Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wulffen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
s. k. Codex argenteus (se Codex 2 med färgpl. och
Uppström 1) i Uppsala (stora stycken af evangelierna,
bland dem Markus’ fullständigt), Codex carolinus
i Wolfenbüttel (stycken af Ro-marbrefvet),
Codex gissensis i Giessen (blott några stympade
rader af Lukas) och de fyra Codices amlrosiani i
Milano (stycken af Esra, Nehemia, Matteus och alla
Paulus’ bref, bland dem det 2:a Korintierbrefvet
fullständigt). Emellertid äro med undantag af
Carolinus, som väl tillhör 400-talet, samtliga de
nämnda handskrifterna afskrifna först på 500-talet
och - utom den från Egypten stammande Gissensis
- i norra Italien under östgoternas herravälde
därstädes, i följd hvaraf de ha att uppvisa en
massa oursprungligheter, beroende på inflytande
från den gammallatinska bibel-öfversättningen
("Itala"). W:s bibelöfversättning nyttjades således
icke blott af hans eget folk, väst-goterna,
utan af ven af de med dem nära befryn-dade
östgoterna. Se W. Streitberg, "Gotisches
ele-mentarbuch" (6:e uppl. 1920). Bästa upplagan
är densammes "Die gotische bibel" (2:a uppl. 1919).
Ad. N-n.
Wulfs elektrometer, jys. Se Strängelektrometer. Suppl.
Wulfwenstierna, adlig ätt från Västergötland,
härstammande från ryttaren, 1678 ryttmästaren Johan
Wulf (d. 1708), som 1681 adlades med namnet W. Med
hans son (se W. 1) utgick ätten 1762 på svärdssidan.
1. Jonas W., friherre, son till ofvannämnde Johan W.,
ämbetsman, f. 16 juli 1681 i Västergötland,
d. 12 dec. 1762. W. var riddarhussekreterare
fr. o. m. 1710 t. o. m. 1731 års riksdag och
förvärfvade sig stort anseende genom det utmärkta
sätt, hvarpå han skötte denna befattning under så
pröfvande omständigheter, som frihetstidens
första riksdagar erbjödo, då Riddarhuset
efter att under 40 år ha varit dömdt till
vanmakt eller overksamhet blef den förnämsta kraften i det
svenska statslifvet. Med skäl har han därför räknats
till de s. k. "riksfäderna" under frihetstiden,
hvars statsskick han också redan under Karl XII:s
tid skall ha varit med om att förbereda. Äfven på den
allmänna lagstiftningen utöfvade W. stort inflytande,
i det att han, sedan 1724 medlem af lagkommissionen,
tog verksam del i fullbordandet af 1734 års allmänna
lag och dess genomdrifvande på riksdagen. 1727 blef
han på Riddarhusets förord kammarråd, på hvilken
plats han äfven ådagalade stor duglighet. Till sina
politiska åsikter var W. moderat mössa. 1749 tog han
afsked från kammarrådsämbetet och 1762 från lagkommissionen.
S. å. blef han friherre, men begärde och fick, då hans
söner aflidit barnlösa före honom, öfverflytta
denna värdighet till sin måg, lagmannen K. M. Adlermarck.
2. Johan W., den föregåendes son, ämbetsman,
f. 18 nov. 1711, d. 14 juni 1758 på Hällefors
bruk, var riddarhussekreterare 1741-47 och
kammarråd sedan 1747. Han skötte liksom fadern
dessa befattningar på ett förtjänstfullt sätt. Under
mössornas kamp mot hattväldet på 1740- och 1750-talen
var W. en af deras bästa riddarhustalare.
3. Gustaf W., den föregåendes broder, diplomat, f. 16
sept. 1714 i Stockholm, d. 9 maj 1758 i Stralsund,
var minister vid sachsiska hofvet 1744-47, under
hvilken tid han i hög grad vann konung Fredrik
II:s i Preussen vänskap, och utsågs 1747 af sekreta
utskottet till svensk minister i Petersburg under
de förvecklingar, som uppkommit med Ryssland med
anledning af kejsarinnan Elisabets förbittring öfver
Adolf Fredriks förbindelser med hattpartiet. Redan
1748 miste han dock denna plats, emedan kejsarinnan
gjorde till villkor för återkallandet af den
hänsynslöse ryske ministern i Stockholm, v. Korff (se
d. o.), att äfven det svenska sändebudet i Petersburg
skulle återkallas. Han blef då i stället minister
i Preussen, och 1752 ville Adolf Fredrik utnämna
honom till minister i Paris, men rådspluraliteten
gaf platsen åt U. Scheffer, och W. fick stanna i
Preussen. Vid Pommerska krigets utbrott 1757 begaf
W. sig till Stralsund.
1–3. S. B.
Vulg., förkortning för lat. Vulg?ta (se d. o.);
vulgäre, vulgariter, vulgärt, lågt, tillhörande
hvar-dagsspråket; vulgo, öfverallt, allmänt, vanligen.
Vulgaritet. Se Vulgär.
Vulgata (lat., "den allmänt brukade", näml. versio,
öfversättningen). Se Bibelöfversättning a r, sp. 245.
Vulgi’vaga, lat., den bland hopen ströfvande, ett
binamn till gudinnan Venus, uppfattad från en viss
synpunkt. Se Afrodite, sp. 289, och jfr Pandemos.
Vulgo, lat., vanligen.
Vulgus, lat., menige man, den obildade hopen.
Vulgär, af lat. vulg?ris (af vulgus, pöbel),
simpel, odistingerad; språkv., af folket talad (se
Vulgärspråk). - Vulgaritet, simpelhet, plumphet,
alldaglighet.
Vulgärgrekiska (se Vulgär), nygrekiska språket (se
d. o.), sådant det lefver i folkets mun. Nygrekiska
litteraturspråket däremot, sär-skildt i Aten
och andra kulturcentra, är starkt arkaiserande
därigenom, att det upptagit ord, ordformer och
konstruktioner från forngrekiskan, och skiljer
sig därigenom icke obetydligt från folkspråket.
A. M. A.
Vulgärrim, metr. Se Kim, sp. 413.
Vulgärspråk (se Vulgär), kallas ett mera hvardagligt
talspråk i motsats till den mera "vårdade"
eller "klassiska" stilart, som -företrädesvis
används i skrift. Sådana språk äro t. ex. vulgär
arabiskan (se Arabiska språket), vulgärarmeniskan
(se Armeni-ska språket, sp. 23), vulgärgrekiskan (se d. o.)
och Vulgärlatinet (se Latinska språket, sp. 1350 ff.,
och Romanska språk, sp. 705).
Ad. N-n.
Vulgärstil (se Vulgär), i konst och litteratur,
arbete, som är vanligt, utan individuell stil och
anlagdt på hopens dåliga smak.
Wuli, negerstam. Se Mandenga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
