargård.
J. N. (S. T-g.)
<b>Våldsamt motstånd</sp> vid offentlig förrättning. Se Våld.
Våldtäkt, jur., eger enligt svenska Strafflagen
kap. 15 § 12 rum, då "man tager kvinna med våld och
emot hennes vilja med henne öfvar otukt, eller man
tvingar henne därtill genom hot, som innebär trängande
fara". Med våldtäkt likställes i § 13 det fall, då
någon genom döfvande eller annat medel uppsåtligen
försätter kvinna i yrsel, sömn eller vanmakt, så
att hon saknar bruket af fri vilja eller är ur stånd
att värja sig, och därefter öfvar otukt med henne i
denna belägenhet. Våldtäkt straffas med straffarbete
i 6 till 10 år. I svårare fall kan straffet bli
lifstidsstraffarbete (om kvinnan fått svår kroppsskada
af gärningen) eller t. o. m. dödsstraff (om hon ljutit
döden däraf). Försök till våldtäkt är i § 14 belagdt
med lägre straff.
J. H-r.*
Våldö. Se Vallo.
Vållande, jur., förekommer i svenskt juridiskt
språkbruk dels såsom liktydigt med ett orsakande af
en effekt of ver hufvud, dels, och vanligen, i den
mera inskränkta betydelsen af ett orsakande af en
effekt genom vårdslöshet (se d. o.). N- s~£-
Vållande till annans död, jur., föreligger, då
någon orsakat annans död under sådana förhållanden,
att döden kan tillräknas honom, utan att likvisst
uppsåt i förhållande till den dödliga utgången
förelegat. Jfr D o l u s och T i 11 r ä k n e l i
g-het. Vållande till annans död bestraffas i regel
enligt Straffl. 14:9. Men för vissa fall ingripa
strängare straffbestämmelser. Sålunda bestraffas
kvinna, som blifvit hafvande af oloflig beblandelse
och vållar barnets död genom att söka enslighet
vid födseln enligt det strängare straffbudet i 14:
24 (jfr Enslighet vid födseln). Och har man vållat
annans död genom uppsåtlig misshandel, utsattes ett
särskildt, mycket strängt, gemensamt straff för såväl
misshandeln som vållandet till den död-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
